Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. - Dalby kyrka och kloster. Alfred G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i samma socken fallit i ett bakhåll och blifvit af
en skara af dessa fribytare nedhuggen till sista
man. Det gällde nu att utkräfva repressalier, hela
hären brann af hämdlust och de unga officerarnes
sinnen sjödo af harm. Vid en bankett qvällen före vårt
aftåg svuro vi våra vid hären qvarvarande kamrater att
ej lemna sten på sten af dessa usla nästen i nejden
af mordstället, i hvilka man före och efter mordet
herbergerat och förplägat mördarne. Det var således
i en sann »krigarstämning« vi nalkades skådeplatsen
för våra raska dragoners nederlag.
Jag hade sjelf utvalt min ryttaretropp och såsom
officerare medtagit min yngre bror, som var kornett
vid min sqvadron, äfvensom den unge och tappre fänrik
Hård. Ära och frid öfver deras minne! Det var två
de käckaste gossar som någonsin ridit i spetsen för
en tropp.
Solen hade redan gått ned och allt längre föllo
trädens skuggor öfver vägen, der ett och annat gulnadt
blad bar vittne om att hösten trädt i sommarens
gröna spår.
Jag hade gifvit mina ryttare befallning att förhålla
sig så tysta som möjligt, på det att ej lurande
kunskapare skulle i otid röja vårt annalkande;
jag ville nämligen först kringränna den på andra
sidan om skogen liggande byn, på det att ingen af
dess invånare skulle undkomma utan att först hafva
undergått ransakning och dom.
Vägen på hvilken vi färdades var ganska smal och
krökte sig helt tvärt ungefär halfvägs. Vid denna
krok stadnade plötsligt de båda dragoners hästar,
hvilka såsom spejare färdades framför oss, och
kunde på inga vilkor förmås att taga ett steg längre.
Jag lät nu truppen sätta sig i traf och drog sjelf
min sabel, en rörelse som ögonblickligt och tyst
efterföljdes af mitt folk. Jag befarade nämligen
ett bakhåll, men möttes vid vägkröken af en syn,
som jag aldrig skall glömma.
På ömse sidor om vägen hängde på björkarnes nedersta
grenar liken efter våra dragoner, mot hvilka man
medan de lefde hade begått de största grymheter,
ty på nästan alla voro näsa eller öron, händer eller
fötter afhuggna.
Det var en syn, som kom håren att resa sig på våra
hufvuden och som kunde komma ett trögare blod än en
tjugosjuårings att sjuda öfver. Också förnyade jag
i tysthet min ed att taga en hämd, som Markerups by
aldrig skulle glömma.
Genom en svensksinnad bonde i trakten hade jag fått
upplysning om att en rik bonde vid namn Ola Månsson
skulle jemte sitt folk ha lemnat snapphanarne det
verksammaste biträdet vid illgerningens utförande
liksom ock att han visat den största grymheten mot
våra fångne ryttare, och det gällde nu att efter
beskrifning finna reda på Ola Månssons hus, för att
först kringränna detsamma.
Så snart vi hemtat oss efter vår första fasa vid
åsynen af våra kamraters lik, lät jag åter sätta
hästarne i traf och en qvarts timme sednare hade vi
hunnit till brynet af skogen.
Här höll jag inne min häst ett ögonblick och sökte i
skenet af den just öfver trädens toppar uppstigande
månen finna reda på förrädarens hem och efter en kort
stund fick jag också syn på en byggnad, så lik den
beskrifning jag erhållit deröfver, att jag ej kunde
misstaga mig derpå,
Ett sakta »framåt!« och en betecknande rörelse åt det
ett stycke utanför byn helt nära skogsbrynet liggande
huset var nog för mina dragoner, hvilka inom ett
ögonblick hade kringrännt detsamma.
Och nu följde blodiga scener, som ännu i denna stund
stå så lefvande för mig, som hade de händt i går.»
Här tystnade öfversten åter och sänkte sitt hufvud mot
bröstet. Det tycktes som om han endast med största
motvilja ville i ord kläda de syner, som hägrade
för hans själ. Slutligen höjde han dock beslutsamt
hufvudet och började ånyo:
»Just i det ögonblick vi stannade framför byggnadens
port föllo från loftet tvänne blott alltför väl
riktade skott.
När jag såg mig om voro mina båda officerares
sadlar tomma. De båda tappre ynglingarne voro
dödligt träffade och jag hann endast trycka min
broders hand. innan han gaf upp andan. Fänriken hade
träffats i hjertat och döden följt ögonblickligen.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
