- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
203

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. - Dalby kyrka och kloster. Alfred G.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i samma socken fallit i ett bakhåll och blifvit af
en skara af dessa fribytare nedhuggen till sista
man. Det gällde nu att utkräfva repressalier, hela
hären brann af hämdlust och de unga officerarnes
sinnen sjödo af harm. Vid en bankett qvällen före vårt
aftåg svuro vi våra vid hären qvarvarande kamrater att
ej lemna sten på sten af dessa usla nästen i nejden
af mordstället, i hvilka man före och efter mordet
herbergerat och förplägat mördarne. Det var således
i en sann »krigarstämning« vi nalkades skådeplatsen
för våra raska dragoners nederlag.

Jag hade sjelf utvalt min ryttaretropp och såsom
officerare medtagit min yngre bror, som var kornett
vid min sqvadron, äfvensom den unge och tappre fänrik
Hård. Ära och frid öfver deras minne! Det var två
de käckaste gossar som någonsin ridit i spetsen för
en tropp.

Solen hade redan gått ned och allt längre föllo
trädens skuggor öfver vägen, der ett och annat gulnadt
blad bar vittne om att hösten trädt i sommarens
gröna spår.

Jag hade gifvit mina ryttare befallning att förhålla
sig så tysta som möjligt, på det att ej lurande
kunskapare skulle i otid röja vårt annalkande;
jag ville nämligen först kringränna den på andra
sidan om skogen liggande byn, på det att ingen af
dess invånare skulle undkomma utan att först hafva
undergått ransakning och dom.

Vägen på hvilken vi färdades var ganska smal och
krökte sig helt tvärt ungefär halfvägs. Vid denna
krok stadnade plötsligt de båda dragoners hästar,
hvilka såsom spejare färdades framför oss, och
kunde på inga vilkor förmås att taga ett steg längre.

Jag lät nu truppen sätta sig i traf och drog sjelf
min sabel, en rörelse som ögonblickligt och tyst
efterföljdes af mitt folk. Jag befarade nämligen
ett bakhåll, men möttes vid vägkröken af en syn,
som jag aldrig skall glömma.

På ömse sidor om vägen hängde på björkarnes nedersta
grenar liken efter våra dragoner, mot hvilka man
medan de lefde hade begått de största grymheter,
ty på nästan alla voro näsa eller öron, händer eller
fötter afhuggna.

Det var en syn, som kom håren att resa sig på våra
hufvuden och som kunde komma ett trögare blod än en
tjugosjuårings att sjuda öfver. Också förnyade jag
i tysthet min ed att taga en hämd, som Markerups by
aldrig skulle glömma.

Genom en svensksinnad bonde i trakten hade jag fått
upplysning om att en rik bonde vid namn Ola Månsson
skulle jemte sitt folk ha lemnat snapphanarne det
verksammaste biträdet vid illgerningens utförande
liksom ock att han visat den största grymheten mot
våra fångne ryttare, och det gällde nu att efter
beskrifning finna reda på Ola Månssons hus, för att
först kringränna detsamma.

Så snart vi hemtat oss efter vår första fasa vid
åsynen af våra kamraters lik, lät jag åter sätta
hästarne i traf och en qvarts timme sednare hade vi
hunnit till brynet af skogen.

Här höll jag inne min häst ett ögonblick och sökte i
skenet af den just öfver trädens toppar uppstigande
månen finna reda på förrädarens hem och efter en kort
stund fick jag också syn på en byggnad, så lik den
beskrifning jag erhållit deröfver, att jag ej kunde
misstaga mig derpå,

Ett sakta »framåt!« och en betecknande rörelse åt det
ett stycke utanför byn helt nära skogsbrynet liggande
huset var nog för mina dragoner, hvilka inom ett
ögonblick hade kringrännt detsamma.

Och nu följde blodiga scener, som ännu i denna stund
stå så lefvande för mig, som hade de händt i går.»

Här tystnade öfversten åter och sänkte sitt hufvud mot
bröstet. Det tycktes som om han endast med största
motvilja ville i ord kläda de syner, som hägrade
för hans själ. Slutligen höjde han dock beslutsamt
hufvudet och började ånyo:

»Just i det ögonblick vi stannade framför byggnadens
port föllo från loftet tvänne blott alltför väl
riktade skott.

När jag såg mig om voro mina båda officerares
sadlar tomma. De båda tappre ynglingarne voro
dödligt träffade och jag hann endast trycka min
broders hand. innan han gaf upp andan. Fänriken hade
träffats i hjertat och döden följt ögonblickligen.

(Forts.)


Dalby kyrka ooh kloster.



Om man reser en mil i sydostlig riktning från
Lund, passerar man en del af den skånska slätten.
Landet börjar dock så småningom att höja sig
och uppnår vid Dalby en ganska stor höjd öfver
hafsytan. Kastar man sina blickar tillbaka på
den tillryggalagda vägen, ser man den slingra sig
så långt ögat når, tills den slutligen förlorar sig
vid den vestliga horisonten, der Lunds
domkyrka höjer sina väldiga torn öfver
det bakom liggande Sundet. Utsigten är en af de
mest storartade. Att den för det romantiska
svärmande medeltiden här skulle se en af
sina vigtigaste platser i norden är sålunda
icke förunderligt. Dalby är ett namn, som man
återfinner nästan på hvarje blad i de äldsta nordiska
medeltidshistorierna af Saxo och Adamus
Bremensis. För vandraren, som i våra dagar
nalkas denna trakt, synes redan på långt håll från
denna höjd en kyrka resa sig, hvars torn, i likhet
med dem, som återfinnas på så många ställen i Skåne
och Danmark, gifver tillkänna, att hon räknar sina
anor från medeltiden. Vid sidan ligger ett gammalt
hvitlimmadt hus, en värdig granne till helgedomen.
Denna är den omkring 800-åriga Heligkorskyrkan i
Dalby med sitt Augustinerkloster, af hvilka vi
här lemna en teckning. En historik öfver denna
helgedoms och klosters öde under sista delen af
medeltiden och början af den nyare skulle blifva
allt för vidlyftig här. Vi vilja endast kasta en blick
öfver Dalbys mest lysande period. Den gång vi först
i historien påträffade detta namn, är under den i
krig så olycklige, i freden så utmärkte och ädle,
för kyrkans makt i norden så nitiske Sven Estridsson,
som regerade i Danmark emellan åren 1042-1076.
På påfvestolen satt vid denna tid den mäktige
Gregorius VII och slungade
sin bannstråle emot den tyske kejsaren Henrik IV.
Att få ett land som låg i Tysklands rygg var för
Gregorius ingalunda oväsendtligt. Han skref derföre
ett bref till konung Sven af följande lydelse: "Om
det är din vilja att öfverlemna Danmark och dig åt
Apostlafursten, så skicka några pålitliga män till
mig angående denna sak". Sven var nog klok att icke
efterkomma denna begäran, hvilket uppväckte påfvens
ovilja emot honom. När han derföre begärde af påfven
att norden skulle få sin egen ärkebiskop (primas),
fick han afslag och måste nöja sig med att upprätta 4
biskopsstift, i Wiborg, Börglum, Dalby och Lund. Med
afseende på de tvenne sednare skulle Blekinge,
Bornholm samt södra delen af Skåne lyda under biskopen
i Dalby, samt norra Skåne och Halland under biskopen
i Lund. Den förste biskopen i Dalby blef en Henrik
från England och i Lund Egina, som genom sina nitiska
predikningar omvände Blekingsboarne. Under denna tid
byggdes Heligkorskyrkan i Dalby. Vi finna sålunda, att
den är snart sagdt årsbarn med kristendomen i Norden.

Länge skulle icke denna delning äga bestånd. En
förening mellan Luind och Dalby biskopsstolar
åvägabragtes snart. Om tiden, när detta skedde, synas
Adamus Bremensis och Saxo hafva olika uppgifter;
men troligen omkring 1060. Men i ett äro båda eniga
och det är sättet, på hvilket denna förening kom till
stånd. Henrik var nämligen en drinkare, som drack sig
ihjäl och Egina blef vald af Sven (icke af påfven)
till biskop öfver både Dalby och Lund. Saxo tillägger
här ganska naivt, att Gud för denna "fyllebults"
skull ställde så till, att Dalby icke mera skulle få
någon egen biskop. Egina anlade ett kloster i den
förra biskopsbyn tätt vid Heligkorskyrkan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free