Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Botanisten i åskväder. L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Botanisten i åskväder.
Det måste vara en skalk till konstnär, som
framställer vår naturforskare i en så sorglustig
belägenhet, som synes här nedan; men kanske har han
på ett skämtsamt sätt velat gifva gestalt åt den
sanningen, att om vetenskapen har sina triumfer,
har den ock sina lidanden, att mången gång i stället
för lagerkröningen träder ringaktning i lifvet och
glömska i döden; – eller har han kanske velat aga
den ytliga dilettanten, som af himlen sjelf får en
tillrättavisning för sitt fuskeri?
– Den piken tar jag åt mig.
Botanisten i åskväder.
Men verkligen är det icke bra roligt ibland att vara
dilettant t. ex. i botaniken. Man blir
riktigt litet smått förälskad i blommorna, och den
der klockarekärleken svalnar ej för en regnskur med
ett parti "skräcklig åska och uddig blixt"; herre
Gud! man kan ju icke gå tio steg utan att träffa
en "flamma" och alltid är hon ung och vacker. Och
till och med de torra, färglösa väninnorna i mitt
herbarium hafva
– tvärtemot vanan hos andra gamla flammor –
det vettet att hålla munnen, men ack, huru många
angenäma minnen de ändock återkalla! Kärleken till
näturen, blommorna och de små krypen kan väl
liksom all annan kärlek, när den öfvergår till
passion eller vurm, hafva sina förvillelser, men
dessa äro väl sällan af moralisk art och bestämdt
aldrig åtföljda af samvetsqval. Den som
skrifver dessa rader har åtminstone under sjelfva
salig Wahlenbergs tid stulit ett och annat ur
Botaniska trädgården i Upsala – under en
annan lika förhärdad botanists ledning, –
jag må exempelvis nämna Asarum europæum – och
icke erfarit den ringaste känsla af oro eller
förebråelse, – n. b. sedan jag väl var utanför
trädgårdsmuren igen. En af våra största
enthomologer, numera afliden, var officer och
sprang i spetsen för sitt kompani efter
hvarenda vacker skalbagge, som kom att surra
förbi hans näsa. Kompaniet följde honom ej, men
det lugnade sig i den öfvertygelsen, att kaptenen
var galen och att ingen verklig fiende fanns på hela
exercisheden. Och icke tog ryssen vårt kära
fädernesland den tiden.
Botanisten har trakter och ställen i både långt
och kärt minne, ja äfven om han färdats i Upland
bland en lika fattig som ogästvänlig allmoge
och en ofta rik, men icke alltid gästvänlig
herremannaklass. Alltid får han tak öfver hufvudet
och en halmkärfve derunder i någon lada för nattens
hvila. Men dessa tusen öar och holmar i Mälaren,
med sin yppiga, oändligt vexlande vegetation,
dessa busksnår med alla möjliga Rosa-arter, dessa
bäckarnas och vikarnas Potamogetoner; – en botanist,
som sett och genomströfvat dem en gång, glömmer dem
aldrig. Här växer humlen (Humulus lupulus) vild,
och högt uppe i de lummiga löfträdens kronor glimmar
den gula misteln (Viscum album), en parasitväxt,
som olik andra parasiter icke träffas hvar dag. Har
botanist-flanören sinne för sitt fäderneslands
historia och för fosterländska minnen i allmänhet,
underlåter han icke att taga vägen till Svartsjö
slott, nu en ruin, förr en dyrbar perla infattad i
Mälarens blåa
emalj och smaragdgröna holmar. Det ligger öde; men
den förfallna, förvildade parken, dyster, men yppig
och glänsande i sin rikedom som en vid hofvet i
onåd fallen magnat från en förgången regime, är för
botanisten en verklig skattkammare. – Sedan ro vi
öfver från det eljest rätt prosaiska Svartsjölandet
till Södermanlands-sidan, der folket är lika vackert
och flärdlöst, som det är vänligt och gästfritt;
Björkön måste vi se, Björkön med dess djupa, ytterst
fruktbara svartmylla, dess tusenåriga minnen, dess
hundradetals grafkullar och grafstensättningar
från hedenhös, dess gamla öfvervuxna ringmur och
Ansgarius-korset midt på kullen inom ringmuren. Huru
månget botaniskt fynd uppspirar icke här i barr- och
löfskogen hvarje sommardag ur våra hedniska förfäders
multnade ben!
Undertecknad besökte Björkön för snart tre och
tjugu år sedan. Den tiden var ön en liten verld för
sig. Björkön hade en enda by, men ganska betydlig
och bebodd endast af bönder, som ägde all jorden
på ön. Den tiden tilläto dessa bönder aldrig någon
herreman att der tränga sig in såsom jordägare, så
måna voro de om sin trefnad och sjelfständighet. Men
den resande främligen mottogs med okonstlad gammaldags
välvilja och den hjertligaste gästfrihet. Vid vår
ankomst till Björkön voro så godt som byns alla
manliga bebyggare inresta till Stockholm för att
afyttra sin fisk och sina landtmannaprodukter. På
aftonen, när vi återkommo från skogen, voro äfven
männen hemkomna, och då hängde på gärdesgårdsstörarne
utefter den gata, som efter längden genomskär byn,
68 mjölkbyttor till torkning efter Stockholms-resan.
Botanist-dilettanten underlåter ej gerna att besöka
det på Wetterns östgötastrand belägna Omberget med
dess ovanligt mångfaldiga vegetation. Vid bergets
fot möta hans blickar den vördnadsvärda ruinen af
Alvastra kloster, numera rätt illa medfaren ej blott
af tiden, utan äfven af snikna landtbrukare i
trakten, men förmodligen sent omsider tagen under vår
antiquitets-intendents omvårdnad. Kanske har vår
vandringsman ej förr sett ett så genomskinligt
vatten som Wetterns; när han färdas i båt på
sjön, är han färdig att träda ner handen för att
från sjöbotten upptaga föremål – som ligga
hela famnar djupt. Och medan vi nu äro ute i båt,
kunna vi ju också titta in uti Rödgafvels grotta och
se huru det i århundraden in- och utströmmande vattnet
rundslipat hvarenda liten sten på dess botten.
Vi underlåta icke att taga i betrakande
idegranen (Taxus buccata), som här uppnår sin
nordligaste växtgräns; tids nog få vi se de uppe
på berget ännu qvarstående nio sammanvuxna bokarna
– de lära förr varit elfva – i hvilkas bark Carl
XI inristat sitt namnchiffer, som nu i mån af
trädens tillväxt under ett par hundra år kommit
att sitta högt uppe i luften. Som sannskyldiga
botanister måste vi sedan begifva oss in i kärrmarken,
för att få den lilla till sitt yttre oansenliga,
men ytterst sällsynta Malaxis monophyllos,
och nu kunna vi återvända utför berget så stolta
öfver vårt byte som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0209.html
