Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Två minnen. K. T-n.
- Töckengrottan i Schwaben.
- Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häraf Sturens kapell. Gustaf II Adolf lät i kapellet
uppsätta en koppartafla med inskrift, innehållande
beskrifning på blodbadet och de mäns namn, som då
aflifvades.
Genom skrifvelse af den 4 Oktober 1654 förordnade
Carl X Gustaf: »att, förutan Maria kyrka på
Södermalm, också en annan, Catharina kyrka
kallad, skall, der Sture-Capellet nu står,
blifva byggd och upprättad», och sålunda
blef denna kyrka den minnesvård, Sturens kapell
dittills varit. Riksarkitekten Jean de la Vallée
uppgjorde ritning till det prydliga templet och
kyrkan började byggas inom två år efter det
kungliga brefvet, men brist på medel och andra orsaker
gjorde, att det gick mycket långsamt med byggnaden.
Ännu sju år derefter var man ej särdeles långt
kommen, när då varande öfverståthållaren i en till
kongl. maj:t aflåten embetsberättelse, angående
hufvudstadens kyrkor, yttrade: »Allenast står ännu S:t
Catharina kyrka uti byggning och ofullkomlig.
Och är till önska, att Eder Kongl. Maj:t och flere,
som råd och förmögenhet hafva, af Gudeligt uppsåt
och kärlek till Guds hus, ännu något till
samma byggnad förära, så skall på min flit och
pådrifvande intet mangla, att den kyrkan icke
skall blifva den skönaste och sirligaste, som i
Sverige skall finnas.» Detta yttrande
måtte hafva medfört åsyftad verkan, ty i början af
1670-talet blef kyrkan fullbordad och skall hafva
varit en bland de vackraste i hela landet.
Några och femtio år derefter, den 1 Maj 1723,
uppkom å Södermalm en förfärlig eldsvåda, som lade
det herrliga templet i aska, lemnande endast murarne
qvar. Förlusten på kyrkan uppskattades till 100,000
daler silfvermynt, under det förlusten genom branden
i sin helhet beräknades till 1,578,800 daler samma
mynt. Men redan i November månad påföljande år
stod kyrkan åter färdig i hufvudsakligen det skick,
hvari hon nu befinner sig. Hon har dock sedan dess
såväl till sitt inre som yttre undergått flera
reparationer. Qvarteren närmast kyrkan benämnas ännu
»Sturen större» och »Sturen mindre».
Kyrkan är måhända den vackraste i hufvudstaden och
i afseende på sitt läge den mest imponerande. Byggd
på höjden af de gamla södra sandåsarne beherrskar
den hela den omgifvande trakten och är från hvilken
punkt som helst utom Stockholm det första, som
skönjes af vår vackra hufvudstad. Det herrliga
templet är ett värdigt monument, som skall qvarstå
långt efter det minnet af den historiska betydelse,
som med platsen är förknippad, blifvit utplånadt.
K. T-n.
Töckengrottan i Schwaben.
De schwabiska alperna utmärka sig fördelaktigt genom en
särdeles pittoresk gruppering af de åt Neckarsidan i
långa linier sig sträckande bergen. Man beundrar der
utsigternas omvexlande mångfald, kontrasten mellan
den täta bokskogens allvarsamma dunkel och ängarnes
saftiga grönska. Man ser i dessa trakter bördiga
fruktträdgårdar och en mängd trefliga, för det mesta
gammaldags städer, hvarvid intressanta historiska
minnen äro förknippade.
Bland de mera sevärda saker, hvarpå denna trakt är
så rik, intager den beryktade, genom tyska skalden
Hauff med så poetiskt skimmer omgifna »Töckengrottan»
ett utmärkt rum. Det är en droppstenshåla af väldiga
dimensioner, vackra, ofta djerfva proportioner och
bestrålad af droppstenens egendomliga skimmer –
en glans, som dock nu mera gått förlorad genom för
mycken fackelbelysning. Vid pingsten firas på detta
ställe en folkfest, och är man nog lycklig att befinna
sig i trakten vid den tiden, så är det icke konstigt
for främlingen att finna den skuggiga vägen till en
ensligt belägen äng, der grottans väldiga port öppnar
sig. Ingen svårighet är det heller då att hitta ned
i det mörka djupet, ty ljus vid ljus slingra sig
i glänsande girlander genom de imposanta rummen,
för det tjusta
ögat blottande droppstensbildningarnes bisarra
former; stundom strålar hela det kolossala hvalfvet
af bengaliska eldar, hvilket framkallar en präktig
effekt, som förökas af svärmarnes smattrande, då
detta under ändlösa ekon förlorar sig i de aflägsna
gångarnes många krökningar.
Sedan man, efter att hafva njutit af detta
förtrollande skådespel, återvänder till den öfre
verlden, möter blicken en brokig och munter tafla. En
hop landtfolk i nejdens pittoreska drägter, åtskilliga
stadsbor och några glada studenter hafva till den
ödsliga ängen förlagt scener vid en folkfest. Man
har slagit upp tält eller grupperat sig under de
smärta bokarne, sjunger visor, skrattar och pratar,
äter, dricker och pokulerar, så vida man ej glömmer
allt detta, för att taga sig en sväng i gröngräset,
hvartill en frisk orkester lifligt inbjuder.
Hvilken kontrast mellan detta lif och djupet, som
gapar derunder! Det är i sanning en tafla, full både
af romantik och ämne till betraktelser för den, som är
böjd för djupare reflexioner. Konstnären har också i
bilden å följande sida vetat att på ett lyckligt sätt
åskådliggöra detta och låtit oss kasta en blick ned i
jordens mystiska innandöme, på samma gång vi få njuta
den glada anblicken af det friska lifvet derofvan.
Spåqvinnans hämd.
Berättelse af Axel S-g.
(Forts. fr. sid. 213.)
Hade den ur »Troll-Karnas» boning utträdande
snapphanehöfdingen blickat sig tillbaka, skulle han
kunnat se, huru, så snart han hunnit ur sigte, en
gestalt smög sig fram bakom stugans hörn och skyndsamt
ilade bort på vägen, som ledde till Björknäs slott.
Medan det först skildrade tilldrog sig i
»Troll-Karnas» stuga, färdades fyra ryttare
framåt landsvägen, som här på kort afstånd följde
sjöstranden.
De tvenne främsta buro fladdrande bloss, i hvilkas
röda sken de frostklädda träden skymtade förbi likt
nattliga spöken, medan hvarje stormil jagade ett moln
af gnistor in åt den dunkla skogen. Än flammade
blossen klart och än släcktes de till hälften
af vindpustarne, men den belysning de spredo var
nödvändig, för att ej ryttarne skulle taga miste om
vägen, der ett enda felsteg kunnat störta häst och
karl i Björksjöns mörka vågor.
»Hör du, Pehr, du», yttrade den ena af de båda
fackelbärarne till sin kamrat, »aldrig har man kunnat
säga, att Måns Klinga varit rädd om skinnet, men
nog önskar jag, att vi redan sutte vid de glimmande
ljusen på grefvens slott med en pipa i munnen och
en bräddad kanna på bordet, ty jag känner mig just
liksom litet underlig till mods i natt. Ett fördömdt
infall af ryttmästaren var det också att rida vidare
före morgondagens gryning. Fördömme mig, om jag
kan begripa, hvarföre vi skulle lemna den muntra
brasan på gästgifvaregården der borta, för att så här
trafva igenom mörka natten, med fara att bryta armar
och ben af sig på denna knaggliga väg. Var det inte
en ugglas skrik, det der?»
»Jo men, sergeant, var det så. Det är tredje gången
vi hört det i natt. Ack! jag vet en stuga långt
härifrån vid vestra hafvets strand. Der sitter en
blåögd flicka och väntar troget på mig. Och så har
hon väntat i två långa år redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0219.html
