Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett fosterländskt Bildergalleri. XIII. Jonas Alströmer. Axel Krook.
- Bilder från en resa i Amerika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skilda delar. Mot Barbareskstaternas sjöfarten
skadande sjöröfverier genomdref han (1729) ett
fredsfördrag med Algier och sedan med Medelhafvets
öfriga kaparestater, hvarigenom ett svenskt
handelskompani på Levanten möjliggjordes, äfvensom
ett ostindiskt kompani, för hvilka båda Alström
blef hufvudman.
Följderna af denna verksamhet, om någon, förtjent
af de fredliga förvärfvens eklöfskrans, visade sig
snart, i det att sidenväfstolarnes antal i riket
hade vid slutet af 1754 stigit till 387 och år 1761
sysselsatte 18,000 personer, eller fler än de nu
räkna hundrade.
1739 inkallades han till medlem af
Vetenskapsakademien, blef samma år kommerseråd, år
1748 riddare af Nordstjerne-orden och var den förste
ofrälse, som hedrades med denna utmärkelse. År 1751
upphöjdes han i adligt stånd, då han ändrade sitt
namn till Alströmer. År 1756 beslöto rikets
ständer, att Alströmers bröstbild skulle gjutas
i metall och uppställas å Stockholms börs.
Måttlig och ordentlig i sitt lefnadssätt, åtnjöt Alströmer
god helsa, hvarom hans friska, rundlagda ansigte bar
vittne. Men döden mejar allt lefvande på jorden,
och den 2 Juni 1761 dog denne hedersman, hvars
riddarspråk var »Fäderneslandet», för hvilket han
verkat så mycket och hvars barn han i så hög grad
bidragit till att kläda och föda, en bedrift,
herrligare än någon på slagfältet vunnen ära,
åtminstone lika prisvärd.
Alströmer var tvenne gånger gift. Med sin förra hustru
hade han fem barn, af hvilka två söner, som upphöjdes
i friherrligt stånd, i senare giftet två barn. En
ättling har i dessa dagar inkallats i konungens råd,
för att der verka i detta fäderneslands tjenst,
som i Jonas Alströmer räknar en af sina
ädlaste, sina kraftigaste söner.
Axel Krook.
Bilder från en resa i Amerika.
År 1862 träffade tvenne engelsmän, en ung adelsman vid
namn Milton samt en doktor Cheadle, begge medlemmar
af Geografiska Sällskapet, öfverenskommelse att
gemensamt företaga en resa till Norra Amerika, för,
att uppsöka en landväg tvärt öfver till Stilla Hafvet,
under hvilken färd de tillika ville studera naturen
och menniskorna samt jaga bufflar och annat vildt.
Under öfverfarten till Quebec, som skulle blifva
utgångspunkt for deras färd öfver det amerikanska
fastlandet, sammanträffade de med en tredje engelsk
gentleman, vid namn Treemiss, som hade för afsigt
att jaga i de inre trakterna af landet och nu slöt
sig till deras sällskap.
Från Quebec styrdes, i Juli månad ofvannämda år, deras
färd inåt landet, dels å jernbana, så långt någon
sådan fanns tillgänglig, dels med ångbåtar å floderna,
dels med andra mer eller mindre beqväma fordon; och
efter en jemförelsevis hastig resa uppnådde de den vid
Red-River belägna lilla staden Georgetown. Härifrån
ville de fortsätta resan med ångbåt å floden till
den omkring femhundra engelska mil från denna plats
belägna skansen Garry. Men man kände ej bestämdt, huru
snart ångbåten skulle anlända; att den åtminstone ej
skulle komma ännu på några dagar, hade man sig bekant.
Våra resande voro emellertid otåliga att fortsätta
färden till den angifna platsen. Men en resa,
sådan som denna, hvarvid man måste passera en flod,
som genomströmmar en vild och ödslig trakt, utan andra
inbyggare än kringströfvande indianhorder, måste under
förevarande förhållanden ej synas särdeles inbjudande,
då man saknade lämplig farkost och man dessutom ej
lyckades bland Georgetowns befolkning skaffa sig
någon med de lokala förhållandena bekant vägvisare.
Dock, våra resenärer låta ej skrämma sig af
dessa ogynnsamma utsigter. De köpte sig ett par
bristfälliga kanoter af björkbark och anträdde,
efter att hafva försett sig med de förnödenheter,
som ansågos erforderliga, den äfvertyrliga och
mödosamma flodresan.
Denna syntes i början gestalta sig temmeligen
väl. Dock var det dem ej beskärdt att på sina eländiga
farkoster uppnå den omtalade skansen. Garry, dit
de först efter mer än en half månads ansträngande
irrfärder och försakelser af hvarjehanda slag hunno
fram, sedan de varit nog lyckliga att anträffa en
ångbåt, som passerade denna väg och sålunda blef i
tillfälle att rädda dem från en hotande undergång.
Bland de olikartade faror, som under kanotfärden
syntes vilja bereda våra resande gentlemän ett säkert
förderf, må här särskilt framhållas den, som närmare
åskådliggöres i den af konstnären meddelade bild,
hvilken läsaren återfinner på följande sida. Men
härvid låta vi de resande sjelfva berätta.
»Ungefär en vecka efter vår afresa från Georgetown»,
heter det i deras resebeskrifning, »blefvo vi under
natten anfallna af en våldsam storm på floden.
»Vi befunno oss i sjelfva stråkvägen för
stormen. Luften var öfverladdad med elektricitet, och
under vindarnes omkastningar lekte det elektriska
fluidet i vårt hår och kom det att resa sig på
våra hufvuden. Ozonlukten var så stark, att den
kom oss att flåsa och tvingade oss att observera
detta fenomen, bland de öfriga mest förskräckliga,
som utmärkte stormen.
»Vi försökte genast att komma i land, men mörkret var
så intensivt, att det var oss omöjligt att urskilja –
för att kunna undvika dem – de uddar och kullfallna
träd, som belamrade den lika slippriga som ojemna
stranden. Strömmens styrka slungade oss mot dessa
hinder, på ett sätt, som gjorde oss begripligt, att
vi måste öfvergifva vår plan, så vidt vi ej ville gå
i sank, eller se bordläggningarne sönderslitas å våra
farkoster, hvilka, snart sagdt, voro lika så svaga,
som om de varit af papper. Vi hade i detta fall föga
utsigt till räddning, ty floden var djup.
»Timmar följde sålunda på timmar. Stormen tjöt
med samma raseri, och regnet fortfor att falla i
strömmar. Förgäfves sökte vi, under ängslig förbidan,
att upptäcka den första glimt, som skulle bebåda
dagen. Natten syntes icke vilja taga slut. Kanoterna
fylldes småningom med vatten; det räckte oss nästan
till bröstet. Snart betviflade vi, att de skulle bära
oss, tills dagbräckningen inträffade.
»Luften var under denna natt kall och fuktig. I
regnet, som piskade oss på alla sidor, darrade vi
från hufvudet till fötterna under vårt ofrivilliga
sittbad; våra tänder skallrade, och med möda kunde
våra stelnade händer hålla årorna. Emellertid, oaktadt
den känsla af förtviflan, som stundom frestade oss
att öfverlemna oss åt slumpen, vågade vi icke ett
enda ögonblick hvila oss, ej heller att upphöra med
att öfvervaka vår kosa eller söka undvika uddarne
och klipporna.
»Ingen af oss skall någonsin glömma denna natts
lidanden, ej heller den omätliga känsla af tröst,
som vi erforo, jag vill ej säga vid dagens
första uppenbarelse, utan vid mörkrets första
aftagande. Snart derefter lugnade sig stormen
märkbart; men regnet fortfor att falla med stor
häftighet, under det vi skyndade oss att draga
fördel af dagbräckningen för att landstiga på en
smutsig strand, den första lämpliga plats, som vi
hade upptäckt.
»Sedan vi dragit våra kanoter så högt upp på land som
möjligt, på det att strömmen, som var i stigande,
icke skulle kunna bortföra dem, insvepte vi oss i
våra täcken, alldeles drypande af vatten, och under
den trötthet, hvari ansträngningen försatt oss,
insomnade vi i en lång och djup sömn.»
Våra resande hade således varit utsatta för en af
dessa våldsamma stormar, hvilka stundom förekomma i
dessa trakter och som hafva sin stråkväg utefter
loppet af en flod. Dessa fenomener uppträda
vanligen på ett ganska inskränkt område, men deras
förstörelseförmåga är oerhörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0235.html
