Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 248.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Minns du, hur jag såg ut, då du första gången
träffade tillsammans med mig?»
»Onkel såg bra ut.»
»Lilla smickrerska! Men då måste jag ju vara riktigt
vacker nu, sedan jag blifvit förändrad till min fördel.»
»Jag kan inte neka till det.»
Presidenten skrattade hjertligt och fortsatte sedan samtalet:
»Endast från dig kommer all denna lycka», sade
han. »Innan jag hade sett min lilla Alma, föreföll
mig verlden så tom och innehållslös. Jag hade pröfvat
på alla nöjen och fått afsmak för dem. Knappast
någonting i verlden väckte mitt intresse, och jag
var nära att sjunka ned i en ohjelplig försoffning,
då du kom och räddade mig. Hemmet började behaga mig
och jag lefde upp på nytt i din närhet.»
»Hvad onkel nu säger, tröstar mig, ty jag har ofta
fruktat att icke kunna vara nog tacksam.»
De hade på sin promenad kommit till en berså, der en
soffa af flätade grenar inbjöd till hvila. Presidenten
bad Alma sitta ned en stund, och de togo båda plats
under lönnarnes skuggrika hvalf.
»Under denna lyckliga tid har det dock funnits något,
som oroat mig», återtog presidenten. »Detta något var
en tanke, som ständigt återkommit. Jag tänkte, att
det var min pligt, att se mig om efter ett passande
parti åt dig.»
»Det vill säga, att onkel tänkt på att gifta bort mig?»
»Ja. Men alltid har jag sökt att framskjuta frågan
så långt i framtiden som möjligt. Så förgick en tid,
tills jag en vacker dag beslöt, att den saken i
stället borde afgöras så snart som möjligt.»
Alma såg frågande på presidenten, som då fortfor:
»Du ser på mig, som om du ville fråga: ’Hvem är då
han, som onkel vill föreslå till min make?’ Nå väl,
jag vill säga dig det.»
Alma tänkte på doktor Göran; ty hvilken annan skulle
väl presidenten kunna föreslå? Måhända hade han anat
doktorns böjelse för henne och ville han nu pröfva
hennes hjerta. Hvad skulle hon svara, om presidenten
frågade henne om saken? Svaret hade hon länge sedan
gifvit sig sjelf, då hon uppmuntrade doktorns böjelse.
Dessa tankar flögo hastigt genom Almas hjerna, under
det uppehåll, presidenten gjorde, innan han fortsatte.
»Den man, jag sökt ut åt dig, skall måhända icke
motsvara de fordringar, du har rätt att ställa
på din tillkommande make; men det kan jag dock
tryggt försäkra, att ingen bättre uppskattat dig
och att ingen kan hysa bättre föresatser att bereda
din lycka. Hvad han för öfrigt kan bjuda dig, är
ett sorgfritt lif i öfverflöd. Ingenting skall du
behöfva försaka, ty han är rik och offrar gerna sina
rikedomar, om prakt och glans kunna göra dig lycklig.»
Alma stirrade med förvåning på presidenten, ty
nu insåg hon, att det icke kunde vara doktorn, som
talet gällde, ty han ägde blott välstånd, men inga
rikedomar att bjuda henne. Plötsligt uppsteg en aning
inom henne och hon stammade:
»Det .. är .. då ...?»
»Ja, det är jag, som frågar Alma, om hon vill blifva
min maka och aldrig lemna mig mer?»
Förstummad och orörlig satt Alma, som om blixten
hade slagit ned framför henne. Efter några ögonblicks
tystnad återtog presidenten:
»Jag begär icke svaret nu. Det är blott af den man vet
sig vara älskad, som man fordrar ett ögonblickligt
svar, sedan bekännelsen gått öfver egna läppar. Jag
ger Alma tid att tänka på min begäran, innan hon afgör
öfver mitt öde, och jag hoppas blott, att betänketiden
icke skall blifva allt för lång, ty äfven vid mina
år kan man vänta ett sådant svar med otålighet.»
Alma steg upp och sade:
»Kom, låt oss gå hem.»
Presidenten steg upp och bjöd henne armen.
»Du vill ju svara mig snart?» frågade han.
»Ja.»
De gingo vägen framåt under tystnad, tills presidenten
började ett samtal om likgiltiga ämnen, men det
blef stora uppehåll mellan hvarje yttrande, och en
ömsesidig förlägenhet försatte både presidenten och
Alma i en obehaglig spänning.
Hemkomna på gårdsplanen möttes de af fröken Stedt,
som med förvåning frågade sig sjelf, hvad som
händt, ty aldrig hade hon sett sin bror komma hem
från en promenad med Alma, utan att vara i en glad
sinnesstämning, då deremot nu båda sågo allvarsamma
och besvärade ut.
Den gamla fröken kunde heller icke styra sin
nyfikenhet, utan frågade genast, om någon olycka var
å färde.
»Icke, hvad jag vet», svarade presidenten och försökte
att småle.
Alma föregaf ett lindrigt illamående som orsak, att
hennes ridtur för dagen blef inställd, och begaf sig
derpå upp till sitt rum, för att ostörd öfverlemna
sig åt sina tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
