Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 260 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalrossen. - Farfars ögonstenar. Berättelse af Aldebaran.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

naturligtvis är föga kärkommet. Fly båtarne undan, förföljas de
af hvalrossarne, hvilka icke stanna förr, än de förlora dem
ur sigte.

Hvalrossarne hafva strider att utstå, icke allenast emot
menniskor, utan äfven mot isbjörnarne, som bebo samma
trakter. Ehuru de hvita björnarne äro begåfvade med
förfärliga krafter, gå de icke alltid som segrare ur drabbningen.
De djupa sår, som de medföra från sina strider mot hvalrossarne,
bevisa tillräckligt djerfheten och styrkan hos de djur, som de
velat göra till sina offer.

Förr voro hvalrossarne så talrika i vissa delar af Norra
Ishafvet och på samma gång så djerfva, att de läto skaror af
matroser nalkas, utan att söka fly; så att man på några
timmar kunde nedgöra oerhörda massor hvalrossar. Gmelin
säger, att engelsmännen år 1705 på en tid af sex timmar
dödade sju- till åttahundra stycken, och tre år senare niohundra
på sju timmar. År 1640 nedlade en skeppskapten vid namn
Kykerez ett så stort antal, att hans ekonomiska lycka var
gjord i denna enda kampanj.

Sättet, hvarpå man gick till väga vid dessa jagter, var,
i korthet angifvet, följande: Besättningen begaf sig in på den
plats, der djuren helt lungt lågo utsträckta, och afspärrade
deras återväg till vattnet; derpå ryckte man framåt och angrep
dem med lansar och yxor. Då uppstod ett förfärligt mördande;
i den mån hvalrossarne föllo för matrosernas huggande och
stickande vapen, placerades de i en lång linie och bildade
sålunda ett slags barrikad, mot hvilken de flyende djurens
ansträngningar voro fåfänga; hela den församlade hjorden blef
nedhuggen och jägarnes mödor sålunda rikligt lönade.

Grupp af hvalrossar.

Nu mera lyckas samma manöver ganska sällan. Varnade
af erfarenheten, uppehålla sig hvalrossarne i mindre talrika
flockar på klipporna och isstyckena. Då de befinna sig på
sådana platser, aflägsna de sig ej långt från hafsstranden, på
det de må kunna dyka ned vid minsta tecken till fara, och under
sömnen hafva de poster utställda, för att icke blifva öfverraskade.
Vanligen måste man stiga i båtar, förfölja dem under stark
rodd och harpunera dem i vattnet. Men, såsom vi redan sagt,
denna operation är temmeligen farlig. De sårade hvalrossarne
blifva vilda, och i sina förtviflade ansträngningar söka de
bringa båten att kantra. Man måste vara väl försedd med
båtshakar, harpuner och bössor, för att omintetgöra deras
kraftfulla motstånd.

Hvalrossen förser industrien med åtskilliga ganska värderade
produkter, och det är af denna anledning man jagar honom.
I främsta rummet förtjena att nämnas hans betar, hvilka gifva
ett vackert elfenben, som är ännu hårdare och hvitare än
elefantens. Betarne lossna af sig sjelfva, då djurets hufvud kokas
i vatten. Af späcket erhåller man en olja, som öfverträffar
den af hvalfisken. Huden slutligen, tillbörligt beredd, gifver
ett ganska tjockt och segt läder, som användes vid
sadelmakeriarbeten etc. Under medeltiden tillverkade man af huden
rep och kablar, som utmärkte sig för en ganska betydande
styrka.

Att hvalrossen förr funnits vida talrikare vid Skandinaviens
kuster, än nu, har af åtskilliga naturforskare antagits, fastän
äfven en motsatt mening uttalats. Säkert är emellertid, att
dessa hafsdjur i senare tider genom de ifriga förföljelserna
minskats, äfven i Polarhafvet norr om vårt fädernesland.

Farfars ögonstenar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>