Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Farfars ögonstenar. Berättelse af Aldebaran.
- Ett fosterländskt Bildergalleri. XIV. Axel Oxenstjerna. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jo, hon hjelper den gamle att ur ett redan
landtaget garn urplocka småfisken, för att gifva de
spinnande kissarne.
Artisten har i vår, till denna berättelse meddelade
och å föregående sida befintliga, teckning vetat att
ur fiskarelifvet på ett förtjenstfullt sätt framställa
en scen, full af idoghet och förnöjsamhet, och det
gör verkligen godt i själen att se denna fridfulla
bild, som tydligen lemnar oss en bekräftelse på den
herrliga, men i lifvet så litet senterade satsen:
»förnöjsamhet är vinning nog». Också finner läsaren, att den gamle
mannen i vår berättelse tyckes kunna tjena andra
till föredöme; ty så nöjd och fridfull sitter han
der vid stranden. Hela bilden lemnar oss ett bevis
för, att med ganska litet kan man äfven finna sig
lycklig – om man blott har sinnet friskt och själen
oförderfvad. Skulle lill’Anna, i likhet med oss,
kunna uppfatta taflan, så finge hon säkerligen af
den samma ett tillfredsställande svar på sin fråga:
hvad är att vara lycklig?
Ett fosterländskt Bildergalleri.
XIV.
Axel Oxenstjerna.
Finnes det väl några blad i
vår ändock rika historia, som vi med mera berättigad
stolthet, med större hänförelse genomläsa,
än det trettioåriga krigets? Nej. Och den höga
stämning, af hvilken vi gripas genom de samma,
framkallas af det goda samvetets vittnesbörd, af
hvilket folken äro i lika hög grad beroende, som
någonsin den enskilta menniskan. Utan egennyttiga
beräkningar, utan tanke på egen vinning, endast för
en idé gick ju det fattiga svenska folket då ut i
kampen mot den kolossala påfligt-kejserliga makten,
som ville slå trons frihet i bojor och binda den
kristna verlden vid det påfliga aflatskrämeriets
syndapall och den i inqvisitionen framträdande
dystra tankeenformighetens tvångströja. För ljuset,
för friheten, för vetenskapen, för civilisationen
gingo vi i den vidt utseende
kampen. Vi spillde der mycket blod, vårt ädlaste blod,
men ur den mark, som detta gödde, sköt den nya skörd
upp, som skulle gifva utsädet till den civilisationens
starka utveckling, öfver hvilken senare tider med
skäl yfvas.
I denna kamp vunno vi segrar, som gåfvo
protestantismen, det är trons frihet,
likberättigande med den romersk-katolska kyrkan,
hvilken oåterkalleligt binder den kristne vid den tro,
som hon föreskrifver, ej den, som hans eget samvete
och tanke gilla. De verktyg i försynens hand, genom
hvilka dessa segrar vunnos, voro Gustaf Adolf den
store och hans fältherrar. Men vi hafva äfven under
andra hjeltekonungar utfört bragder och vunnit segrar,
hvilka ännu täljas med beundran af både svensk och
främling – och likväl hafva dessa segrar icke blifvit
af den betydelse, af den verkan, som Gustaf Adolfs
och, äfven efter honom, hans fältherrars. Anledningen
dertill har
varit den, att vi väl vetat att med mod och
sjelfuppoffring tillkämpa oss blodiga triumfer, men
att vi af naturlig godtrogenhet ej förstått att
vid diplomatiens gröna bord lika varmt, slugt och
kraftigt fullfölja dem. Men under trettioåriga kriget
sköttes statsmannabestyren af Axel Oxenstjerna,
och de segrar, han vann som diplomat, som statsman,
fullständigade betydelsen af de blodiga lagrar,
som skuros på Tysklands slätter.
Sällan har väl något land varit så lyckligt
som Sverige, hvilket i ett kanske för vårt eget
sjelfbestånd afgörande ögonblick hade en stor
konung, som äfven var krigare, och vid hans sida
en af sin tids yppersta statsmän, hvilken väl
motvägde Frankrikes beprisade Richelieu. De båda,
konungen-krigaren och statsmannen, fullständigade
hvarandra, de sammangöto sig till ett helt, som,
genom svärdets och statskonstens förenade makt spred
skimmer öfver vårt land och folk och återställde
ordnade förhållanden i vår verldsdel, uttryckta
genom den europeiska jemnvigt, som grundlades i
westfaliska freden.
Det är också med lätt och högstämt sinne en
häfdatecknare skrider till skildringen af dessa tider;
och det är äfven så, som vi vilja i denna anspråkslösa
skiss söka att, efter häfdatecknarne, framställa en
bild af den man, som med ett äkta genomsvenskt sinne
förenade de mest fulländade statsmannaegenskaper
och alltid skall med tacksam hågkomst nämnas af dem,
hvilka ännu icke lida af politisk andtäppa, utan våga
att tänka högt om vårt fosterlands både forntid och
framtid.
Axel Oxenstjerna föddes den 16 Juni 1583 på
Fånö i Upland, nära Ekolsund. Hans föräldrar voro
riks- och kammarrådet, friherre Gustaf Oxenstjerna
och Barbro Bjelke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0269.html
