Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solens arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den genom djurlifvet beständigt åstadkomna bristen på
syre och öfvermåttet af kolsyra i den atmosferiska
luften. Och sålunda visar sig från denna synpunkt
till och med den mest giftiga planta såsom nyttig
och berättigad att finnas till.
Men huru löser växten detta stora problem? Hvad som
såsom produkt af det djuriska lifvet lemnas henne
till vidare förarbetning, är företrädesvis kolsyra
och vatten, således tvenne sammansatta ämnen, som
väsentligen bilda hufvudbeståndsdelen i växternas
näring. Men dessa ämnen äro i sitt sammansatta
tillstånd ingalunda lämpliga till växtkroppens
restaurering; till följe deraf måste de på förhand
sönderdelas i sina grundämnen och, liksom det
sker i djurkroppen, assimileras med växternas
organer. Plantan utför denna uppgift, i det hon
fördelar den genom rot och blad upptagna kolsyran i
kol och syre, hvaraf hon förtätar det förra i sina
tusende sinom tusende kärl och ombildar det till
materiel för sin byggnad, under det hon genom bladen
afsöndrar syret. Sålunda lemnar plantan i sin kropp
de näringsämnen djuret behöfver, på samma gång det
likaledes särskilt frånskilda syret möjliggör dessa
näringsämnens förarbetning i djurkroppen. Vi stå
här framför ett visserligen ganska enkelt, men icke
desto mindre högst betydelsefullt kretslopp, hvari
för vissa organiska väsens bestånd värdelösa eller
rent af skadliga ämnen blifva ett lifsvilkor för en
annan grupp af varelser och sålunda betinga begges
ömsesidiga existens. Således inga djur utan växter;
– men också inga växter utan djur!
Emellertid är härmed den gåta, som djurverldens
existens framställde för oss, blott skenbart
löst. Vi få icke glömma, att plantan i sin näring
blott får sådana ämnen, som man kallar sammansatta,
d. v. s. som kunna upplösas i tvenne eller flera
elementer och hvilka äfven måste sönderdelas, så framt
deras grundämnen eljest skola blifva lämpliga för
växtkroppens organism. En sådan upplösning faller
sig nu visserligen för kemisten i de flesta fall
ganska lätt. Men alltid måste han härtill betjena
sig af ett mäktigt biträde, utan hvars arbete allt
skulle vara förgäfves. Detta biträde är värmen,
som kemisten vid sitt arbete använder i olika
grader. Men nu har den nyaste vetenskapen lärt oss
uppfatta värmen såsom ingenting annat än rörelse,
och huru å andra sidan hvarje rörelse omsätter sig
i en bestämd värmemängd. Så omsätter sig rörelsen af
ett hastigt fram- och tillbakadraget trästycke lätt
i en värmemängd, som är tillräcklig att till och med
sätta trästycket i brand. Värme och rörelse eller det
genom rörelsen utförda arbetet äro i öfverensstämmelse
härmed blott särskilta företeelseformer af en och
samma sak. Man kan derföre, utan att dervid begagna
en allegori, säga, att kemisten vid upplösningen af
ett sammansatt ämne betjenar sig af värmens arbete.
Upplösningen af den kolsyra och det vatten, som
växterna upptaga, är derföre också icke tänkbar
utan medverkan af en betydande arbetsmängd. Men hvem
förrättar detta arbete? Naturforskarne hänvisa
oss för erhållande af svar till vår jords stora
värmekälla, solen, och sålunda hafva vi fullt skäl
att tala om ett solens arbete.
Utan detta solens arbete skulle vårt jordklot, vara
skådeplatsen för en ryslig ödslighet. Allt, som är
beroende af värmens arbete, skulle ej finnas till,
emedan utan solvärme hvarje annan värmekälla vore
tillsluten. Vi må bjuda till att finna en sådan, så
mycket vi vilja: huru bygga, då grundvalen fattas? Det
ljus och den värme, som våra gaslampor utstråla, äro
lånade af solen. Vinspriten, hvars värme är kemisten
till tjenst; vedträet, som hjelper oss att beherrska
vinterns köld; kolet, hvars värme, omsatt i rörelse,
drifver våra maskiner; – alla dessa ämnen skulle ej
finnas utan solens arbete. Hvad som fordomdags inför
den ofullständiga vetenskapliga lärdomen gällde
som en «licentia poëtica«, ångmaskinens snillrike
uppfinnares ord: att kollagren i jordens inre hade
magasinerat oerhörda qvantiteter solvärme från en
tid, då ännu inga menniskor funnos till, för att
använda dem – detta påstående har i vår tid blifvit
den fullkomligaste sanning.
Växtverlden erbjuder åt solens arbete ett vidsträckt
och mångsidigt område. Från de späda, förgängliga
skapelser, en enda vår lemnar, ända till dessa
californiska jättetallar och
uråldriga drakblodsträd, öfver hvilkas kronor årtusenden
framilat – huru mångfaldigt modifierad är icke
växtgruppernas grundplan?! Vidare! Hvarje enskilt
växtindivids lif är ingenting annat än en oafbruten
kedja af de mest olikartade förvandlingar, hvaraf
groendet, växandet, fruktsättningen och förvissnandet
framträda såsom hufvudstadier. Så finna vi, att icke
allenast de växtliga organismernas tusentals grupper
äro sinsemellan olika, utan äfven att lifsvilkoren
för den enskilta växtkroppen under årens lopp i
hög grad vexla. Men desto mer måste man beundra den
omständigheten, att solens arbete rättar sig efter
alla dessa fordringar, att det i sjelfva verket,
liksom en förståndig moders kärleksbevisningar,
förmår på det nogaste lämpa sig efter hvarje
individuelt behof.
Men detta blifver blott möjligt derigenom, att
solstrålen är af sammansatt natur. Ej nog dermed,
att vi förstå att genom prismat upplösa hans rena
hvita färg i regnbågens glänsande färgknippe:
fysikerns känsliga instrumenter öfvertyga oss
också dessutom om tillvaron af sådana ljusstrålar,
som visserligen icke äro märkbara för vårt öga,
men väl för andra sinnen. Utanför den ena gränsen
af det färgade ljusknippet förmår man nämligen
genom värme ytterligare iakttaga solljusets verkan,
utom den andra gränsen åter förmärker man den genom
kemiska processer. På grund häraf delar den nyaste
vetenskapen solstrålarne med rätta i lysande, värmande
och kemiska. Naturligtvis får man härvid ej tänka på
något särskilt, isoleradt utströmmande af dessa trenne
slags solstrålar; tvärtom vet ju hvar och en, som en
gång iakttagit solljusets kemiska verkan i fotografens
apparat, att denna verkan alls icke är förenad med
ett uteslutande af de lysande och värmande strålarne.
Detta är den vetenskapliga grundval, på hvilken
man framgått till förklaringen af växtlifvets
företeelser och hvarpå de försök hvila, hvilka
blifvit anställda af den engelske naturforskaren
Hunt, som förvärfvat sig de största förtjenster om
denna förklaring. Enligt hans teori kan växten icke
umbära något slag af de olikartade solstrålarne,
ehuru den enas eller andras verkan kan betydligt
träda i bakgrunden, allt efter årstiden. Fröets
groning, som försiggår afskild från det lifvande
solljuset, sker företrädesvis under inflytelsen af
de kemiska strålarne. För plantans växande, som har
sitt vilkor i fördelandet af den upptagna näringen,
verka företrädesvis de lysande strålarne, emedan de
upplösa kolsyran i dess grundämnen och föra dessa
till växtkroppens organer. Blommans färgprakt är det
förenade arbetet af de lysande och kemiska strålarne,
hvilka träda tillbaka i samma mån, som de värmande
strålarne börja arbeta på fruktens bildning; ty dessa
sistnämdas inverkan hafva vi att tacka för mognaden
och höstens välsignelse. Sålunda står den öfvervägande
styrkan hos det ena eller andra slaget af solstrålar
i närmaste sammanhang med årstiderna. Under våren
äro de kemiska strålarne förherrskande; de lysande
och värmande verka med så mycket större intensitet
och hålla jemnvigten mot de kemiska, ju längre
sommaren framskrider; med höstens annalkande träder de
kemiska och lysande strålarnes verkan allt mer och mer
tillbaka, och fältet tillhör de värmande solstrålarne,
som bringa skördens frukt till fullkomlig mognad.
I dessa forskningar finna vi först en förklaring öfver
den sällsamma företeelse, som man benämner växtens
ljushunger, hvilken låter den längtansfullt sträcka
blad och grenar mot den lifgifvande solstrålen. Nu
veta vi, hvarföre det yppiga skottet af en i den
mörka källaren groende potatis har en matt hvit
färg, eller hvarföre de växter, som man upphämtar
ur schaktens kalla och mörka djup, förete ett blekt
och färglöst utseende, som påminner om ett dödssjukt
menniskobarn. Det i oräkneliga små korn uti cellerna
i den lefvande växtens yttre hud kringspridda ämne,
som vi kalla bladgrönt, tarfvar nämligen framför
allt solstrålens lifvande inverkan, för att utveckla
sig till den mättade, mörka färgprakt, som råder
i de tropiska skogarne, hvilkas med blommor yppigt
genomväfda gräsmatta så lifligt slår an på det för
naturens skönheter öppna sinnet hos en nordens son,
hvars själ deraf mottager ett intryck, som följer
honom lifvet igenom och som låter honom ända in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
