Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungerska Bilder. - Fruntimmerslyx och lyxfruntimmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I.
Om vi följa Ungerns stora pulsåder, Donau, från Wien,
anlända vi först till Pressburg, Ungerns fordna hufvudstad, der
äfven dess konungar kröntes. Pressburg är en mycket gammal
stad och tros vara anlagd redan i 9:de århundradet. I
närvarande tid är den, näst Pesth, rikets vigtigaste stad,
visserligen icke beträffande folkmängden, ty den räknar endast något
öfver 42,000 invånare, men väl på grund af det lyckliga läget
och invånarnes sociala bildning. För denna sednare finnas här
flera offentliga anstalter, liksom för helsovården. Handeln har
dock icke ännu uppnått den betydenhet, som man kunnat vänta
af de vigtiga kommunikationsmedel, som förefinnas i jernvägen
och ångbåtsförbindelsen. Bland offentliga byggnader utmärka
sig i synnerhet domkyrkan och det gamla rådhuset. Slottet,
de fordna ungerska konungarnes residens och säte för ungerska
landtdagen, ligger nu i ruiner, från hvilka man har en den
herrligaste utsigt öfver Ungerns slätter och Donaus krökningar.
Sedan Donau lemnat Pressburg bakom sig, flyter floden
genom en omätlig slätt utan något afbrott i enformigheten,
ända tills han rullar sina böljor fram mellan Gran och Waïtzen,
tvenne berg, som omgifva hans andra bassin. Hufvudfloden
afsöndrar till venster och höger tvenne armar, som under sitt
lopp tillväxa genom flera tillflöden och omsluta de tvenne öarne
Schütt, af ungrarne kallade Stora och Lilla Csalókoz. Sedan
man inkommit på ungerska området, träffar man icke ett vatten,
icke ett berg, icke en stad, som ej på samma gång bär tre
eller fyra namn, stundom fem (inom Banatet) – latinskt, tyskt,
magyariskt, slaviskt, rumäniskt (valakiskt) – en omständighet,
som ofta gifver anledning till misstag. Den största af de
tvenne öarne, bildad af norra armen, eller Neuhäusel (på
magyariska Ersekújvar), mäter icke mindre än fyratiofyra mil
i längd och en bredd af tjugo mil. Öns utomordentliga
fruktbarhet har föranledt ungrarne att gifva henne tillnamnet Gyllene
trädgården. Den mindre ön Schütt bildas af södra armen,
som emottager Raab och flyter på ringa afstånd från staden
och fästningen af samma namn. Raab eller Gyór, såsom
ungrarne kalla den, spelade en vigtig roll i ungerska kriget 1849.
Sex mil från Raab, på andra stranden, vid Neuhäusels
inflöde, reser sig det ryktbara citadellet Komarom eller Komorn,
hvars uppgifvande, den 2 Oktober 1849, blef den sista episoden
af detta krig, hvari ungrarne under idel förluster utvecklade
så mycken tapperhet. I fästningsmuren finnes ett emblem,
föreställande en jungfru, och under bilden denna mot eröfrarne
framkastade ironiska utmaning: Kom morn (kom igen i morgon).
Nedanför Komorn visar högra flodstranden en följd af
kullar, betäckta med vingårdar, som producera Ungerns bästa
viner, det berömda Tokayer-vinet icke ens undantaget. Ungern
är, näst Frankrike, i afseende på vinernas godhet och riklighet,
det främsta landet inom Europa.
Snart upptäcker man, också till höger, staden Gran (på
magyriska Esztergom; på latin Strigonium). Redan på långt
håll framträder mycket pittoreskt den på en kulle belägna
domkyrkan med en väldig kupol, liknande S:t Peterskyrkan i
Rom. Kyrkan är byggd på bekostnad af Ungerns furst-primas,
kardinal Rudnay. Gran är konungarikets erkebiskopssäte.
Erkebiskopsvärdighetens innehafvare åtnjöt fordom ansenliga
privilegier: på samma gång primas, kardinal, sjelfskrifven påflig
legat, riksfurste, komitatet Grans hufvudman och konungarikets
kansler. Nu för tiden åtnöjer han sig med att vara den bäst
aflönade prelaten i riket och sannolikt inom hela katolska
kyrkan. Hans inkomster, säger man, öfverstiga en million francs.
På andra sidan Gran antager landet en allvarlig fysionomi.
Till höger och venster resa sig kullar, de sista utgreningarne
af Noriska Alperna och Karpatherna, närmande sig Donau,
hvars flodbädd de sammantränga och omsider innesluta i ett
slags pass, som floden genomilar ofvanom ruinerna af slottet
och fästningen Wissegrad. Efter sitt utträdande ur passet
bildar floden plötsligt en vinkel åt höger och flyter rakt från
norr mot söder, uti en vidsträckt bädd, som är kuperad af
stora öar och kanaler. Han är redan tillräckligt djup, för att
bära skepp med fyratio kanoner. Slätten börjas åter, mera
sammanhängande, mera enformig, än den vi lemnat bakom oss.
Vi hafva uppnått puzsta’n.
En stor ö, S:t-Andreas-ön, delar Donau i tvenne grenar:
den första, till höger, flyter förbi staden S:t Andreas, som till
stor del är befolkad af ortodoxa serber; den andra, till venster,
berör Waïtzen (Vacz), en stad med tolf tusen invånare, säte
för en katolsk biskop, lydande under erkebiskopen i Gran,
med hvars domkyrka stadens katedral har mycken likhet.
Anblicken af de båda stränderna är alltjemt lika dyster.
Det är icke mera detta glada och leende landskap, som tjusar
ögat vid den förr passerade delen af Donau. Emellertid
antager landet i trakten af Pesth ett något lifligare utseende.
Närmare intill hvarandra liggande byar, bättre odlade fält,
en viss rörlighet å landet, en mera verksam skeppsfart å floden
förkunna hufvudstadens närhet. Vi segla förbi små grönskande
öar, som synas uppdyka ur böljornas sköte. Den största af
dem hindrar oss att se Ofen, hvars högsta delar vi börja
skönja, och tillskickar oss artigt i förbifarten fläktar af en
präktig musik. Vi se genom det tjocka löfverket hvita och
rosenröda kjortlar hvirfla omkring. Här dansar man. Vi fara
förbi spetsen af ön, och för våra blickar utbreder sig ett
lysande skådespel: framför oss floden, korsad af båtar och
pilsnabba ångare; till höger Ofen, den gamla turkiska staden,
»sittande lika stolt på sitt berg, som en pascha på sin divan»;
till venster en bred hamngata, begränsad af hvita hus med höga
arkader, pilastrar och kolonner, som uppbära stora entablementer
och terrassformiga tak och bilda ett allvarligt perspektiv,
allenast afbrutet af de tvenne eller trenne kyrkornas torn, som
i full klarhet djerft afteckna sig på en blå himmel, värdig
Italien. Vi äro i Pesth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
