Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- De ofelbare. Skizz ur klosterlifvet af Maximilian Axelson.
- Sommaren. L....n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till några grannar i embetsärenden. I Caverna nigra anropar
mig en ung sörjande enka om tröst; och vid Monte Diavoli
är en bonde besatt af djefvulen, hvilken jag blifvit kallad att
utdrifva.»
Alla de tre andlige herrarne gjorde härvid andäktigt
korstecknet, men priorn fortfor:
»Brodern Octavio har väl äfven för sin del något Gudi
behagligt verk att utföra?»
»Visserligen har jag så», svarade den tilltalade och böjde
ödmjukt sitt hufvud; »jag har att besöka några sjuka, på hvilka
jag vill använda de utomordentliga medel, som nyss lemnats
i våra händer.»
»De der flisorna af Frälsarens kors, som du från Jerusalem
bekommit?» inföll priorn.
»Ja, och derjemte de stycken af jungfru Marias linne,
som vi äga i vårt förvar och hvilka måste äga en utomordentligt
helande verkan.»
»Godt!» sade priorn och nickade vänligt åt sin nitiske
embetsbroder. »Gå nu hvar och en af eder att verka i sitt
kall; jag går, för min del, dit jag nyss sade.»
Och med ett »pax vobiscum» aflägsnade han sig nu från
de båda tjenande bröderna, af hvilka den ene genast gick att
hämta de dyrbara relikerna och den andre att tappa vin i de
flaskor, hvilka på aftonen skulle framsättas på biskopens bord.
*
Några timmar senare kom pater Anselmo – den vördige
priorn – tillbaka till klostret. Ehuru det kunde tyckas,
att han efter ett par så svåra och till och med ansträngande
göromål, som att bibringa en ung enka den rätta trösten och
att drifva djefvulen ur en bonde, skulle se ganska medtagen
ut, sågs han dock med ovanligt snabba steg gå sin väg framåt
och frågade portvakten i en mycket ifrig ton, om han visste,
hvar pater Ambrosio var att träffa. Något vidare besked
kunde härom ej lemnas, än att patern för en kort stund sedan
passerat porten, på väg utifrån, och priorn skyndade derföre
genast till Ambrosios cell, för att se till, om han möjligen
kunde vara der. Men cellen var tom.
Strax derpå kom Octavio, men denne hade heller icke
sett till Ambrosio.
»Tänk, om han skulle vara i vinkällaren!» utbrast den
skarpsinnige Anselmo. »Gå, broder Octavio, för ro skull och
se efter!»
Octavio gick och kom inom få ögonblick åter.
»Nå, fanns han der?» frågade priorn.
»Ja, nog fann jag honom, men kom sjelf och se, i hvad
skick!»
Så följdes de båda åt ned i vinkällaren, och der hade
man verkligen framför sig den, som söktes.
Han satt, den gode patern, i ljuflig ro, på en låg bänk
invid ena väggen, höll i handen ett tomt stop och sof den
rättfärdiges sömn. Hans feta lekamen var vackert infattad
mellan en buteljkorg på ena sidan och ett vinfastage på den
andra, och det egendomliga sätt, hvarpå han under sin slummer
rörde läpparne, tycktes antyda, att han måhända just nu drömde
om fastagets ljufliga innehåll.
»Ambrosio!» ropade priorn, som nyss makat glasögonen
från pannan ned på den starkt byggda näsan och genom dessa
med en mycket barsk blick betraktade den sofvande klosterbrodern.
Men denne väcktes icke af en vanlig menniskoröst, utan
priorn måste först gå fram och fatta honom i skuldran samt
rätt eftertryckligt skaka honom, innan han fick ögonen upp.
»Ambrosio!» sade priorn, när detta ändtligen skett. »Hur
uträttar du ditt kall?»
»Kall?» stammade den ännu mycket oredige patern.
»Nej, inte är jag kall, inte ... jag är tvärtom mycket varm. ...»
En förnyad skakning gjorde snart den sömnige brodern
något redigare än förut, och en skarp blick ifrån priorn kom
honom att förstå, att det här var allvar i fråga.
»Ambrosio!» återtog priorn i en mycket allvarsam ton.
»Du har här berusat dig med det tyska vinet; – är det så
man fullgör sina skyldigheter?»
»Hm!» svarade den tilltalade och strök sig förläget om
den af vinet ännu fuktiga munnen. »Jag har visserligen smakat
af den här drycken, men jag gjorde det för den Heliga Jungfruns
skull.»
»För den Heliga Jungfruns skull – hvad är det du säger?»
»Detta vinets namn påminde mig om den Heliga Jungfrun,
och jag kom så att tänka, att det kanske vore min skyldighet
att i det samma tömma en skål till den Heliga Jungfruns ära.»
»Nå, det kunde du visserligen hafva haft något skäl till,
broder Ambrosio; men det kunde ju åtminstone hafva skett
med måtta.»
»Med måtta ... ack, det var så välsmakligt, och så fick
jag dessutom en uppenbarelse.»
»En uppenbarelse?»
»Jag tyckte mig se den Heliga Jungfrun sjelf vid min
sida, och jag hörde henne tydligt säga: ’Drick, min son, –
sker det till min ära, så är det en god gerning, du gör; och
så drack jag litet till ...»
»Och så blef du så redlös, att du icke visste, hvad du
gjorde; och så nöjde du dig icke med att sitta här, utan gick
utom klostret och bar dig oskickligt åt ute hos det beskedliga
landtfolket.»
»Gick jag utom klostret!» upprepade patern och spärrade
vidt upp ögonen. »Har jag icke suttit här hela tiden?»
»Ja så, du mins icke nu, att du rusig och raglande gått
ut ur klostret och till närmaste bondgård, – mins icke, att du
der först gjort dottern i huset giftermålsanbud och strax derpå
fört ett lika ohöfviskt tal till hennes moder?»
»Nej, det minnes jag icke», stammade den glömske
klosterbrodern.
»Men jag vet, jag, att det så är; och det veta dessutom
alla de, som sett dig i detta ditt förnedringstillstånd. Erkänn
derföre nu, att du svårligen hafver syndat.»
»Pater, peccavi!» svarade pater Ambrosio och böjde sitt
hufvud ödmjukt inför den förbittrade förmannen.
»Och nu» ... fortfor priorn åter, men blef i samma
ögonblick hastigt afbruten af en klosterbroder, som med andan i
halsen kom nedrusande i källaren.
»Hans Högvördighet biskopen är här», ropade denne, »och
den Helige Fadren i Rom blef i går förklarad ’ofelbar’.»
»Blef han?» utropade priorn och lyftade båda händerna
mot höjden. »Då är också hans kyrka ofelbar!»
»Och vi, dess tjenare, äro äfven ofelbare», sade Octavio
lifligt och skyndade med priorn och den sist anlände
klosterbrodern hastigt uppför källartrappan.
Men i deras spår kom pater Ambrosio raglande med
buteljkorgen på armen och hördes derunder hickande framstamma:
»Jag är också ofelbar ... ofelbar ... bar!»
Sommaren.
Våren fyllt sitt värf, att ljuft försona
Med ett nyfödt hopp hvad vintern bröt,
Sommar’n nu på höjd, i dal ses trona
Med en skatt af mognad i sitt sköt;
Floras älsklingar, de blygsamt slutna,
Purprar hennes andedrägt så varm,
Och af kyssar eldigt öfvergjutna,
Välla rosor upp vid hennes barm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0286.html
