Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett misslyckadt frieri. Berättelse ur skånska folklifvet, af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ola steg upp och slog handen i bordet.
»Vi kunna ju skiljas i all vänskaplighet», invände
mor; »jag hoppas, att hvarken Ola eller Karna dö så
snart; vi råkas väl och få talas vid än en gång.»
»Jag lofvade visst att blifva din bönaman», tillfogade
min bror, »men jag kände inte så noga till ditt
tänkesätt; jag ser nu, att du och min syster alls
inte passen för hvarandra; hon är en konstig qvinna,
hon; har varit van vid ett godt hem, se’n hon föddes:
du skulle blifva illa belåten med henne, derför kan
jag inte tillstyrka ert giftermål.»
»Jag är viss om, att Ola inte tycker bättre om mig,
än om hvilken annan grebba som helst, som kan få med
sig så pass, som jag kan få», fortfor jag.
»Men se, jag känner ingen, som det kan», svarade Ola,
»men jag får höra mig för.»
»Men in i himmelen kör du inte med din granna vagn
och dina blanka ök, kom ihåg det, Ola; och är din
tillkommande qvinna af ditt tänkesätt, får hon stå
utanför, hon med, om du än svepte henne i silkedukar
från topp till tå. Karna var den, som sa’ det! Och
nu behöfver du aldrig mer komma åt detta hållet för
hennes skull, hvarken ensam eller med bönaman.»
*
Så slutades Olas frieri, hvarefter han, sedan han
styrkt sig med »en drick öl», sade oss ett kort farväl
och körde sin väg. Min bror stannade öfver natten, men
mor ville inte blifva riktigt
snackesam[1] den qvällen.
*
3.
Det var en söndagsförmiddag samma år frampå hösten.
Jag hade kommit för tidigt till kyrkan, och i stället
för att gå in i någon stuga i byn och vänta, tilldess
det ringde samman, gick jag in på kyrkogården till min
faders graf, kring hvilken mina bröder och jag kort
förut planterat en häck af snöbärsbuskar. Hon lyste
ännu grön och vacker i solen, och jag ökade hennes
fägring med lavendel och ringblommor, som jag plockat
hemma i hagen, der min fader sjelf planterat dem.
Der stod jag ensam bland grifterna. Ett tåg af
flyttfåglar, vilda svanor, tror jag, drog förbi öfver
kyrkspiran, så att det hven i luften; sedan tyckte
jag, att det blef nästan tystare, än förut.
Gräsen på grafven nickade mot mig så hemlighetsfullt,
som om de velat berätta någon saga om hjertat, som
multnade inunder dem; myrorna krälade på kyrkmuren
och hade gjort sig en riktig landsväg förbi grafven;
flera hundrade af dem sutto på ett halfmurknadt litet
ben, som blifvit uppkastadt vid någon begrafning och
som man förgätit hölja på igen.
Den svarta porten gnisslade i det samma – det var
Anders, som kom.
»Åh, se, att du står här; tack för sist!»
»Tack! Jag väntar på, att det skulle ringa.»
»Det gör väl det i rappet. Hur står till med dig nu
för tiden?»
»Åh, bra; men jag leds efter far, fastän det kanske
är orätt, för han har det nog godt, hoppas jag:
han ville nog inte byta.»
»Han sofver lugnt.»
»Det är inte det, jag menar, Anders. Jag tänkte på
hans själ.»
»Jaså!»
»Att en »sofver godt» i jorden är ju bara ett
talesätt, liksom då man talar om »frid öfver stoftet»;
stoftet är liflöst;
på det viset få vi nog frid allesamman, så att deri
hafva menniskorna rätt. Hå hå ja! Bäst som vi gå
här på den stora begrafningsplatsen, så ringer det,
och så stoppas vi ned.»
»Du är alltid så allvarsam.»
»Åh ja; men är då lifvet just nå’nting att skratta åt,
tycker du?»
»Det säger jag inte!»
»Taga lifvet allvarligt är väl inte det samma, som
att hänga läpp?»
»Det säger jag inte heller.»
»Men nu för tiden vill folk så gerna antingen det ena
eller det andra: skratta sig genom verlden eller lipa
sig genom henne; det är bestämdt galet begge delarne;
men taga lifvet allvarligt tror jag vara det rätta;
det trodde far med. Jag tror så visst, han är lycklig,
för han lefde som en kristen.»
»Ja, han var en föresyn för många.»
»Han inte bara läste, utan han bevisade i sitt
lefverne, att det, han läste, det trodde han på,
till skilnad från Springare-Malena. som bara har sin
kristendom i munnen.»
»Ja, den gudsfruktan, som inte gör en till en
rättskaffens, bra menniska, är bestämdt ingen
gudsfruktan alls; för den, som älskar Gud, vill
också göra hans vilja, det vet du ju prosten sade,
då vi läste oss fram.»
»Ja, det är så sant, som att Gud är Gud. Nu ringer det.»
»Vänta litet! Har du tänkt på det, jag sade till dig,
när jag körde förbi ert sist?»
ȁh, nej! Inte vidare. Du har ju flera tusen daler
mer, än jag.»
»Men slå vi ditt och mitt ihop, så blir det ändå mer.»
»Bara jag inte då ibland får höra, att jag hade för litet?»
»Jag smakar inte bränvin.»
»Du rör aldrig kort heller, vet jag?»
»Sådant har aldrig roat mig; har jag inte det, som
är bättre? Några böcker har jag, kan låna fler; får
jag inte sällskapa med folk, som har sinne för annat,
än det, som dåligt är, så kan jag ju läsa eller gå ut
och se på Guds verk i naturen: hon är allt en grann
och uppbyggelig bok, hon med.»
»Jag menar, vi tycka det samma.»
»Då har jag ditt jaord, Karna?»
»Jag får väl snacka[2]
med mor och bröderna först. Vill
du blifva en sådan hedersman, som far min, Anders?»
»Jag skall fresta[3] på,
Karna. I denna dag skall jag
köra hem till ert och hafva min far med.»
»Välkomna då!»
Vi gingo in i kyrkan.
*
Frampå qvällen kommo Anders och hans far, och jag
hade då ingenting emot, att mor tog fram silfstopen.
Snart derefter fick hon ställa till bröllop;
men dessförinnan timrades en särskilt kammare åt
mor. Fönstret vette åt ängarne och »blekan».
Ibland om sommarqvällarne går jag derin och står och
tittar genom rutan i solnedgången, då ängarnes blommor
skifta som grannast och jord och himmel »gå i ett»
långt bortom äng och sjö. Jag känner då, att min gamla
reslust är qvar, men jag får nog inte tillfredsställa
den, förrän jag reser dit, som far rest före mig;
jag tror, att han minnes mig och väntar på mig; men
då jag tänker på Anders och på våra två små flickor,
som springa och jaga fjärilar utanför mormors fönster,
beder jag Gud, att jag ännu många år skall få stanna
hos dem.
(Slut.)
[1] Snackesam = pratsam.
[2] Snacka = prata.
[3] Fresta på = försöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0289.html
