Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett reseäfventyr. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter en timmas prat kände öfversten sig trött
och insomnade också kort derpå. Han sof,
ända tilldess tåget stannade i Berlin.
Nu blef tal om, hvilket hotell öfversten borde
föredraga.
»Jag bor alltid, då jag är i Berlin, på Hôtel
de Rom», svarade han. »Der har jag beställt
rum åt mig. Hvart ämna herrarna taga vägen?»
»Till Hôtel de Rom», genmälte båda på en gång.
»I så fall», utropade öfversten muntert, »taga vi
en vagn, och följas åt till hotellet. Vi kunna
då också, om herrarne icke hafva något deremot,
supera tillsammans. Jag bjuder er, mina reskamrater,
på hvad smaklig aftonmåltid, som står att få, den
vi intaga i mina rum.»
Bjudningen emottogs med tacksamhet, och så for man
bort från stationen och stannade först utanför
ett vackert palats vid »Unter den Linden».
Lyckan var de unga männen bevågen, ty på det eljest
med resande uppfyllda hotellet funnos tvenne rum för
dem. Det föll sig likväl så illa, att vicomtens låg
i första våningen, då löjtnanten fick ett i andra,
det vill säga i samma som öfversten. Detta förtretade
vicomten, och så kom till denna motgång också den, att
öfversten gaf löjtnanten i uppdrag att ledsaga Carna
uppför trapporna, medan han talade med öfverkyparen
om supéen. Man må derför icke förundra sig öfver, att
vicomten råkade i retligt lynne och att han visade en
oemotståndlig lust att strypa den förhatliga nordbon.
*
En half timma efter ankomsten till Hôtel de Rom voro
våra fyra resenärer samlade i öfverstens salong.
Om Carna varit vacker i sin mörka och allvarsamma
resdrägt, så var hon skön nu, då hon uppträdde klädd
i en ljus klädning och med obetäckt hufvud.
Oscar Klingström hade aldrig sett och skulle aldrig
i lifvet få se någon så fulländad skönhet, som hon,
derom var han fullt och fast öfvertygad. Då han
mottog den hand, hon räckte honom, hade han, för ett
ord af kärlek från hennes läppar, gerna offrat hela
sin timliga välfärd.
»Hon måste blifva min», tänkte han, och så tänkte
äfven vicomten.
Supéen var utsökt, vinerna fina, samtalet
underhållande och sinnesstämningen liflig. Det var
den gladaste måltid, de unga männen någonsin varit
med om; men den hade det oaktadt ett slut, och de
måste stiga upp ifrån bordet, då öfversten reste sig.
Vicomten och löjtnanten togo afsked.
»Jag räknar på ert sällskap, då jag i morgon besöker
muséet», sade Carna till vicomten, då han bugade sig
för henne.
»Skall hon besöka museet i hans sällskap?» tänkte
Oscar och sammanbet tänderna.
»Ni frukosterar ju med oss i morgon», utlät sig Carna
till Oscar, när han tog god natt af henne.
»Han skall frukostera med henne», mumlade vicomten
och skar tänderna.
Oscar och han trädde ut i korridoren. Der blefvo de
stående ett ögonblick och betraktade hvarandra på
ett ganska uttrycksfullt sätt.
»Ni gör säkert en promenad till Thiergarten i morgon
före frukosten», sade vicomten med låg röst.
»Klockan sju, det vill säga några timmar förr än
muséet öppnas», blef Oscars svar.
»I hvilket sällskap?» sporde vicomten.
»I en väns och tvenne pistolers.»
»Jag skall icke låta vänta på mig.»
Vicomten skyndade utför trappan, och löjtnanten begaf
sig långsamt in i sitt rum, under det han tänkte:
»Jag känner på mig, att jag kommer att döda honom.»
Han fattade klocksträngen och ringde. En uppassare
inträdde.
»Finnas här några flera svenskar, än jag och
öfversten?» frågade han.
»Ja, en herre, som anlände för en timma sedan»,
svarade uppassaren.
»Hans namn?»
Kyparen kunde icke erinra sig det, men gick att hämta
boken, hvaruti den nykomne skrifvit in det. När Oscar
emottog den, såg han strax under vicomtens baron
Fredrik Blixtenfälts namn.
»I hvilken våning bor baronen?» frågade Oscar.
»Den tredje, uti n:o 28», upplyste kyparen.
»Det är bra! Jag behöfver icke något vidare.»
Kyparen gick, och Oscar gjorde några slag i sitt
rum, hvarefter han tog ett ljus och begaf sig upp
till tredje våningen. Natten var långt framskriden;
men detta bekymrade honom föga. Han öppnade dörren
till n:o 28 och steg in utan alla omsvep.
Rummet var mörkt och upplystes endast af det ljus,
han höll i handen. I sängen låg en ung man försänkt
i djup sömn.
»Baron Blixtenfält», ropade Oscar.
En ed och en rörelse gaf till känna, att den sofvande
blifvit störd i sin sömn. Oscar ropade honom än en
gång vid namn.
»Hvad fan är på färde?» mumlade baronen. »Är det ni,
gamla björn, som anfäktar mig. Nu öppnade han ögonen
och stirrade öfverraskad på den nattliga gästen.
»Hvem är ni och hvem söker ni här?» frågade baronen
och satte sig upp i sängen.
»Jag är svensk officer och heter Klingström», svarade
Oscar; »och jag söker mig en sekundant för en duell
klockan sju på morgonen.»
»Och derför kommer ni midt i natten och stör mig i
min ljufva sömn!» utbrast baronen. »Är det för att
få mig att göra er den tjensten, som ni valt er tid
så illa? Tror ni, att jag har lust stiga upp klockan
sex, för att åse, huru ni får en kula eller ett
värjstyng i kroppen? Nej, min herre, jag är sjelf utsatt
för en fara, den jag måste undfly och har nog med
att tänka på den.»
»Ni afslår således att göra er landsman en
hederstjenst?»
»Hvem fan har sagt, att jag afslår?» utropade
baronen skrattande; »jag bara reflekterar öfver
ert uppförande.»
»Ni blir alltså min sekundant?»
»På ett vilkor: affären måste vara utagerad till
klockan åtta, så att jag kan resa från Berlin half
nio. Ni skall veta, att jag flyr för en björn och att
jag dervid har haft den oturen att blifva inlogerad
på samma hotell som odjuret. Kan jag icke vara undan
till klockan nio, så anammar man mig, och då slut
med alla glada äfventyr!»
»Till klockan åtta skall allt vara slut», lofvade
Oscar.
»Godt, då kan ni väcka mig.»
Baronen lade hufvudet ned på kudden, drog täcket
öfver sig och Oscar öppnade dörren för att gå, men
hejdades af baronen, som ropade efter honom:
»Herr löjtnant, är det för ett fruntimmers skull
ni slås?»
»Ja, herr baron», svarade Oscar och lemnade rummet.
»Nå, det här var ju riktigt småtrefligt», mumlade
baronen, tillslöt ögonen och insomnade åter.
*
Klockan sju finna vi de båda duellanterna och
deras sekundanter på en dertill lämplig plats
i Thiergarten.
Afståndet utmättes, singnalen gafs och första skottet,
hvilket var Oscars, brann af och klickade. Nu var
det vicomten, som skulle skjuta. Skottet smällde,
och Oscar hade fått en rispa i handen. Sekundanterna
trädde emellan och föreslog, förlikning, men Oscar
yrkade, att de skulle fortsätta. Hans ögon lågade,
och man såg, att den lätta blessuren endast ökat
oviljan mot motståndaren. Vicomten samtyckte, och
de båda motståndarne intogo åter sina platser. Än en
gång gafs signalen och Oscar aflossade sitt skott. Nu
klickade icke pistolen. Kulan hven genom luften och
träffade vicomten i benet. Han vacklade och emottogs
af sekundanterna och läkaren.
»Hvad millioner djeflar vill detta säga?» hördes i
det samma en flämtande basstämma utropa.
Allas ögon vändes mot det håll, hvarifrån rösten
kom. Öfversten trädde fram på duellplatsen och gick
rakt emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0291.html
