Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXVII. En svensk prestson medlar fred i Europa. St.
- Europa och Amerika i mark och skog. L-a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oförnuftiga beteende, och lyckliga tillfälligheter gjorde, att
Frankrike stämde sina fordringar allt högre.
Den 10 Juli framställde ännu Frankrike billiga vilkor för
freden, men fordrade, att de skulle antagas till den 21 Augusti.
Denna dag gick, och det var lika när. Då förkunnade de
franska sändebuden, att konung Ludvig beslutat behålla Strassburg,
men att han, om de sålunda förändrade vilkoren icke
voro antagna före den 10 September, ansåg sig äga frihet att
ytterligare höja sina anspråk. Detta jemte konung Wilhelms
bestämda hållning verkade. Den 10 September sammanträdde
Frankrikes, Englands, Spaniens och Hollands sändebud i slottet
vid Rysswick. Men äfven vid detta tillfälle uppstod en lång
tvist om, hvem som skulle underteckna först. Klockan var 1
på morgonen den 11:te, innan denna vigtiga fråga blef afgjord.
Innan alla dokumenter voro färdiga, började dagen gry.
Derefter började bugningar och lyckönskningar mellan sändebuden,
och så var då ändtligen freden en afgjord sak. Kejsaren fick
betänketid till den 1 November; men detta vållade icke någon
förlängning af kriget.
Nils Lilljeroth, som samma år blef upphöjd till friherre,
uppträdde äfven sedermera i åtskilliga svåra beskickningar. Han
hade bland annat den tillfredsställelsen att inlemna en omständlig
berättelse om Carl XII:s lysande seger öfver ryssarne vid Narwa.
Meningen var att skrämma holländarne, hvilka dock aldrig voro
Sveriges uppriktiga vänner. Väl afslöt Lilljeroth år 1703 ett
nytt förbund mellan Sverige och sjömakterna, äfvensom ett
fördrag mellan Sverige och Preussen, samt året derpå ett
försvarsförbund mellan Sverige, Hannover och Lüneburg, men
framtiden visade, huru föga Sverige fick skörda af dessa förbund.
Det sistnämda året, 1704, blef Nils Lilljeroth kongligt råd.
Han dog dock året derpå och har lemnat det namnet efter sig,
att hafva varit en bland vårt lands utmärktaste diplomater.
St.
Europa och Amerika i mark och skog.
När våra emigranter öfverflytta till Nord-Amerika, så
komma de ej blott i en stat med helt andra institutioner,
samhällsinrättningar, seder och lefnadssätt, utan
äfven i ett annat klimat och bland en helt annan natur, än i
gamla Europa, och hvilket allt för dem således är nytt och
fullkomligen obekant. Deremot är det en välkänd sak, att
våra svenska emigranter till sina nya hem i vestern öfverflytta
sina gamla från barndomen insupna vanor och fördomar, sin
vidskeplighet och ofördragsamhet, samt alla möjliga oarter från
gamla verlden; och de hafva der alla våra tama husdjur, långt
före deras tid öfverförda och domesticerade. Hvad de emellertid
omöjligt kunna taga med sig, är vår vilda natur, våra vilda
djur och fåglar, våra skogsträd och våra vilda blommor, hvaraf
visserligen många arter kunna såsom odlade uppdragas genom
frön och äfven sålunda förvildas, men den vilda naturen i
Amerika blifver dock, både hvad djur och växter beträffar,
helt annorlunda än i Europa, och endast i de mest nordliga
och arktiska delarne har både faunan och floran en viss likhet
med de öfriga polarländernas. Uti Europas parker och
trädgårdar förekomma många odlade nord-amerikanska träd, buskar
och örter och af de sednare förvildar sig en och annan äfven
i vårt land; men Europas vilda flora blir dock aldrig Amerikas,
huru många vackra praktblommor vi än derifrån erhållit och
ännu årligen erhålla, synnerligast från Californien och de
vestliga bergstrakterna.
Märkvärdigt är, att våra emigranter icke synas gifva akt
på eller hafva sinne för naturen i det främmande landet. Uti
de tusentals bref, som årligen skickas från Amerika till Sverige
och hvaraf många publiceras nästan i alla landets tidningar,
ser man aldrig en beskrifning öfver Amerikas vilda natur, dess
jordlager och geologiska bildningar, dess djur och fåglar, skogar,
träd, blommor och insekter m. m. Våra emigranter synas
vara döda och likgiltiga för allt detta samt hafva, liksom
amerikanarne i allmänhet, endast ett mål för sig, nämligen
att förtjena penningar och förvärfva ägodelar. Dollarn är det
enda, som eftersträfvas, och för dennes skull uppoffras allt,
både vetgirighet och skönhetssinne. Vetenskapen synes ännu
vara något underordnadt i Amerika, och hvad landets natur
beträffar, så hafva europeiska resande och vetenskapsmän gifvit
oss lika stor kunskap om den samma, som amerikanarne sjelfva,
hvilka mest synas hafva sinne för sektväsende och religiösa
söndringar och hvilka uppbjuda allt för att förlöjliga, fördöma
och förkättra hvarandra.
Vi vilja här, så vidt det är oss bekant, lemna en kort
skildring öfver olikheten mellan Sveriges och Amerikas vilda
natur, hvilket är det samma som skilnaden hos den vilda
naturen i Europa och Amerika. Af insektätande däggdjur finnas
i Amerika hvarken igelkotten eller mullvaden, ej heller några
af våra näbbmössarter. Bland rofdjuren har man i nordliga
delarne en lo (Felis borealis), som till någon del liknar
vårt lodjur. Derjemte förekommer amerikanska lejonet eller
kaguaren (F. concolor) både i södra och tempererade
Nord-Amerika, men ej annorstädes. Nord-Amerikas varg (Canis
occidentalis) med korta, tvära och rundade öron samt af mera
ljusgrå färg, synes vara skild från vår. Så äfven den
ljusgula amerikanske räfven (C. fulvus), som äfven finnes på
Kamtschatka. Tvenne arter björnar (Ursus americanus och
U. ferox) finnas i Nord-Amerikas skogar och som likna vår
europeiska landtbjörn, men som dock synas vara skilda arter.
Tvättbjörnen eller sjubben (Procyon lotor), något mindre
än en räf, till färgen brungrå, och som tvättar eller doppar
sin föda i vatten, innan han förtär den, tillhör deremot endast
Nord-Amerika, Gräflingen finnes der icke, men järfven
förekommer deremot i polartrakterna. En utter (Lutra
canadensis) skild från vår art, förekommer i Nord-Amerika, äfvenså
menken; men deremot finnas der icke hvarken våra mårdar,
illrar eller vesslor; dock tros det, att sobeln skall finnas der i
de nordliga skogarne. Ett med mårdarne närbeslägtadt och
för Nord-Amerika egendomligt djur är stinkdjuret (Mephitis
Chinga), stort som en katt, svartgrått med breda hvita
långsgående band, yfvig svans och gräfklor på framfötterna. Det
har en stinkande lukt.
Vår vanliga skälhund finnes äfven vid Nord-Amerikas kuster
samt de nordiska arterna i Polarhafvet. Och af gnagare har
Amerika en mängd djur, men nästan inga af våra, om man
undantager råttor och möss, som äfven dit blifvit
öfverförda. Vår ekorre finnes der icke, men i stället har man en
flygekorre (Pteromys Volucella), till färgen brungul, som
blott finnes i Nord-Amerika. Derjemte förefinnas der flera arter
jordekorrar (Tamias), hvilka göra landtmannen stor skada
genom deras gräfda gångar i åkrarne. Ett eget och endast
på Amerikas prärier inhemskt djur är präriehunden (Arctomys
Ludovicianus) af 16-20 tums längd och som vistas i stora
kolonier på prärierna samt gräfver bo och hålor i jorden,
hvardera försedd med en kulle, i hvilken djuret ofta tittar
upp med förvetenhet på förbifarande samt skäller nästan som
en hund. En dylik koloni kallas en präriestad. Djuret är
ätbart samt beslägtadt med murmeldjuret. Nord-Amerikas bäfver,
som förnämligast lefver vid öfra Missouri och dess bifloder, anses
af många zoologer vara identisk med vår europeiska art.
Derjemte förekommer derstädes bäfverråttan (Fiber zibeticus),
hvilken bor och bygger på lika sätt som bäfvern. Vår hare,
eller åtminstone en närstående art, finnes äfven i Nord-Amerika.
Den nord-amerikanska elgen (Alces americanus) står
ganska nära den europeiska, och den canadensiska hjorten
(Cervus canadensis) är äfven en nära anförvandt till våra
hjortar. Rådjuret finnes ej i Amerika, men vild ren
förekommer i de arktiska trakterna. Tvenne vilda fårslag (Ovis
montana och O. californica) finnas på Nord-Amerikas berg,
men ingen vild stenbock synes förekomma derstädes. Deremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0295.html
