Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl den Tolfte-stoden i Stockholm. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inkarnation af vårt nationallynne, med alla sina förtjenster och
brister, att här icke torde vara skäl att söka vidare bevis för
den satsen. Men äfven ur en annan synpunkt står Carl den
Tolfte som en märkvärdig företeelse i vår historia. Han står
der, skulle man kunna säga, som en gränssten emellan vår
stormaktstid och den tid, som har blifvit kallad vår förnedrings,
men som borde heta vår nyfödelses. Han var just den rätte
mannen att med lysande bragder och ett verldsskakande fall
afsluta vår stora hjelte-epopé, den vi, gent emot Europas
förändrade förhållanden, icke längre kunde fortsätta. Och, i
sanning, intet folk har på ett mera storartadt sätt afslutat en genomgripande period i sin historia, och låtom oss tillägga med rättmätig stolthet: få äro de folk, som så med bibehållet sjelfbestånd kunnat draga sig tillbaka till den mindre verkningskretsen, sedan det måst öfvergifva eröfrarens lysande, men farliga ställning.
Tänkom oss i stället en Fredrik, tagande om händer Carl den Elftes arf, och låtom oss tacka Gud, för att han gaf oss mannen, vuxen det blodiga värfvet, så att nederlaget blef en seger för alla tider, just genom det hjeltemodiga sätt, hvarpå den sjunkande stormaktsvärdigheten uppehölls, tills den föll i ruiner på hjeltens graf, – skördad ännu i fullheten af sin kraft och i hela glansen af sitt okufliga mod.
Den svenske
man, hvars
hjerta icke sväller
högt af stolthet vid dessa minnen, han är icke värd att
vara son af den jord, som födde »lejonet från norden».
Länge efter hans död ännu, spökade likväl stormaktsdrömmarne
i svenskarnes sinnen. De tiderna äro nu förbi;
vi hafva hunnit sätta oss in i de nya förhållandena; men vi
äro icke mindre stolta öfver honom ändå, och ett rättmätigt
uttryck af denna stolthet och denna kärlek se vi i den svenske
konstnärns kungabild, som för all framtid skall pryda en af
de vackraste platserna i vår hufvudstad.
Många af de försigtiga, för att icke säga, af de »rädda
i landena», – och hvar finnas icke de? – säga, att vi ställt
honom der som en utmaning, derför att den muskelstarka
armen pekar åt öster, i det den fasta munnen tyckes ropa
sitt gamla, välkända »framåt! j, gossar blå!» – men så är
icke förhållandet, och sådan har icke tanken varit.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
