Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 303.) 2. En fin uppfostran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagen riktigt glänsande och högtidlig. Baronessan
Poppelstam hade skänkt tyget till klädningen, faster
Johanna hade gifvit slöjan, mamma sjelf hade förärat
Ida ett par blanklädersskor, och långa Erik hade
konfirmationsdagen tidigt på morgonen skänkt »lilla
Ida» en psalmbok, inbunden i pressad saffian och med
förgyllda knäppen.
När Ida gick till kyrkan, med slöjan öfver hufvudet,
följdes hon af sin mor och af faster Johanna, som
gingo på hvar sin sida om henne. På afstånd följde
långa Erik, och när Ida tog plats uppe i koret,
ställde sig Erik bakom en pelare, så nära, att han
kunde se det kära barnet, som varit hans favorit, allt
sedan hon var liten. Aldrig i sitt lif hade Erik känt
sig så rörd, som då församlingen sjöng: »O, Guds lam
– –» och Ida skred fram emot altarrunden. Det kändes
så underligt varmt i hans hjerta, och han torkade med
rockärmen bort en tår, som rullade ned på hans kind.
Med rödgråtna ögon och rörda hjertan återvände de
tre qvinnorna från kyrkan, och när de kommo hem,
tackade madam Falk gårdsdrängen, som under tiden
varit portvakt, hvarefter hon stängde sin dörr,
omfamnade Ida och sade: »Väl bekomme dig!»
Från den dagen blef det icke längre fråga om, att
Ida skulle föröka sina kunskapsskatter, ty hennes
uppfostran var fulländad, och hon var färdig att taga
emot den lycka, som verlden helt säkert nu skulle
gifva henne.
Men att sitta sysslolös hvarje dag, utan något mål
för sina tankar, blef olidligt för Ida, och då hon
ledsnat att traktera klaveret, tillbjöd hon sig att
hjelpa modern med hushållssysslorna.
Madam Falk tog en af dotterns fina händer i sina,
skakade på hufvudet och sade:
»Spar du ditt hvita skinn, och låt mig göra det, jag
är van vid. Så länge jag orkar med släpsysslorna, så
gör jag dem helst sjelf, och sedan vill jag hoppas,
att du nog kommit så långt fram i verlden, att du
inte behöfver följa i mina fotspår och träla som jag.»
Gumman såg på den lilla hvita handen och kysste
den till sist med en häftighet, som föreföll Ida
obegriplig.
I det samma klingade portklockan, och gumman skyndade
att draga på strängen, så att porten gick upp. Ida
tog ett par steg mot gluggen, för att se, hvem som
kom. Hon behöfde icke nu hoppa upp på en stol,
för att kunna draga undan gardinen, ty den smärta
välväxta gestalten uppbar hennes vackra hufvud så
högt, att hon måste buga sig något, för att kunna
blicka ut genom den lilla rutan. Ida hörde skramlet
af en sabel och såg löjtnant Axel i sin präktiga
hästgardesuniform. »Hvad han ser ståtlig ut!» tänkte
hon. »De små svarta mustacherna taga sig så bra ut
under den blåa mössan.»
Men plötsligt fällde Ida ned gardinen och hennes
kinder blefvo purpurröda. Hon hade sett, huru unga
baronen stannat i förstugan och kastat en blick
tillbaka till gluggen, som omslöt hennes ansigte,
likt en ram.
»Hvem var det, som kom?» frågade gumman.
»Åh, det var ingen annan än unga baron», svarade Ida
med likgiltig ton, men vände sig bort för att dölja
sin rodnad.
Omkring ett år efter Idas första nattvardsgång blef
madam Falk en dag öfverraskad af, att baronessan
skickade bud till henne, att hon skulle komma
upp. Gumman klädde sig i hast och skyndade att
efterkomma hennes önskan. Under tiden satt Ida nere
i portkammaren och sökte förgäfves att utfundera,
hvad det kunde vara för vigtiga saker, som hade
förmått baronessan att kalla modern till ett samtal,
ty något sådant hade aldrig händt, utan att det varit
fråga om betydelsefulla ämnen.
När gumman ändtligen kom ner igen, såg hon mycket
allvarlig ut, men hon sade ingenting. Ida kunde dock
icke länge styra sin nyfikenhet, utan frågade, hvad
baronessan haft att förkunna.
I stället för att svara, började madam Falk att
gråta. Då blef Ida orolig och bestormade modern med
frågor om hvad som händt.
»Hon erbjöd dig plats som kammarpiga», sade gumman,
och tårarne torkade hastigt vid lågorna
af den harm, som brann i hennes ögon, då hon
uttalade dessa ord.
Ida sade ingenting, men hon tänkte inom sig, att hon
nog skulle finna ett medel att svara på en dylik
förolämpning.
Gumman kunde icke smälta en så svår skymf, utan
beklagade sig för tjenstepersonalen i hela huset,
men den ende, som icke skrattade åt henne var långa
Erik, som ännu tjenade qvar som kusk hos baron
Poppelstam. Ursinnig stängde sig gumman inne
tillsammans med sin Ida, och på flera veckors tid
helsade madam Falk icke på någon menniska i huset,
utan förrättade sin syssla lika noggrant, men också
lika stelt, som en maskin.
En afton öfverraskades mor och dotter af att någon
sakta knackade på dörren till deras kammare. Gumman
Falk öppnade och såg med förvåning långa Erik, som
helsade: »god qväll!» och frågade, om han fick stiga
på. Gumman bad honom vara välkommen och satte fram
en stol åt honom.
Oaktadt det redan var skymning, märkte både Ida och
hennes mor, att Erik var ovanligt putsad och fin. Han
satte sig på yttersta kanten af stolen och tummade
skärmen på sin mössa.
»Nå, min kära Erik, hvad har han för godt att berätta
i afton?» frågade gumman kantigt.
»Jag skulle helst vilja tala vid madam ensam», svarade Erik.
»Då får han vänta till en annan gång.»
»Nej, då må det hellre gå, och dessutom kan det inte
skada, att lilla Ida hör, hvarom frågan är. Saken
är, rent ut sagdt, den, att flickan är mig kär, allt
sedan jag bar henne som barn på mina armar. Jag är
visserligen nu fyrtio år, men jag tror ändå, att jag
skulle kunna göra Ida lycklig, om hon blott kunde
förmå sig att blifva min hustru.»
Erik drog en djup suck af lättnad, sedan han uttalat
sin bekännelse. Madam Falk satt som förstenad, och
Ida trodde icke, att hon hört rätt.
Efter en stunds tystnad hämtade sig gumman från sin
förvåning och vände sig till Erik, frågande:
»Ska’ det vara hans riktiga allvar, det der?»
»Ja, nog är det allvar med besked», svarade Erik. »Jag
håller af Ida så innerligt, att jag visst inte blir
en riktigt bra karl, om hon säger nej.»
Erik steg upp och gick fram till Ida, som blott satt
och stirrade på honom. Han räckte henne handen och såg
på henne med en blick så hjertevarm, att Ida icke
kunde afhålla sig från att ett ögonblick känna sig
litet underlig till mods. Men hennes rörelse räckte
icke länge, ty hennes röst ljöd helt likgiltig då
hon sade:
»Inte passa vi för hvarandra, kära Erik.«
Det var ett hårdt slag för Eriks kärleksfulla hjerta,
och han stod som bedöfvad.
Madam Falk väckte honom med att säga, att den utgången
borde han hafva väntat sig, ty Ida blef inte »skapt
för honom».
Vid dessa ord spratt Erik till och blodet rusade
honom åt hufvudet.
»Kom ihåg, att högmod går för fall!» utropade han
häftigt, men vreden gick lika hastigt, som den kom,
och hans röst ljöd åter mild, då han sade: »Aldrig
skall någon i verlden hålla af Ida, mer än jag!»
Erik vände sig bort från de båda qvinnorna och
skyndade ut. I portgången stannade han och förde
rockärmen upp mot ögonen, derpå skakade han häftigt
på hufvudet och talade till sig sjelf:
»Man ska’ något ha’ att dra’s med, för att man får
lefva här i verlden.»
Erik gick ut i stallet till sina hästar, och
stalldrängen omtalade morgonen derpå för betjenten,
att Erik vankat af och an i stallet till långt in
på natten, språkande högt med Muhamed och Ali, de
båda vagnshästarne.
Stackars Erik, han hade ingen annan, som han kunde
anförtro den sorg, som drabbat honom!
(Fort.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
