Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifva uppdagadt, hvarför den gode magistern nu, för
andra gången på en kort stund, tog till reträtten. Han
hade nämligen icke ännu hunnit trettio steg ifrån
platsen, då vid närmaste hörn af fästningsvallen
två unga damer plötsligen blefvo synliga, hvilka med
raska steg gingo honom till mötes.
Löjtnanten, som emellertid på något afstånd följde
magisterns spår, hörde nu en af de ankommande lifligt
utropa:
»Kanske magistern har väntat på oss?»
Hvad Nådenson härtill svarade, uttalades så tyst,
att det ej kunde höras; men strax derpå hade vår
teolog gjort helt om och kom nu med de två fruntimren
löjtnanten till mötes.
Carl Lejonhjerta skulle gerna velat som krigare likna
sin store namne, segraren vid Narva, men dennes
uppfattning af det täcka könet kunde han deremot
för ingen del gilla. Mötte han sålunda på sin väg en
huld Evas dotter med eld i ögat och ros och lilja på
kinden, så hade han lätt varit redo att för henne
bryta en lans, men att blunda för hennes behag –
se det hade varit honom omöjligt.
Nu fästade han sin uppmärksamhet nästan odeladt
vid den af de båda damerna, som gick prestmannen
närmast. Detta ljuslockiga hår, denna fina, skära
kind, denna lilla rosenmun, så förförisk, då, såsom
nu, ett småleende lekte på läpparne, och slutligen
dessa klarblåa ögon, hvilka så uttrycksfulla mötte
hans – hade han icke sett dessa förr – var icke detta
hulda anlete honom välbekant? Var det icke prosten
Haborgs dotter Hanna, han här såg framför sig?
Kunde det verkligen vara hon? Han såg henne sist
bland nattvardsbarnen vid prestgården, ännu till
hälften ett barn, hon var då bara femton år; men
två år hade sedan dess förgått – nu var hon sjutton;
Två år vid denna tidpunkt af lifvet åstadkomma stora
förändringar – det kunde således allt för väl vara
hon, ja det måste vara hon, eftersom hon gick så
bekant och nästan förtrolig vid adjunktens sida.
Nu befunno de sig blott på några få stegs afstånd från
hvarandra. Löjtnanten blottade artigt sitt hufvud,
den unga damen helsade så vänligt och vackert igen
och räckte honom med en lätt rodnad sin hand. Det
var verkligen mamsell Hanna från Kyrkebo prestgård,
prosten Haborgs enda dotter, och snart kom nu ett
lifligt samtal i gång, hvilket, som man lätt kan tänka
sig, hufvudsakligen berörde åtskilliga hågkomster
från förflutna dagar. Men äfven det närvarande blef
ej heller förgätet, och Carl Lejonhjerta fick sålunda
nu af Hanna veta, att hon sedan någon tid tillbaka
vistats i Jönköping, för att fullända sig i teckning
och musik, samt att hon i dag skulle fara hem öfver
söndagen, hvarföre magister Nådenson kommit att
hämta henne. Hon och den åtföljande unga damen, en
af hennes slägtingar, hade vid fästningen stämt möte
med magistern, som lofvade visa dem denna qvarlefva
från krigets tider, hvilken Hanna förut aldrig hade
sett. De skulle sedan fara hem.
Nådenson såg under detta samtal något brydd och tvär
ut och vexlade blott ett och annat enstaka ord med
Hannas kamrat, som derunder mera betraktade den vackre
löjtnanten än den magre, kantige adjunkten.
II.
»Fördömdt!» sade Lejonhjerta för sig sjelf, då han,
från fästningen återkommen till sitt logis, otålig
gick och väntade på sin skjuts – »jag försökte
så vackert uppehålla mitt herrskap der borta vid
fästningen, men presten anade oråd och påminde derföre
oupphörligt om, huru nödvändigt det var att snart fara
ur sta’n ... Nå, lika godt! hon bad mig emellertid
att helsa på pappa, medan jag nu är hemma; det skall
jag min själ göra, vore det så i morgon dag.»
Detta hurtiga beslut tycktes åter bringa vår
krigares sinne i jemnvigt, ty han afvaktade nu med
något större resignation, än förut, den skjutsandes
ankomst. Allting har en ända här i verlden, det må
nu vara glädje eller sorg, och sålunda gick det äfven
med löjtnantens väntan. Skjutsbonden kom, vår resandes
mobilier instufvades i åkdonet, en försvarlig schas,
och Lejonhjerta fattade tömmarne. Nu bar det af med
en så snabb fart, att den skjutsande med temmeligen
misslynta ögon började betrakta än den körande och
än sin stackars häst, som här mot sin och husbondens
vilja måste arbeta i framstegspartiets intresse.
Ett litet uppehåll kom dock helt ofrivilligt
att göras, innan vår resande ännu hunnit öfver
vindbryggan. På ena sidan af gatan stodo ett par
äldre herrar, och en af dessa, en korpulent sextio
års man i blå frack med blanka knappar, tog artigt
af sig mössan, som var prydd med en guldgalon, och
gjorde mine af att närma sig åkdonet. Löjtnanten kunde
sålunda svårligen undgå att besvara hans helsning,
och när han härvid tillika kastade en granskande
blick på mannen, igenkände han i denne en välbekant
person. Den helsande var nämligen en f. d. skrifvare
hos Lejonhjertas far, på den tiden denne i egenskap
af hofrättstjensteman varit bosatt i Jönköping, och
var nu, liksom assessor Lejonhjerta, bosatt på landet
och i samma församling som den fordne principalen.
»God dag, sekter Lundberg!» utropade löjtnanten
derföre nu, i det han höll in hästen. »Har sektern
träffat min far nyss?»
»Sednast i går hade jag den äran att träffa herr
assessorn, och han mådde, Gud ske lof, då godt.»
»Tack för underrättelsen, herr sekter! Ursäkta,
att jag har brådt nu; men vi träffas väl snart igen.»
Dermed sattes hästen åter i gång, och det så hastigt,
att sekter Lundberg ej hann uttala något, som tydligen
sväfvade honom på läpparne.
Vid väderqvarnen, som på den tiden stod och viftade
med sina vingar strax utom vestra förstaden, skyggade
hästen och ville ej gå förbi qvarnen, hvilket på
nytt vållade ett uppehåll, så mycket långvarigare,
som ett par fulla bönder i det samma kommo körande
från »Talavids» beryktade krog och i fullt galopp
foro förbi. Ändtligen var dock äfven detta hinder
öfvervunnet, och den stackars skjutskampen fick nu i
dubbelt mått plikta derför. Men när den resande icke
ens vid början af sjelfva Björnebergsliden gjorde min
af att köra långsammare, yttrade den skjutsande i en
misslynt ton:
»Jag tycker, herrn åker väl fort.»
»Hvad pratar du för dumheter?» svarade löjtnanten
helt lugnt. »Åker icke du lika fort som jag?»
Detta skäl måtte hafva förefallit mycket slående;
ty några invändningar gjordes härefter ej vidare,
i synnerhet som Lejonhjerta, nu åtminstone, så länge
det bar uppför, något mildare behandlade den stackars
dragaren.
Det är en skön nejd, denna strandbygd, ifrån Jönköping
uppåt Vestgötagränsen: höjder och dalar i ständig
vexling; nätta landtställen, omsusade af björk och ek;
och till allt detta den herrliga utsigten öfver den
majestätiska Wettern. Vår unge krigare var ej heller
känslolös för naturens behag; med hela ungdomens värma
njöt han deraf, och fantasien framtrollade härunder
det ena framtids-lufslottet efter det andra.
Medan han nu kastade en blick utåt sjön, der ett
par hvita segel sakta skredo fram öfver den klarblåa
vattenytan, och så för några ögonblick kom att mindre
uppmärksamt än förut se framför sig på den väg,
han hade att befara, blef han plötsligen uppväckt ur
sina drömmerier af skjutsbonden, som, pekande framåt
vägen, yttrade:
»Se, der har ett herrskap kört sönder sin vagn.»
Carl Lejonhjerta riktade nu blicken åt det håll,
som skjutskarlen visade, och såg på något afstånd
en herre och ett fruntimmer vid en öppen vagn, nära
invid ett litet hus, som snart befanns vara en smedja.
»Tänk, om det vore presten och den vackra Hanna!»
tänkte löjtnanten för sig sjelf och önskade rätt
innerligt, att det så måtte förhålla sig.
Man kom närmare och närmare, och slutligen hade
man de resande så pass nära, att man, om de visade
sina ansigten, genast borde kunna se, om det vore
bekant folk.
Den resande herrn var en lång, svartklädd man i
mössa, hans reskamrat ett mindre fruntimmer i grå
sommarkappa och ljus halmhatt. Det kunde allt för
väl vara prosten Haborgs dotter och adjunkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
