Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 376 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Låt upp! låt upp! Richard Gustafsson. - Julaftonen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

julklappar’, och ändå var det just han, som gaf
de fleste och fann största behaget i att erhålla
våra arbeten.»

Rödhakesångaren på vinterbesök.
(Till poemet "Låt upp! låt upp!", sid. 374.)

Emilia förutsatte icke, att det kunde finnas någon
menniska, som på fullt allvar tänkte, att man skulle
tillbringa den stora helgen, som andra vanliga
dagar. Majoren ämnade henne någon stor öfverraskning,
derföre höll han dessa tal. Hon gladde sig också,
i tysthet, åt julaftonen, och hon glömde, under
det att hon arbetade på julgåfvorna, att veckor
förgingo, under hvilka mannen icke var hemma en enda
afton. Hon förlät honom det, ty hon var säker på,
att han åtminstone under julen skulle vara tillsammans
med henne.

Broderierna voro färdiga. Emilia beundrade dem,
och sorgen flydde vid föreställningen om mannens
förtjusning.

Veckan före helgen skulle det göras rent, fejas och
putsas, så att icke ett enda damkorn fanns qvar. Under
dessa stökdagar reste majoren till en vän, som bodde
en mil från hufvudstaden.

Med tårar i ögonen såg Emilia honom fara bort. Det
kostade på, att han hellre försakade att träffa
henne på flera dagar, än underkastade sig det obehag,
rengörningen förorsakade. Hon lugnade sig likväl vid
den tanken, att han icke skulle blifva länge borta
och att frånvaron skulle göra henne och hemmet kärare
för honom, än de varit den sednare tiden.

Vid dylika tillfällen af stök brukade Emilia hafva
till hjelp en rask och arbetsam hustru, men då bud
skickades till henne, återvände detta med svar,
’att Lovisa icke kunde komma, emedan hennes man var
sjuk’. Emilia skickade henne litet mat och penningar,
men glömde derefter Lovisa, för de många bestyren. Hon
skulle handla julklappar åt föräldrar och syskon; de
skulle läggas in och afsändas, och sedan skulle allt
ordnas på bästa vis till mannens emottagande. Han
hade sagt, att han skulle vara hemma på torsdagen,
och på lördagen var julafton.

På torsdagseftermiddagen tändes ljus i kronorna;
toddybrickan ordnades tillika med cigarrerna;
en emma sköts fram till kakelugnen, och Emilia
sjelf hade klädt sig med omsorg. Hon önskade vara
vacker, och hon var det äfven. Längtan och oro hade
gifvit hennes kinder en vackrare färgskiftning och
ögonen en strålande glans.

För hvarje åkdon, som rullade öfver Ladugårdslands
torg, der majorens bodde, lyssnade Emilia med
tillbakahållen andedrägt. Skulle det stanna. Nej,
det for förbi.

Tiden framskred, utan att majoren kom.

Rosorna på Emilias kinder bleknade, ögonen
förlorade sin glans, och då klockan slog tio och
mannen icke var hemma, kunde hon endast med
största ansträngning tillbakahålla
tårarna. Hon kände sig åter grymt sviken i sin glada
förväntan att få tillbringa en afton med honom,
som ägde hela hennes hjerta.

Klockan slog elfva, och ännu syntes han icke
till. Emilia kunde icke gå till hvila.

Ljusen i kronorna släcktes. Emilia satt tyst och blek,
kämpande med sina tårar. Lampan kastade ett matt
sken omkring sig och gaf åt rummet ett melankoliskt
utseende.

Ifrån att vara sorgsen, blef Emilia orolig, från
orolig ängslig; slutligen kunde hon icke längre
sitta stilla.

»Det har händt honom något», tänkte hon. »Han har
kanske kört omkull eller blifvit öfverfallen.»

Vid dessa föreställningar vred hon händerna och gick af
och an på golfvet i full förtviflan. Hon var utom
sig och tyckte, att, om hon skulle nödgas tillbringa
natten i denna ovisshet, skulle den följande dagen
finna henne rubbad.

Ett åkdon kommer slutligen körande; det stannar,
och ett slag ljöd på porten.

Emilia skyndade sjelf ned för att öppna och
öfvertyga sig, att det var han.

Det var verkligen majoren, frisk och oskadd.

I glädjen att återse honom kastade hon sig om hans
hals och utbrast:

»Nils, min käre, älskade Nils, hvad jag varit
orolig!»

Mera förmådde hon icke; tårar qväfde hennes röst.

»Hvad vill detta säga», utlät sig majoren i
skarp ton och skjöt henne ifrån sig. »Hvarför kommer
du emot mig på detta opassande sätt. Du glömmer
aktningen för mig, dig sjelf och det passande, då
du gör portgången till vårt mottagningsrum. Återvänd
genast upp! Jag önskar det.»

De sista orden uttalades i befallande ton. Emilia
såg på honom med en lång blick och var nästa minut
uppe i salongen.

Utan att bekymra sig om uttrycket i Emilias
bleka ansigte, då hon aflägsnade sig, gaf majoren
befallning, att nattsäcken skulle bäras upp på hans
rum, och begaf sig derefter sjelf dit.

Emilia stod vid fönstret, afvaktande, att mannen
skulle komma och helsa på henne.

Hon fick vänta länge.

Majoren dröjde i sina rum öfver en half
timma. Slutligen visade han sig på tröskeln till
salongen, insvept i nattrock.

»Hvarför har du icke gått till hvila?» frågade han.

»Jag väntade, för att få helsa dig välkommen och
underrätta mig, om du superat», svarade Emilia färdig
att utbrista i tårar.

»Hvilka löjliga barnsligheter! Du kan väl begripa,
att jag superade, innan jag for hem. Jag har varit
i staden sedan middagen.» Majoren höjde på axlarne
och tillade: »Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>