Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVII. Johan Gabriel Oxenstjerna. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter sin mor, född Gyllenborg och syster till
den berömde skalden. Han hade till sin ungdoms
ledare den äfven i vår vitterhets häfder bekante
Bergklint. Sin mesta ungdomstid tillbragte han dock
hos sin morbroder, der hans sinne för vitterhet
och snillets lekar yttermera utvecklades. Redan
tidigt kom han till Upsala, der han emottogs i den
berömde Ihres hus. Här gjorde han första gången
bekantskap med dåvarande kronprinsen, sedermera
konung Gustaf III, som med sin mor var på besök vid
lärosätet. Han önskade att få bevittna en af de då
brukliga akademiska talöfningarne. Ett ämne uppgafs
för tillfället, hvilket Oxenstjerna skulle besvara,
och den sjuttonårige talaren utförde sitt uppdrag
på ett sätt, som kom fursten att offentligen betyga
honom sitt välbehag, tilläggande: »Jag beklagar
blott, att ni ej heter Axel» – ett fint yttrande.
Ett stort namn och samhällsställningen ålade vid den
tiden sina bärare förpligtelser, hvilka vår tid, med
dess uppskattning af allt arbetes lika berättigande,
har utdömt. Oxenstjerna, hvars håg låg åt helt annat
håll, måste derför egna sig åt diplomatien, för
att på dess område söka upprätthålla slägtens stora
anseende. Anställd som legationssekreterare i Wien,
kände han sig der högligen nedtryckt, hvartill väl
äfven ekonomiska bekymmer och oförmågan att ställa sig
in hos de styrande partierna der hemma föranledde. Sin
misstämning uttalade han i ett skaldebref till sin
vän, löjtnant C. G. Toll, der det ibland annat heter:
"Om jag en skattebonde vore
Och ägde, fjerran från de store,
Mitt hemman och min egen fru,
I stället att min hjerna pina,
Jag finge hvila hos min Stina,
Jag åt i ro min gröt och korf;
Jag funne friden i min hydda
Och lugnet under hennes torf;
Min lefnad finge glädjen skydda;
Jag for till kyrka, ting och qvarn;
Jag täljde virket för min brasa;
Min unga hustru spunne garn;
Jag såge re’n små hjertans barn
Kring deras glada pappa rasa;
Jag spände för mitt svarta stod
Och körde tionden till presten,
Och lefde sedan nöjd med resten,
För mig tillfreds, mot andra god:
Jag gaf kaplan’ det bästa fåret,
Som uti hjorden kunde ses,
Och, väl förhörd i min katkes,
Gick se’n till skrift en gång om året ..
Jag vore då som bonde rik,
Men nu är jag min fader lik,
Som han, en obemedlad herre."
Under dystra föreställningar, aflade af missbelåtenhet
med sin ställning, såg poeten ingen annan dager för
sig, än att gå i kriget mot turken:
"Der vill jag, ödena till tross,
En bläckig hand i blodet väta,
Om jag är ond, så får jag träta,
Om jag är arg, så får jag slåss."
Men i Sverige utbröt 1772 års revolution. Partierna
undertrycktes af en stark konungamakt, hvars
innehafvare sjelf
var ett lysande snille, som visste att draga till sig
andra stjernor. Äfven Oxenstjerna kom inom kretsen
af hans attraherande bana och fattade beundran för
den store monarkens snille. Konung Gustaf III lät
honom efter hand uppstiga till de högsta värdigheter
[1],
ja, lät honom följa sig under första finska
kriget som förste minister; och skalden lönade honom
derför med en tillgifvenhet, som liknade dyrkan, en
hängifvenhet, som blott såg solen, men ej fläckarne
deri. Också tillhörde han konungens förtroliga krets,
»utan tvifvel den snillrikaste umgängeskrets, som
någonsin funnits i norden och der alldeles ingen
annan rang gällde än snillets», säger Tegnér – denne
konungs, hvilken »som en vår trädde in i svenska
historien; och plötsligen stodo alla nationens krafter
på en gång i blomma, och lifvet utgöt sig, och
sången vaknade rundtomkring honom.» I denna krets var
Oxenstjerna på sin plats genom sina qvicka infall,
sinn epigrammer, sina ordlekar. Han besatt i sig
blomman af den tidens fulländade salongsbildning, i
hvilken galanteriet mot damerna och den pointerade
konversationen voro hufvudelementerna. Derför
var han också utmärkt vid sjelfva detta hof,
der qvickheten och skämtet alltjemt firade sina
karuseller och epigrammerna svärmade kring i löjets
skira drägt, lika de brokiga insekterna kring
blomsterrabatterna. En betydande del af hans dikter
är ock barn af detta glänsande hoflif, de äro lätta,
gratiösa och behagfulla; hjertats godhet glänser fram
äfven genom satiren, och sällan är udden giftig eller
sårande. Vi vilja anföra såsom ett profstycke följande
ur hans skaldebref till hoffröken Maria Aurora Uggla,
förlofvad med en officer vid Savolax regemente:
"Min Gud! betänk hur det vill låta,
Att den, som lyst i Stockholms slott,
En man i Savolax har fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
