Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vännerna. Lea.
- Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vännerna.
Nej, skåda på hatten, på spetsen och plymen,
Som pryder den unga och lockiga hjessa!
Om ej jag mig missta’r för starkt på kostymen,
Så tror jag förvisso jag ser en prinsessa,
Gu’signe den engein, den högheten fin!
Men om hon gör skäl för de upphöjda namnen,
Hvi håller en onoslig mops hon i famnen
Och icke en prins ifrån grannstaten sin?
För tidigt? Nej, kärleken ypperligt drifves
Uti politikens temp’rerade zoner;
Bland skallror och lindor och dihorn han trifves
Och växer, tills han kan »stå lull» uppå troner,
Således: det skälet ej fullgiltigt är;
Nej! barnets instinkt är det här, som är mogen,
Hon vet nog, att moppe till döden är trogen,
Då stundom en prins i sitt lif är så der ...
På hofmän, som buga, och fröknar, som gnälla,
Hon öfverflöd har, och det tröttar i längden;
Hur roligt att äga en vän, som törs skälla
Ibland den subtila och undrande mängden!
Det låter så friskt som ett vallhorn i skog;
Hans lurfviga öron helt ocirkladt hänga,
Och, roar det honom, han fritt vågar blänga
Och räcka sin tungsnibb åt verlden med fog.
Ja, edukationen hos moppe är dålig
Och klen hans figur i salongen och dansen,
Han ej ens förstår, att han bör vara tålig,
När utaf en förman han trampas på svansen;
Hvad taga sig till med en slik babian?
Här hjelpa ej stjernor, ej band eller titlar,
Man fåfängt med dylikt hans mopsöra kittlar,
Han grinar helt fräckt åt den skönsta kraschan.
Ack, låt honom vara! Ej hjerter blir klöfver,
Hur också man skrapar och målar och tvättar.
Den lilla en dag nog sin älskling behöfver:
Han bördorna »vädrar» och delar och lättar, —
Man nästan kan se det uppå hans habit;
Ty fast han är svart, den förtjusande moppen,
På hufvud och hals och den öfriga kroppen,
Så är han på bröstet som snöflingan hvit.
Ja, lycklig är den, som i morgonens timma
En vän vid sitt knoppande väsen kan fästa
Och som, när han svepes i aftonens dimma.
En vän äger qvar, som den obestridt bästa
Utaf de presenter oss lifvet bestått;
Hur ödet för öfrigt må vängåfvan foga,
Med svans eller utan — är icke så noga,
Blott hjertat, som moppes, är trofast och godt.
Lea.
Ingenting ovanligt.
Berättelse af Richard Gustafsson.
1.
Supén.
Första våningen i ett af husen vid Fredsgatan är
briljant upplyst, och den präktiga ekläreringen
återspeglas i de stora trymåerna, som räcka från
golf till tak och göra dubbel effekt genom sina rikt
utskurna förgyllda ramar. Rummen i våningen prydas af
dyrbara möbler, klädda med bjerta sidentyger, på flera
af väggarne ser man landskapsstycken och genretaflor
af framstående svenska artister, och från kolonnerna i
hörnen höja sig statyetter i marmor, såväl originaler
som kopior; – med ett ord möblemanget och rummens
dekorering vittna om rikedom, men ett uppmärksamt
öga märker dock snart på anordningen af det hela,
att ägaren till all denna glans har större öfverflöd
på penningar än på smak.
Den sol från hvilken all denna prakt utstrålar är den
rike garfvaren, eller, som han vanligtvis kallas,
»fabrikören», Niklas Barkander, millionären och
riddaren af vasa-orden, den populäre mecenaten och
den beryktade kämpen för arbetets ära.
Barkander gifver i afton en större supé, men gästerna
äro ännu icke anlända. Endast värdinnan och några
af tjenstefolket synas i våningen, sysselsatta med
att ställa allt i ordning för festen. Värdinnan
är en liten varelse med fina anletsdrag, öfver
hvilka sväfva liksom en slöja af vemod. Om hon icke
vore den rike garfvarens fru, så skulle man nästan
kunna tro, att hon vore olycklig, men hela verlden
skrattar åt en dylik tanke, ty ingen kan väl lefva
ett sorgfriare lif, än fru Barkander. Hon har allt,
hvad andra qvinnor önska sig, för att vara lyckliga:
en make, som är högt aktad i samhället, en son,
som är en af hufvudstadens förnämsta eleganter,
en dotter, både älskvärd och skön, och ett hem,
der ingenting saknas af lifvets beqvämligheter. Och
likväl ligger der liksom en hemlig sorg äfven under
hennes leende. För att förklara detta fenomen, säger
man i stora verlden, att fabrikörskan är »romanesk»
och att hon öfverlemnar sig åt svärmerier, som borde
vara bannlysta vid hennes ålder.
Dörren till fabrikörens arbetskabinett öppnas, och
herr Niklas träder ut i sin våning, för att kasta en
sista pröfvande blick öfver anordningarne. Vid hans
sida går sonen, som är kassör på ett af hufvudstadens
större handelskontor.
Herr Niklas är en fullkomlig motsats till sin hustru,
hvad det yttre beträffar. Hans ansigte skiner som det
blankaste saffian och kring hans fylliga läppar spelar
ständigt ett sjelfbelåtet leende. Han är korpulent,
men det oaktadt sitter fracken så väl, att den
faller efter formerna som handskskinn. Den lilla
vasa-stjernan pryder det breda bröstet, som tycks
vara skapadt att uppbära en stor samling af dylika
glänsande utmärkelser. Hans klädsel är ytterst vårdad,
icke en skrynka synes på skjortkråset, halsduken är
knuten kokett, och öfver den snöhvita västen ringlar
sig en massiv guldkedja, vid hvars öfversta ända är
fästad en ofantlig knippa af skramlande berlocker.
Herr Moritz Barkander, kassören, eller, som han
kallas, »grosshandlaren», är en ung man, som
hvarken liknar fadern eller modern. Han saknar
den förres leende min, likväl utan att äga den
sednares sorgbundna drag. Hans ansigte bär prägeln
af likgiltighet, på samma gång som hans min tyder på
en inneboende stark tro på egen öfverlägsenhet. För
öfrigt är han en rätt vacker karl, med friserad tupé
och stora ljusa polisonger, som fladdra kring hans
bleka kinder.
»Bra, mycket bra!» säger herr Niklas, sedan han
med sina mönstrande blickar synat allt, ända från
de blommiga mattorna på golfvet till de strålande
kronorna i taket. »Men hvar är Maria?»
»Hon håller ännu på med sin toalett», svarar frun.
»Då måste hon skynda sig, ty snart är tiden inne,
att våra gäster skola komma.»
»Jag går in till henne, för att se, om hon är färdig»,
tillägger frun och vänder sig för att gå.
»Stanna ett ögonblick, Rosa lilla», ber herr
Niklas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0014.html
