Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Nationalmuseum: Wahlboms tafla öfver Gustaf Adolf den Stores död i slaget vid Lützen. Svante. - Min kärleksförklaring. Claës Johan Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se der en särskilt strid mellan hertigens och
kyrassierens hästar; huru denne sednare pressar sina
tänder, likt ett skrufstäd, fast vid den förres hals!
Till höger om midtgruppen är en enstaka ryttare. Det
är den unga pagen Leubelfingen, som på sin mörka,
flåsande och halft stegrande springare, vänder sig om
åt den ur sadeln störtande konungen, för att med sin
framräckta hand söka lemna en möjlig – men för den
döende hjelten, nu tyvärr allt för svag och gagnlös hjelp!
Strax invid Leubelfingen, men något längre in i
taflan, är en grupp af tvenne ryttare. Här finna vi en
annan af de unga pagerna, nästan ett barn, som synes
blifva bokstafligen mördad. Han rider en svanhvit
häst, hvilket bidrager att gifva en ökad glans åt
den oskuldsklarhet, som ligger utbred öfver hela den
ungdomliga gestalten. Den fiendtlige ryttarens häst
biter honom i armen, och ryttaren sjelf, en riktig
Mefistofeles-skepnad (med äfven den betecknande
tuppfjädern), höjer i högsta hugg sin, med en
så kallad »krossare», väpnade arm – – –
denna grupp synes således utgöra en ytterligare
accentuering af det mörka »öde», som konstnären sökt
finna uttryck för i sjelfva hufvudgruppen.
Längre ned på taflan och till höger afslutande den
samma, synes, tumlande om hvarandra bredvid ett
kanonhjul, tvenne stridande i kamp på lif och död –
antydande detta den förbittring, hvarmed slaget i sin
helhet utkämpades, men särskilt den lifliga striden om
sju af Wallensteins kanoner, hvilka under slagets lopp
så många gånger togos och återtogos, men slutligen,
som bekant, stannade i svenskarnes händer, liksom
äfven fiendens öfriga artilleri och tross.
Till venster åter afslutas kompositionen med Gustaf
Adolfs ridknekt, hvilken med en fot ännu qvar i
stigbygeln på den för honom i ett moln af damm med
häftighet störtande hästen, med dolk och svärd hastigt
ställer sig i positur, för att mottaga angreppet från
en mot honom framsprängande kyrassier.
Under hofvarne af den sistnämde ryttarens häst
vrider sig med konvulsivisk smärta en sårad i
dödskampen. Blott genom denna enda figur, har
konstnären med fin estetisk urskillning antydt det
för känsla och sinne upprörande vid intrycket af de
sårades jemmerskri och marter – krigets hemskaste fasor!
Allt det öfriga af striden insvepes på taflan i
kompakta moln af krutrök, som dock här och der lemna
en flik öppen för himlens blå eller låter oss, till
höger, varsna en infanteriafdelnings plutoneld,
i bakgrunden det i lågor flammande
Lützen och ändtligen till venster en massa med blågula
fanor anryckande ryttare – de slutligen segrande
svenskarne!
Betrakta vi taflan i sin helhet med all denna
skiftande prakt af olika färger – i kostymer
och hästar, i blänkande vapen och glittrande
rustningar, i fjäderbuskar, hjelmar etc. – och med
ett utförande, som vi redan i början anförde vara af
den utomordentligaste finhet och detalj noggranhet, så
framstår den dock med den eld och liflighet i uttryck,
som om alltsammans vore frambragt med en blixtstråles
snabbhet – dock äfven hvilande så ljufligt och lätt
på duken, som hade det åstadkommits med blott ett
enda andedrag.
Men möjligheten af att skapa ett så genuint verk,
som detta, kunde endast vara förbehållet en konstnär,
sådan som Carl Wilhelm Johan Wahlbom, hvilken med ett
utomordentligt snille förenade en skarp sjelfkritik
och dessutom ägde de djupaste och allvarligaste
studier i sin konst, förvärfvad genom en rastlöst
energisk arbetsamhet och flit. Sålunda kunna vi
djerft påstå, att han i anatomiska kunskaper står
framom hvarje annan svensk konstnär och till och med
härutinnan kan ställas i jemnbredd med den store
Michel Angelo Buonarotti. Också hos sjelfva vår
berömde anatom Anders Retzius tillvann sig Wahlbom
genom denna sällsporda förmåga de amplaste loford,
ja beundran!
Och om honom som målare och kompositör vilja
vi anföra ett omdöme af en kompetent domare,
den store danske bataljmålaren Nils Simonsen
(en konstnär, som utmärkt sig genom koloritens
skönhet, kompositionens kraft och uttryckets eld),
hvilken, vid en exposition i Köpenhamn af Wahlboms
»Ryttartrupp från trettioåriga krigets tid», till
oss, som skrifva detta, om ifrågavarande stycke,
yttrade: »att kunna komponera, teckna och måla så,
det är att träffa hufvudet på spiken!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
