Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid hafvet. E. S-dt. - En harjagt i Helsingland. Gubben Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid hafvet.
Höst-sång 1870.
Är den kulna hösten
Nu ej här igen!
Jo, han käns på rösten,
Gamla fulingen.
Våt han är och blåsig,
Hårdhändt som en gast:
Nu får man ta’ på sig,
Hvad man har, i hast.
Ylle närmast kroppen
Får man inte sky;
Öfver hufvudknoppen
Hålla paraply.
Om man tror mig svärma,
Står det fast ändå:
Röda strumpor värma,
Mycket mer än grå.
Molnen oss förläna
Skurar då och då:
Stöflar opp till knäna
Bör man dra’ uppå.
Blåsten ofta gör, att
Man får fluss och gikt:
Fårull uti örat
Stoppar man då qvickt.
Stormen kommenderar
Böljornas armé.
Hafvet annekterar
Som en preussare.
Mer och mer det slukar
Af min strand och tång:
Under snart jag dukar
Liksom Mac Mahon.
Båt och bryggor dyka,
Högt far stybb och strå,
Tegelpannor ryka,
Fönsterrutor gå.
Om j inte sofven,
Sen j, att jag snart
Blir, som gamla påfven,
Husvill ofelbart.
Jag ber tusen gånger!
Blyghet är min sak:
Mina pantalonger
Ha’ blåst sönder bak.
Sur och våt jag lunkar
In uti mitt tjäll:
Hör, hur flygsand dunkar
På mitt gamla spjäll!
Ack! när han oss stenar
Och oss dränka vill,
Hvad, sju attan, tjenar
Hela hösten till?
Om han en gång fore,
Undrar jag just, om
Trefligast ej vore,
Att han aldrig kom.
E. S-dt.
En harjagt i Helsingland.
Den del af Helsingland, som utgöres af Bergsjö socken,
dit jag tager mig friheten föra läsaren, är belägen i
norra delen af provinsen och är utan tvifvel rikast
på hvad helsingenaturen har att erbjuda vandraren –
berg och vatten, skog och dal.
Inom den majestätiska ramen af blånande bergskammar
och der nedanför djupa furuskogar, ligger en
stor, väl odlad dalsträckning, i alla riktningar
genomskuren af ömsom rika lugnvatten, öfverallt
omkransade af herrliga löfdungar, ömsom större och
mindre vattenfall. Såsom de mäktigaste ornamenterna
i den jätteram, som sålunda omsluter Bergsjödalen,
upptorna sig bergformationer från åttahundra till
öfver ett tusen sexhundra fots höjd, bland hvilka
må nämnas Längsterbobergen ett tusen etthundra,
Nipen ett tusen fyrahundra trettio, Luråsen ett tusen
sexhundra sjuttio, Bergsjö Elfås ett tusen fyrahundra
tio och Malungsflugg, i gränsen mot Medelpad, ett
tusen femhundra fot, förutom, snart sagdt, otaliga
andra bergshöjder af femhundra till ett tusen fot och
derutöfver. Bland den massa sjöar och vattendrag,
som här framglimra, hvarthän än ögat vänder sig,
intaga, genom sin storlek och sina täcka omgifningar,
Storsjön, Elgeredssjön och Kyrksjön främsta rummen.
Aldrig kan man väl i Norrland få se en täckare natur,
än den, som här öfverallt utbreder sin rikedom för
turistens tjusta öga. Sjöarne äro öfverströdda med
större och mindre holmar, klädda i rikt löfverk af
björk, asp och al, stränderna äro likaledes smyckade
med susande lunder, och bakom och mellan dessa ligga
de stora, odlade fälten och de ståtligt byggda byarne,
med sina solida, rödmålade tvåvåningshus och prydliga
trädgårdar.
Vill man åter skåda Bergsjö i dess helhet och mycket
utom dess gränser, så behöfver man blott klättra
uppför den egendomliga, femhundra trettio fot höga
bergskägla, som strax
bredvid den på en förtjusande höjd belägna kyrkan
skjuter upp öfver den utmärkt väl odlade och nästan
golfjemna dal, som ligger omkring henne. Genom någon
våldsam naturrevolution uppkastad på denna slätt, är
det så kallade Kyrkberget fullkomligt likt en kägla,
skogklädd ända till den spetsiga toppen.
Härifrån ser man i öster hafvet med sina seglare,
Jettendals socken med sin vackra kyrka och
likt ofantliga ormar slingrande vattendrag,
Harmångers socken med de höga bergsryggarne
Högsten, Djupdalsberget, Haralsberg och Boberget;
i söder hela Bergsjö socken med dess herrgårdslika
byggnader, leende ängar och böljande sädesfält; i
vester, vid gränsskilnaden mot Bjuråkers socken,
högt öfver den ofantliga skogen, de förut omnämda
bergen Längsterboberg, Luråsen, Nipen och i Hassela
socken den majestätiska Elfåsen, hvilket sednare berg
bland annat är märkvärdigt derför, att här förekomma,
utom en mängd rara lappska insekter, flera i vårt
land ytterst sällsynta subalpinska växter och i
synnerhet ett stort, bredbladigt, välluktande gräs,
Myhlenbergia pendula, hvars enda hittills kända
växtställe i Sverige är detta ett tusen fyrahundra
sjutio fot höga berg, som nästan lodrätt stupar ned
i den stora och obeskrifligt vackra Hasselasjön. I
norr möta åter djupa, vilda skogar, på afstånd
liknande ett böljande haf, och öfver dessa uppskjuta
Wildsjöåsen, Wildsjökullen, Wallenåsen, Ulfberget
med flere imposanta bergstoppar. Med ett ord: den
rundmålning, man har att skåda från Kyrkberget, är
i alla afseenden så storartad, så egendomligt skön
och fängslande, att vi högligen tvifla på, att ens
den rikaste fantasi skall kunna skapa sig en mera
öga och hjerta tilltalande tafla, än denna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
