Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den arabiske hästen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta fall sällan förekommer. Under
drägtighetstiden behandlas stoet ganska sorgfälligt, utan att dock
fullkomligt skonas, med undantag af de sista
veckorna. Vid kastningen måste några vittnen vara
tillstädes, för att bekräfta fölets äkthet. Fölet
uppfostras på ett synnerligen omsorgsfullt sätt
och hålles från sin spädaste ålder som en medlem af
familjen. Deraf kommer det, att de arabiske hästarne
blifvit husdjur, i samma betydelse som hunden, så att
de utan all fruktan kunna tålas såväl i herrens tält
som i barnkammaren. Författaren har sjelf sett ett
arabiskt sto, som lekte med sin herres barn, liksom
en stor hund brukar leka med dem. Tre små gossar, af
hvilka den ena ännu icke kunde gå ordentligt, roade
sig med det förståndiga djuret och pålastade det
så mycket som möjligt. Stoet lät sig allt behaga;
det visade sig till och med högst beredvilligt
att tillfredsställa de lekande barnens egensinniga
önskningar.
Med den adertonde månaden börjar den ädle varelsens
uppfostran; den fortfar, tills han är fullkomligt
utvuxen. Först försöker sig en gosse i ridning. Han
för hästen till vattnet, på bete, han rengör honom
och sörjer öfver hufvud för hans behof. Begge lära
samtidigt: gossen blifver en ryttare, fölet ett
riddjur. Men aldrig skall den unge araben
öfveranstränga det honom anförtrodda fölet;
aldrig skall han ålägga det saker, som det icke
förmår utföra. Undervisningen börjas i det fria
och fortsattes i tältet. Man öfvervakar hvarje
djurets rörelse, man behandlar det med all kärlek
och ömhet, men fördrager aldrig motsträfvighet eller
elakhet. Först när hästen har öfverskridit sitt andra
lefnadsår pålägger man honom sadeln, fortfarande med
största försigtighet. Betslet omvecklas i början
med ull,
och denna fuktas ofta med saltvatten, för att lättare
vänja djuret vid det i munnen oangenäma jernet;
och till en början användes en så lätt sadel som
möjligt. Efter tredje årets förlopp fordrar man redan
mera af hästen. Man vänjer honom småningom att använda
alla sina krafter, men låter honom, hvad födan angår,
alls icke sakna någonting. Först när han uppnått
det sjunde året anser man honom som uppfostrad,
och derföre säger det arabiska ordspråket: »Sju år
för min broder, sju år för mig och sju år för min
fiende». Ingenstädes är man så genomträngd af
uppfostringens makt, som i den stora öknen. »Ryttaren
bildar sin häst, liksom mannen bildar sin hustru åt
sig», säga araberna.
En väl uppfostrad arabisk rashästs prestationer äro
verkligen otroligt stora. Det förekommer, att ryttaren
med sin häst under sex dagars tid efter hvarandra
dagligen tillryggalägger sträckor af åtta till tio
mil. Om man härpå unnar djuret ro under tvenne dagar,
är det i stånd att under samma tid för andra gången
tillryggalägga en lika vägsträcka.
Vanligen äro arabernas resor icke så långa, men derföre
genomrider
man på en dag ännu större sträckor, äfven om hästen
är temmeligen tungt belastad. Enligt arabernas åsigt
måste en god häst bära icke blott en fullvuxen man,
utan också hans vapen, hans hvil- och sofmatta,
lifsmedlen för sig sjelf och sin ryttare, en fana,
äfven om vinden skulle vara hinderlig, och i nödfall
måste han en hel dag igenom springa i tåget, utan
att äta eller dricka. »En häst», skref Abd-el-Kader
till general Daumas, »som är frisk i alla lemmar
och erhåller så mycket korn, som nödigt är, kan
göra allt, hvad hans ryttare fordrar; ty ordspråket
säger: »Gif honom hafre och misshandla honom». Goda
hästar dricka ofta icke på en eller två dagar. De
hafva knappt nog att äta och måste dock utföra sin
ryttares vilja. Detta är vanans makt; ty araberna
säga att hästarne, liksom menniskan, blott under sin
första lefnadstid uppfostras och vänjas. Barndomens
undervisning förblifver, liksom den i stenen huggna
skriften; den undervisning, som den högre åldern
njuter, försvinner, liksom fågelns näste. Trädets
gren kan man böja, aldrig mer den gamla stammen! Från
första året undervisa araberna sin häst, och redan
i andra berida de
honom. Deraf kommer det, att ridhästarne äro
så ihärdiga på ålderdomen. »Bind hästen i det första
lefnadsåret», säger ordspråket, »på det ingen
olycka må träffa honom, rid honom i det andra,
tills hans rygg erhållit dubbel bredd, och bind
honom åter i det tredje; och om han då icke duger
till någonting, så sälj honom!»
Araberna urskilja
en mängd raser bland sina hästar, och hvarje trakt
har sin särskilt utmärkta. Det är ett bekant faktum,
att den arabiske hästen blott der, hvarest han är
född, ernår sin fullkomligaste utbildning, och just
derföre stå vestliga Saharas hästar, så utmärkta de
än må vara, ännu långt efter dem, som äro födda och
uppfostrade i Lyckliga Arabien. Blott här finner man
de äkta »kohheeli» eller »kohchlani», på svenska:
de fullkomliga; dessa hästar, som skola omedelbart
härstamma från de ston, som profeten Mohammed
ridit. Om vi också hysa litet tvifvel i afseende på
stamträdets äkthet, så står dock så mycket fast, att
den redan under sin lefnad högt vördade profeten måste
hafva ägt förträffliga hästar och att man således
redan af detta förhållande bör kunna sluta till de
ifrågavarande hästarnes godhet.
Bland alla ädla hästar skatta araberna dem högst,
som uppdragas i Nedschd, den inre trakten af den
arabiska halfön, ett af stela klippor genomdraget
högland. Stammen Khadam har rykte att äga de bästa
hästarne. I Nedschd gifves det tjugo hästfamiljer
af första rangen, hvilkas gamla härkomst är bevisad,
och från dessa ädla familjer har afkomman spridt sig
till andra trakter.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
