Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru skall man berätta sagor? - Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts fr. föreg. häfte, sid. 18.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och gubben tager den kära lilla på sitt knä och
begynner en saga med den bekanta början: »det var en
gång en ...»
»Ja, det kunna vi ock», skola läsarinnorna säga,
»deri se vi ingenting ovanligt». Och likväl är det
så. Den man, vi nu tala om, hade nämligen gjort sig
till grundsats, att icke blott behaga barnen och att
roa dem, utan äfven ati vidga deras fattningsförmåga,
att göra dem bekanta med nya saker. Så enkelt
det ser ut och så utan verkan eller följder ett
sådant berättande för barnen än tyckes vara, så
sällan handlar man dock vid dessa tillfällen efter
någon viss plan, eller betänker, att dessa i sig så
obetydliga aftonunderhållningar dock kunna medföra en
på barnets utveckling djupt ingripande verkan. Vid
dessa tillfällen gifver man barnen vanligen ord,
ingenting annat än ord, som de icke kunna förstå eller
riktigt fatta. Halfförstådt, är det hörda med ens åter
glömdt. Är barnet lifligt, så bildar det sig sjelf
efter berättelsen en föreställning om det obekanta,
men förvriden och bisarr.
Ingen uppfostringspligt är mera vigtig, än att hålla
barnets hufvud klart. Må vi tydligt ställa oss saken
för ögonen.
Ju ringare ett barns lefnadsålder är, desto lifligare
upptager det i sig nya företeelser, men också är det
så mycket mindre i stånd att egna längre uppmärksamhet
åt ett bestämdt föremål. Allt lärandet under denna
tid består blott uti samlandet af föreställningar. Ju
klarare dessa äro, desto mer närma de sig »begreppen»
och så mycket klokare är och blir barnet. I denna
sats ligger en hel undervisningsmetod förborgad.
Då barnet icke förmår att uppfatta ett föremål för
dess egen skull, utan fattar det tillika med hela
omgifningen såsom någonting lefvande, dithörande,
så följer nödvändigheten att förskona det från
blotta förklaringar. Allt lefver i barnverlden;
ett trästycke blifver för barnet en talande person,
och hvad man för det framställer såsom talande och
handlande, blifver intressant och öfverraskande.
När man vill rikta de små med en ny bild,
t. ex. med »vargen», som spelar en så stor roll i
sagoverlden, då berättar man dem en liten historia
derom. Dervid akte man sig sorgfälligt att inblanda
någonting obekant, ja, man undvike till och med
otydlighet. Barnet gör sig nu begrepp om vargen i nära
sammanhang med sagan. Vill man göra föreställningen
om djuret klarare, så måste man berätta ännu flera
egendomligheter om det samma. Derigenom höjer sig
begreppet mer och mer från omgifningen, blifver
oberoende och klart. För att också visa den yttre
företeelsen, tage man en god bilderbok i handen.
Samma förlopp återkommer tusenfaldiga gånger i
lifvet. Barnet ser ett bord i rummet. Bord och
golf äro för det ett, höra efter dess föreställning
tillsammans, ty det har blott varseblifvit dem jemte
hvarandra. Så bär någon bort bordet, men golfvet
förblifver, som det är. Nu först blifver begreppet
bord skildt från omgifningen. På samma sätt är det
med fötterna och skifvan: så länge den sednare icke
blifvit aflyftad, är den i barnets själ oskiljaktigt
förbunden med bordet.
Af det anförda ser man lätt, hviket ofantligt vigtigt
läromedel »berättandet» är, men också huru sorgfälligt
det måste utöfvas. Man bör derföre sjelf taga det
om hand och icke öfverlemna det åt tjensthjonen,
som ofta icke förstå annat, än att genom hvarjehanda
skräckbilder uppskrämma barnens fantasi. Naturligt
är derföre också, att alla föreställningar om
saker, som äro utan väsentlig nytta för lifvet
eller blott existera som förderfliga hjernspöken,
måste undvikas. Man ernår dermed ingenting annat än
ett lättskrämdt temperament hos de små och förslöar
betydligt deras naturliga skönhetssinne.
Ingenting ovanligt.
Berättelse af Richard Gustafsson.
(Forts fr. föreg. häfte, sid. 18.)
3.
En oväntad händelse.
Några dagar efter Alfreds besök hos sin morbror
erhöll han följande bref:
»Min Alfred!
Jag har darrat för vår framtid, men nu är jag åter
lugn. Min far har beslutat att inom kort fira mitt
bröllop med häradshöfdingen, och tillredelserna
för högtiden hafva redan börjat. Först gret jag af
förtviflan och besvor min far att taga tillbaka sitt
ord, men han var obeveklig. Då sade jag honom, att
ingenting i verlden skall kunna förmå mig att förena
mig med en man, som jag icke älskar. Han skrattade
åt mig och kallade mig romanesk. Må min far göra
narr af mina försäkringar, men presten skall icke
skratta, då jag ljudeligt uttalar mitt nej till svar
på hans fråga, om jag vill hafva häradshöfdingen
till make. Jag hör icke till dessa qvinnor, som
låta offra sig, för att lyda en faders vilja. Också
jag har i mitt bröst den gudomliga röst, som säger,
hvad vi böra göra och icke göra. När den säger mig,
att min faders befallningar äro orättvisa, så lyder
jag icke, utan följer den väg, som mitt samvete
och min känsla utpeka som den rätta. Jag tror,
att man nar heliga pligter äfven mot sig sjelf,
och derför visar jag uppenbar olydnad mot min far,
hellre än jag pålägger mig en olycka, hvars följder
äro oberäkneliga. Måtte min fasta förtröstan ingifva
dig samma lugn, som bor i min själ, och då kunna vi
utan oro se framtiden till mötes. Vårt valspråk blir,
att ingenting kan besegra kärleken, och tro vi blott
derpå, så skola vi en gång inför verlden förenas,
liksom vi nu äro förenade inför Gud.
Maria.»
Då Alfred läste början af brefvet, kom en ångest
öfver honom; men den karaktersstyrka, som låg till
grund för Marias
försäkringar, verkade snart också på honom,
och han kände sig trygg i den öfvertygelsen, att Maria
var nog stark att icke låta tvinga sig. Han fattade
pennan och skref till henne:
»Min egen Maria!
Du har alltid visat dig vara den starkaste af oss, och
så har du gjort äfven nu, då du med din fasta vilja
skyddar vår kärlek mot den makt, som hotar att krossa
alla våra förhoppningar. Jag bekänner uppriktigt, att
jag skulle stannat villrådig och kanske dukat under
för omständigheterna, om jag varit i ditt ställe;
ty oaktadt jag är man, finnes icke i min själ denna
medvetna kraft, som jag hos dig så högt beundrar.
Jag ser dig nu skaka ditt lockiga hufvud, liksom
ville du säga, att jag är för blygsam och förringar
mina själsegenskaper. Nej, Maria, det är sant, som
jag säger. De pröfningar, jag segrande genomgått,
hafva alla varit små. I min barndom och ungdom var
det min mor, som uppehöll mitt mod och intalade mig
kärlek till arbetet. Minnet af hennes goda lärdomar
eggade min kraft under motgångens och försakelsens
dagar, när din far med förakt stötte mig ifrån
sig. Mången gång, då jag tänker tillbaka på flydda
tider, inser jag väl, att jag, liksom så mången annan
arbetare, genom att ständigt se mig föraktad af de
medmenniskor, som blifvit gynnade med rikedom eller
en högre ställning inom samhället, skulle till sist
förlorat tron på mitt eget värde, om icke din mor
kommit till mig och stärkt min vacklande tro, att
arbetet äger rätt till den högsta ära.
Ja, det var din mor, som genom sitt deltagande väckte
min ande till lif och full verksamhet, då den började
att domna. Sedan såg jag dig, Maria, och då du icke
föraktade den blyge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
