Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 44.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingenting ovanligt.
Berättelse af Richard Gustafsson.
(Forts. och slut fr. sid. 44.)
4.
Kärleksprofvet.
Barkanders arrestering och konkurs väckte stort
uppseende inom hufvudstadens alla kretsar, och
fastän de flesta sade, att det öde, som drabbade
honom, skulle göra sin stora nytta, som ett varnande
exempel för andra vinglare, så funnos dock många,
som beklagade hans olycka. Någras deltagande kom sig
deraf, att de hädanefter skulle sakna Barkanders fina
supéer, och andra beklagade olyckan för familjens
skull. Den stora mängden, som icke känt herr Niklas
personligen, utan blott sett honom åka i sin präktiga
vagn, hade svårt att fatta detta förfärliga fall
från lyckans höjder ned i olyckans djupaste afgrund,
och mången af dem kände medlidande vid tanken, att
den förr så fjäsade mannen nu satt inom fängelsets
murar som en arm förbrytare.
Men oaktadt allt deltagande fanns det ingen af
Barkanders umgängesvänner, som skyndade att tala
ett tröstfullt ord till hans maka och barn i deras
stora sorg och förtviflan. – »De vilja helst vara
ensamma med sin olycka!» – »Jag vill icke tvinga de
arma menniskorna att rodna inför mig.» – »När man
träifats af en sådan skam, vill man helst undvika sina
fordna bekantskaper.» – Så urskuldade sig Barkanderska
familjens vänner och försökte sedan att lefva sig in i
den öfvertygelsen, att de handlade rätt; men nog hände
det för några, att samvetet gjorde sina invändningar
och sade, att de skattade till en hemsk fördom och
öfvergåfvo de olyckliga derför, att familjefadern
begått ett brott och satt i fängelse.
Alfred var
borta, då katastrofen inträffade, men så snart han
fick veta, hvad som händt, skyndade han till Maria
och hennes mor.
Maria såg ovanligt lugn ut, då Alfred kom, och
hon satt orörlig, då han sträckte sina armar emot
henne och väntade att få trycka den älskade till
sitt trofasta bröst. Vid denna syn anade Alfred,
hvad som föregick i Marias hjerta, och han sade:
»Jag förstår, du tror, att också jag står under
fördomens makt.»
»Det tror jag icke, ty dertill känner jag dig för
väl», svarade Maria. »Men jag kan ej antaga det offer,
din heder bjuder dig att göra.»
Alfreds ögonbryn sammandrogos och han skakade otåligt
sitt hufvud.
»Min heder ålägger mig icke något offer, då jag
fortfar att begära dig till hustru», sade han. »Jag
lyder blott kärlekens röst.»
Maria steg upp, och tårarne föllo ned på hennes
kinder. Hon tog ett steg mot Alfred, som fattade
hennes hand och fortsatte mildt:
»Du har ju sjelf sagt, att ingenting besegrar
kärleken.»
»Min kärlek är ej heller besegrad», sade Maria och
tryckte handen mot sitt hjerta.
»Hvad är det då, som återhåller dig från att, som
förr, komma i min famn och säga, att du älskar mig?»
»Framtiden!» hviskade Maria, och en rysning
genombäfvade henne.
»Hvad menar du?»
»Sedan den förfärliga dagen, då min fars brottslighet
förde honom till fängelset, har jag ofta tänkt på,
hur jag borde handla gent emot min kärlek och dig. Jag
var viss på, att du skulle stå fast och komma åter
till mig, utan att frukta det förakt, som skulle möta
dig i verlden, om du förenade ditt öde med mitt. Men
jag inser också, att det är min dyra pligt, att kämpa
mot mitt eget hjerta och afhålla dig från att begå
en handling, som du måhända skall ångra, då du mötes
af dess bittra följder.»
»Jag skulle förakta mig sjelf den dag, då jag läte
dylika skäl förmå mig att afstå från lyckan att blifva
din make»,
svarade Alfred. »Tro likväl icke, att jag underskattar
de pröfningar, som verldens lumpenhet skall ställa
i min väg, derför att jag icke öfverger dig, men jag
hoppas äga styrka nog att bära dem alla.»
»Du glömmer också, att jag inte längre är den samma
som förr. Då du först begärde min hand, var jag rik,
eller ansåg du mig att vara det; nu deremot är jag
fattig.»
»Om det varit rikedomen, som lockat mig, så skulle
jag icke nu vara här. Jag föraktar icke penningen och
var glad, då jag trodde dig vara rik, ty ett kapital
skulle ha’ hjelpt mig att komma fortare fram på min
bana; men att rikedomen är borta, har icke förändrat
mitt hjerta, utan blott mina arbetsplaner. Gerna
erkänner jag, att jag förlorat mycket genom den
olycka, som drabbat dig, men icke är detta ett skäl
att beröfva mig tusenfaldt mera, genom att neka mig
ditt stöd i lifvet.»
Maria kände sina föresatser vackla, men hon samlade
likväl sin sista styrka och sade:
»Jag skall aldrig kunna se dig lida för min skull. Det
skulle sönderslita mitt hjerta, och hvarje ögonblick i
mitt lif skulle bli’ en bitter anklagelse mot mig att
hafva varit svag i den afgörande stunden. Kom ihåg,
att ’fädrens missgerningar straffas på barnen allt
intill tredje och fjerde led’.»
Alfred ryggade ett steg tillbaka och såg på Maria med
en forskande blick. Efter en stunds tystnad sade han:
»Jag tror på en mild och rättvis Gud, som icke
straffar den oskyldige för den skyldige. Det är jag
öfvertygad om, att också du gör, Maria, och stödda
af denna tro, skola vi med lugn förtröstan kunna gå
framtiden till mötes.»
Maria lade sina båda händer på Alfreds skuldror och
blickade in uti hans ögon.
»Jag lyssnar så gerna till dina öfvertygande ord, och
jag förmår icke längre strida mot både ditt och mitt
hjertas önskningar», sade hon och lutade sitt hufvud
mot hans bröst. »Så må det då ske, som du vill»,
tillade hon och smög sig allt närmare till honom.
Alfred tog hennes hufvud mellan sina händer och
kysste under tystnad bort tårarne, som tindrade i de
långa ögonhåren. Några ögonblick senare sutto de båda
älskande sida vid sida och utvecklade för hvarandra
sina planer för framtiden.
Marias tillämnade förbindelse med häradshöfding
Silfvercrona var icke längre något hinder för
hennes förening med Alfred, ty knappt var Barkanders
brottslighet och ruin känd, förrän unga Silfvercrona
skriftligen förklarade Maria, att den plötsliga
katastrofen fritog honom från att blifva hennes
trogne make, fastän han hittills varit hennes trogne
beundrare.
Alfred begärde, att vigseln skulle ske så fort som
möjligt och att de sedan tillsammans med Marias mor
skulle resa till ***stad, för att der bosätta sig i
all enkelhet och lefva i hemmets fridfulla verld.
Fru Ingeborg invände deremot, att ett bröllop vore
en glädjefest, som icke borde följa så snart på den
djupa sorg, som nyss drabbat dem. Men hon lät dock
öfvertala sig att samtycka, sedan Alfred förklarat,
att en glädje af denna art just är till för att hjelpa
menniskan att bära sorgen.
Några få dagar efter sedan domen fallit öfver
Barkander, som för sina förfalskningar dömdes till
två års straffarbete, vigdes Maria och Alfred i all
tysthet, och samma dag, som herr Niklas flyttades
från hufvudstadens fängelse till straffanstalten vid
Långholmen, gingo de nygifta och fru Ingeborg om bord
på ångbåten, som förde dem till det nya hemmet i ***stad.
*
5.
Innan två år hade förflutit, gick herr Niklas att
utbyta det trånga fängelset mot en ännu trängre plats
mellan fyra bräder under jorden. Ett år och en månad
härdade han ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0058.html
