Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tycker du, att Robert icke skulle stå vid sitt
ord? Han kommer bestämdt.»
»Kanske med sin fru, mistress Kennedy.»
»Gerna det, om det gör honom lycklig.»
»Huru, Minny – skulle det ej grufligt smärta dig att
se din syster så snart ersatt?»
»Icke kan jag väl tänka, att Robert skall gå som
enkling i alla sina dagar! Dessutom ...» Minny rodnade
och afbröt tvärt.
»Du fortsätter ej?»
»Derföre att jag icke bör fortsätta ... Det var en
förflugen tanke.»
»Roberts möjliga giftermål?» inföll Matilda.
»Åh, nej, icke menade jag det!»
»Då, Minny, menade du något specielt med ditt dessutom
... Kanske rörde det Ingeborg? Du har aldrig sagt
mig, om det var ett inklinations-parti mellan Ingeborg
och Robert.»
»Det vet jag icke precist, men de hade mycken
tillgifvenhet för hvarandra.»
»Det tror jag. Men om aftonen, då Robert var här sist
och jag på tal om affärerna» – nu var det Matilda, som
rodnade – »kom att nämna Ingeborgs namn, yttrade han:
’min aktade hustru’ ... Det var så eget, tyckte jag,
att han ej sade min älskade hustru.»
»Jag är viss», återtog Minny, »att Robert höll mycket
af Ingeborg och att Ingeborg också höll mycket af
honom. Men kanske att de mera aktade, än dyrkade
hvarandra – de hade så länge varit förlofvade, nästan
ända från barndomen.»
Medan Minny för första gången talade så uppriktigt,
flöto lätta purpurskyar öfver Matildas anlete, men
hon upptog ej vidare ämnet.
»Efter vi äro inne på kapitlet om giftermål», sade
Minny, leende, »så vet du, hvad man allmänt spår
mig? Jo, att jag bör vänta mig en ny svåger.»
Nu upplyfte Matilda häftigt hufvudet. »Tala inga
sådana enfaldigheter! Var säker att jag bättre skall
hedra din brors minne ... Hvem skulle dessutom
älska mig, så som han?»
»Kanske icke med hans blindhet.»
»Icke ett ord vidare – jag förbjuder dig det!»
*
Fjorton dagar senare erhöll den unga enkan sjelf ett
bref från England.
Hon gick in i sin sängkammare för att bryta det,
men hennes händer darrade så häftigt, att hon nästan
slet sönder brefvet med sigillet.
I det samma kom hennes blick att mekaniskt falla på
spegeln, hvarvid hon helt förvirrad nedslog ögonen
inför sin egen bild. Hon var skuggrädd för sig sjelf
och saknade mod att undersöka sitt inre väsende
... Emellertid läste hon de få raderne:
»Min goda Matilda!
Vi kommo ju öfverens om, att jag skulle få underrätta
dig om tiden för min återkomst. Åtta dagar härefter är
jag i Sverige, och sedan skyndar jag att infria det
löfte, som jag gaf dig, nämligen att efter afslutadt
arbete nedlägga mitt homme-d’affairesskap. Genom
brefvexling med intressenterna har jag planerat
sakerna så, att de flyttat sig ett godt stycke i väg.
Kanhända, min lilla kära, dyra svägerska, skall du
då ändtligen betrakta mig med mindre fördom, och
kanhända låter du mig till belöning få höra en sång,
som jag ej smugit mig till att njuta af.
Din tillgifne svåger
Robert.»
Matilda kramade brefvet hårdt i handen, och hennes
ögon tycktes ännu i tomma rymden läsa hvarje bokstaf –
så orörlig qvarstod hon. Den lätta, förtroliga tonen
förvånade henne kanhända. Visserligen röjde den
någon likhet med den ton, som han begagnat, då han
öfverraskade henne vid pianot, men på den aftonen
hade följt en förmiddagsvisit för Minnys räkning,
emedan resan blifvit fördröjd ett par timmar, och
han hade då synts angelägen att öfvertyga vare sig
Matilda eller sig sjelf, att han, i trots af ett
och annat mjukt ögonblick, ändå var endast den lugne
affärsmannen, den något sträfve Robert. Det var på
detta sammanträffande som postmästaren syftade, då han
i brefvet till sin blifvande svåger yttrade sin undran
öfver dennes allvarsamma sätt att bemöta Matilda.
*
8.
Vår unga enka mister slutligen sin homme d’affaires.
Under fulla tolf dagar efter Robert Kennedys ankomst
till staden var han upptagen af sammankomster
och lagkrångel, försäljningar, inköp, kontrakter,
inteckningar, korteligen med hela utredningen af salig
Julius’ affärslabyrint, för att reducera alltsammans
till ett sifferbelopp, som, innestående till en del i
en egendom, till en del i en bank, lätt kunde förstås
och handhafvas af den unga enkan sjelf, hvilken då
blott behöfde qvittera sina räntor.
Men allt detta arbete medgaf ingen tid för visiter,
och han hade knappt fem eller sex aftnar visat sig
hos sin svägerska i sällskap med Kerner – vid hvilka
tillfällen Matilda haft den takten, att inbjuda äfven
de andre utredningsmännen –, då han ändtligen den
fjortonde dagen, efter förut begärdt enskilt samtal,
infann sig med en bundt handlingar i handen.
Matilda hade för denna så storvigtiga konferens,
efter hvilken hon ansåg sig skola inträda i fullt
myndighetstillstånd, uppbjudit hela sin förmåga
att icke visa sig besvärad. Det var likväl med
den saken, som det kunde, emedan hon nu för första
gången under denna period skulle blifva ensam med
sin svåger. Hon visste genom Kerner, att det aldrig
varit tänkbart, att komma till slut med sakerna så
hastigt, i fall icke Robert visat sig dokumenterad med
uppdrag från tredje hand om inköp af diverse marker,
strömfall och skogar, som i Julius’ hand varit nästan
värdelösa. Under inga omständigheter kunde således
nekas, att Roberts driftiga och skickliga hand ensamt
förmått att reda ut trådarne.
Det var troligen till firandet af sin fullkomliga
skilsmessa från Roberts förmynderskap som Matilda för
första gången efter mer än tre fjerdedels år utbytt
den svarta ylledrägten mot en af svart siden och den
hvita sorgmössan mot en liten mycket täck af svarta
blonder, som bildade den behagligaste skugga till
hennes ljusa silkeslockar, lätt uppfästade bakom
öronen, så att den mjella, fina kinden syntes fri
från allt utom en och annan liten färgbrytning ...
Då det tog i dörren till salen, då de raska, välkända
stegen läto höra sig, bäfvade den unga qvinnan så
häftigt till, att hon, som ärnat helt obesvärad gå
emot sin gäst, knappt ägde makt till mer än att jemt
och nätt stiga upp.
»Mår du ej väl, min lilla Matilda?» Robert nedlade
hastigt pappersbundten och skyndade fram till den unga
frun, som försökte småle, under det hon bemödade sig
att se på honom.
»Åh jo, jag är blott ledsen, för det att jag ej
rätt vet, hur jag skall kunna tacka dig för allt,
hvad du gjort.»
»Åh, icke annat! Jag hade ju lofvat dig att ställa
allt i ordning, och nu försäkrar jag, att du, i
fall du vill egna mig en halftimmas uppmärksamhet,
skall vara så hemma i dina affärer, att du utan
biträde, så vida du icke af artighet vill tillåta
Kerner att biträda dig med korrespondensen, skall
fullkomligt kunna reda dig. Jag har här tvenne
extra goda inteckningar. Det öfriga af kapitalet är
deponeradt i provinsbanken ... Nå, få vi börja
nu? Det skall mycket intressera mig, att se om du
först och främst vet, hvad en inteckning betyder,
och om du kan skilja ett gravationsbevis från din
modehandlerskas räkning.»
»Åh, låt oss blott börja!» svarade Matilda, modig
genom den godlynta och glädtiga ton, som han
anslagit. »Jag tror nog, att du icke kommer att
finna mig så okunnig, som då du först började
handleda mig.»
Och efter genomgången kurs blef
Robert verkligen förvånad öfver hennes förståndiga uppfattning af
hvarje särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0062.html
