Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärbart behagligt än Matildas tredje toalett under
bröllopshögtidligheterna, en grå sidenklädning,
ornerad med svarta perlor, och svarta perlor både
kring hårfästet och halsen.
Hon tog för sista gången tillbaka näsduken, hvilken
varit kastad öfver det på divansbordet liggande
sammetsfodralet, som inneslöt halsbandet, då de raska
stegen ljödo i salen.
Det var just denna fasta, spänstiga gång, som först
pinat henne, emedan den så litet liknade den, hvilken
hon alltid velat höra återljuda, nämligen Julius’
långsamma, eleganta framsläpande. Derefter ansåg hon
sig pinas af ett visst svart manligt skägg, hvilket
förekom henne i hvarje krusning hafva en opposition
så olika Julius’ ljusa, tunna pipskägg, der icke ett
hårstrå visade sig mera rebelliskt än mannen sjelf.
Det var alla dessa barnsligheter som flögo genom
hennes tankar, medan stegen ännu hördes. Men när
dörren öppnades och Kennedy visade sig, äfven klädd
för supén, något som förutsatte, att han ärnade
utsträcka sitt besök till ett par timmar, då blef hon
ordentligt harmsen öfver, att hon gjort sin toalett:
borde ej denna likstämmighet öfvertyga honom, att
äfven hon tänkt sig en så lång tête à tête?
Men hennes harmsenhet kunde ej hålla stånd mot den
enkla, trofasta hjertlighet, hvarmed han framräckte
sin hand, och ännu mindre mot det glada, varma leendet
på hans läppar, då han frågade henne, om hon måhända
erfor någon ånger öfver den tilltänkta transaktionen
och kanske icke längre önskade inköpa hans aktier.
»Jo, i det fallet är jag alldeles bestämd. Men först,
min gode svåger» – hon tecknade åt en plats vid
divansbordet – »har jag här något att lemna dig!»
»Ja så, perlbandet?» yttrade han obesväradt. »Dermed
sammanhänger likväl en särskilt omständighet, som
måhända torde beveka dig att behålla det.»
»Nej, Robert, deruti bedrager du dig! Jag kan ej
fatta någon omständighet, hur särskilt som helst,
hvilken på ett tillfredsställande sätt kan förklara
denna artighet från miss Kennedys sida.»
»Icke ens, i fall hon trodde sig gifva det åt ...»
»... en blifvande slägting?» inföll Matilda med
kort röst. »Nej, icke ens då!»
»Du utvecklar en stor gissningsförmåga, min lilla
Matilda! Miss Kennedy trodde verkligen, att hon
visade denna artighet åt en blifvande slägting,
men hvad säger du om, att intet namn blef nämdt:
det var jag, som tog mig friheten att insätta ditt.»
»Det der,» svarade Matilda i stor förvåning, »är ju
en riktig myt, som dock icke hindrar att perlorna
återlemnas.»
»Hvarföre?»
»Derföre att jag ingenting begriper och att jag
tror det tillkommer dig, att på ett mera direkt
sätt underrätta dina härvarande slägtingar om din
förbindelse.»
»Förbindelse – hvilken då?»
»Naturligtvis din förlofning i England ... Huru
skulle miss Kennedy kunna sända presenter till någon
blifvande slägting i Sverige, om hon ej först tänkt
på att blifva slägt med dem?»
»Det der inkastet låter ganska skarpsinnigt. Likväl
torde du erkänna, att min kusin och jag icke behöfva
gifta oss, för att hon skall kunna tala om en
blifvande slägting, då hon och jag redan äro slägt.»
Matilda förmådde i ögonblicket ingenting svara,
ty tankarne störtade för häftigt på hvarandra.
Robert betraktade henne med sin djupa, genomträngande
blick. Matilda kunde ej se, hur forskande den var.
»Får jag berätta för dig den der särskilta
omständigheten, lilla Matilda?»
»Gerna, om du så vill!»
»Nå väl ... När jag sista gången var i England,
blef jag kort före hemresan öfverraskad af ett högst
förtroligt förslag af miss Marys juridiska ombud och
tillika hennes gamle uppriktige vän.»
»Ah, der äro vi nu ändtligen vid målet!» utbrast
Matilda, ur stånd att qväfva sin häftiga rörelse.
»Ja, du har rätt ... Den hederlige mannen ansåg,
att min salig slägtinges förmögenhet skulle befinna
sig bättre hel, än att styckas i två hälfter, och
han vågade tro, hvad jag aldrig en minut trodde,
att miss Mary icke skulle göra synnerliga svårigheter
vid detta arrangemang.»
Kennedy stannade ett ögonblick och såg på Matilda,
hvars rodnad och blekhet oupphörligt, likt flyende
skyar, jagade öfver hennes ansigte. Men då hon icke
yttrade något, återtog han:
»Hvad kunde jag svara på detta så kinkigt grannlaga
och hedrande förslag? Min kusin är en mycket
rik, ädel och värdig qvinna och, hvad intelligens
beträffar, troligen mera vetenskapligt bildad än jag
sjelf, korteligen: hon är ett litterärt fruntimmer
inom den allvarsamma genren.»
»Aha, en engelsk blå ...»
»Jag ber om förskoning! Miss Kennedy har redan
genom de artiklar, som hon lemnat till åtskilliga
tidskrifter, ställt sig utanför den blå falangen.»
»Låt oss då återkomma till ditt svar!»
»Ja, deruti låg det kinkiga ... Jag värderade mycket
miss Mary, liksom äran att ha’ ansetts värdig en äkta
förening med henne, men jag kände icke den ringaste
böjelse att emottaga denna ära. Hon ingick nyss i
sitt tretionde år och är en allvarsam och sjelfständig
qvinna.»
»En sådan borde vara i din väg.»
»Ja, hvad sjelfständigheten beträffar, tycker jag om,
att qvinnan sjelf fattar, att hon är född till mannens
jemlike ... Men det var icke det frågan gällde,
utan ett lämpligt svar – kan du gissa det enda,
som tycktes mig vara passande?»
»Nej, omöjligt!»
»Hör då ... Jag nödgades med bästa kontenans yttra,
att då jag nästa gång kom till England, skulle jag
utan tvifvel medföra sjelfva den orsak, som hindrade
mig från att ett enda ögonblick dröja vid det för
mig så hedrande förslaget.»
»Hvad – du skulle ...» Matilda afbröt hastigt. Hon
hade så länge förmått beherrska sig, att hon icke
ville släppa den dyrköpta segern öfver sina våglika
känslor.
Robert låtsade icke höra, utan fortsatte: »Då
jag några dagar derefter tog afsked af miss Mary,
sade hon vänligt och rättfram, såsom hon brukade:
’Jag hör, mr Kennedy, att vi härnäst få se er med
sällskap. Tillåter ni mig för så väl vår slägtskap,
som för den humanitet, hvarmed ni tillmötesgått
mitt ombud i våra gemensamma arfsangelägenheter,
att jag får lemna er detta perlband, som ett bevis
på min aktning och vänskap för er? Skänk det till
min blifvande slägting!’ .. Sådan, bästa Matilda,
var historien om perlbandet.»
Robert gjorde sitt slut-meddelande med en enkelhet,
som om frågan gällt den enklaste sak. Men var han
lika lugn, som han ägde förmåga att visa sig?
Matildas läppar voro nu förstummade, medan hennes
hjertas häftiga slag svarade så mycket högre.
Några ögonblicks tystnad ingick.
»Skola vi nu komma till aktierna?» frågade han nästan
i affärs-ton.
»Ja, låt oss det!» stammade Matilda.
»Jag har formuläret till öfverenskommelsen på mig,
och som jag ser bläck och penna på bordet, så kunna
vi skrida till verket ... Vill du sjelf se igenom
papperet, eller skall jag läsa högt?»
»Ja, om du vill vara så god!»
Men i detta ögonblick hördes steg, icke gå, utan
springa genom salen.
På så väl den säljandes som den köpandes ansigte
visade sig dervid ett moln.
Det var herr postmästaren, som med en hastig ursäkt
stod bredvid bordet. »Mina bästa vänner,» sade han,
»Minny frågar, om det icke går an att uppskjuta resten
af affären tills i morgon? Klockan har slagit 7,
och gästerna komma i rappet.»
»Gästerna?» utbrast Matilda och ryckte upp sitt ur
... «Min Gud, klockan är verkligen redan slagen 7!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
