Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifvet i jorden. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lifvet i jorden.
III.
Det blifver stundom nödvändigt att nedstiga
i grufgåugar, som äro fulla med dödande gaser,
vare sig för att komma qväfda arbetare till hjelp,
eller för att undersöka gamla arbeten. Derföre
har man måst förse sig med en andningsapparat, som
innehåller en tillräcklig qvantitet luft. Sådana
apparater hafva länge användts, men en mera fulländad
mekanism har för några få år sedan blifvit uppfunnen
af en hr Rouquayrol, ingeniör vid kolgrufvorna i
Aveyron. Reservoaren hos denna apparat (se teckningen
å följande sida) består af tjockt jernbleck, med kraft
att emotstå ända till fyratio atmosferers tryck. Man
inför luften medelst sinnrika pumpar, som hafva
fasta pistånger och rörliga cylindrar. Apparaten
bäres på ryggen liksom en soldatrensel och luften
derur tillföres munnen medelst en slang. En sorts bälgmekanism ofvan
reservoaren gör, att luften, oaktadt ett ganska starkt
tryck, blott med vanlig kraft inträder i lungorna. En
liten yttre klaff, bildad af tvenne kautschukblad,
som atmosferens tyngd håller slutna intill hvarandra,
öppnar sig, för att utsläppa den förbrukade luften.
Innan säkerhetslamporna blefvo uppfunna, måste
understundom gasen i stenkolsremnorna spela deras
roll. Dessa voro med andra ord naturliga gasometrar,
hvarigenom man förskaffade sig belysning och hvilkas
ljus betraktades som ett slags eviga lampor. En af
dessa sannerligen vestaliska lågor brann icke mindre
än nitton år i en kolgrufva i Newcastle. Den i rör
samlade gasen utfördes ur grufvan och antändes. Den
brann med en låga af åtta till nio fots längd och
åstadkom ett buller liknande dånet af en blåsmaskin.
I vissa grufvor var det förr sedvanligt att hvarje
natt antända denna gas. I Rive de Gier i Frankrike
minnes man
ännu den tid, då en arbetare hvarje afton antände
grufgasen, för att framkalla en explosion, så att
arbetarne dagen derefter skulle kunna sysselsätta
sig utan fara i sina orter. Höljd i ett ylle- eller
lädertäcke, med en mask för ansigtet och hufvudet
insvept i en munkkapuschong, kröp han fram till
öppningen längs marken, för att så mycket som möjligt
kunna hålla sig i frisk luft. De farliga gaserna
äro nämligen lättare än luften och stiga alltid upp
till de högre delarna af orten. I ena handen höll han
en lång staf, hvarpå en brinnande lampa var fästad,
och rustad på detta sätt kröp han längre och längre
och frambragte, genom att skjuta lampan framför sig,
åtskilliga urladdningar, hvilka neutraliserade den
skadliga gasen. Hade han antändt en gasöppning,
så måste han
ändra ställning och gå upprätt, emedan den genom
explosionen frambragta kolsyran hastigt bildade det
understa luftlagret. Man kallade denne man botgöraren,
emedan hans drägt förlänade honom ett visst munklikt
utseende; men detta namn kan också hafva uppkommit
genom ett grymt skämt, emedan det ofta nog hände,
att botgöraren blef offer för en gasexplosion.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
