Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VIII. En björnvisit och ett misslyckadt anfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukdom. Krisen är öfver, och jag tror mig
kunna ansvara för den unge mannens fullkomliga
tillfrisknande. Stillhet och lugn äro nu mera de bästa
medlen, och med den omvårdnad, ni visat vår sjukling,
skall han säkert med det snaraste vara återställd.»
»Tack, herr doktor, tack! Ni vet inte, huru mycket ni
gläder mig med dessa tröstande ord; men var öfvertygad
om, att min erkänsla ...»
»Åh, herr markis!» afbröt läkaren. »Ni har redan
belönat mig mer än tillräckligt ... men jag tror,
att vår unge vän vaknar och vill tala? Jag aflägsnar
mig derföre, bedjande er att använda allt ert
inflytande på honom, för att hindra honom derifrån,
nu till en början, och då han troligen glömt allt
hvad som passerat, så låt honom endast så småningom
återupplefva dessa tilldragelser. Farväl så länge,
herr markis.»
Knappt hade läkaren aflägsnat sig, innan min välgörare
uppsteg och, lutad öfver mig, sakta och med faderlig
ton frågade mig:
»Känner du igen mig, min käre Seeman?»
»Ja, herr markis! – Men säg mig: hvad har händt. Jag
måste hafva varit sjuk.»
»Tyst, min gosse, tyst, tyst! Det är ej helsosamt
för dig att tala; sof en stund, jag beder dig det,
– sedan skall jag omtala allt för dig.»
Med dessa ord reste sig herr de Pontchateau och
försvann genom samma dörr, hvarigenom läkaren utgått.
Underligt inom mitt hufvud det susade,
Fåfängt jag tankarne samlade der;
För mina öron det ringde, det brusade,
Liksom af vågor mot splittrade skär.
Ofta jag tyckte, i toppen jag gungade
Hän öfver Indiens blånande haf;
Än i orkaner, der blixtarne ljungade,
Bräcktes min farkost och gick så i qvaf.
Redan af matthet och oro jag domnade,
Just som mig syntes en stjerna så klar;
Slutligen, när, i det samma jag somnade,
Stjernan blef engel – min älskling det var.
Vid mitt uppvaknande var det natt, – en af dessa
vackra nätter, som detta underbart sköna Normandie
ofta nog kan uppvisa. En matt lampa upplyste mitt
sjukrum, och vid ett i närheten stående bord, såg
jag en syn, som jag aldrig kan glömma. Vid bordet,
som var betäckt af kartor och papper, satt min ädle
husbonde, markis de Pontchateau. Han hade insomnat,
och hans vackra, fint bildade ansigte, med den höga,
rena pannan och den stolt böjda näsan utvisade, ehuru
en viss trötthet låg utbredd deröfver, denna naturliga
ädelhet, som endast en ren själ kan skapa och ett
ädelt hjerta, trots lifvets stormar och bekymmer,
till sednaste dagar bibehålla. Hans hvila, i början
lugn, fortfor dock ej länge, ty, likt skyar på den
ljusa sommarhimmeln, drog sig den ena skuggan efter
den andra öfver hans anlete.
Så stilla satt han der och lampan lyste,
Med mildradt sken, uppå hans anletsdrag,
Han sof så lugnt, ibland hans läppar myste,
Ett leende så fullt utaf behag.
Men småningom ett veck på höga pannan
Sig lade, och hans sköna dröm flög bort,
En suck framsmög, han drömde nu en annan,
En smärtsam dröm, men äfven den var kort;
Ty snart ett stilla lugn sig tycktes lägra,
Utöfver drömmaren med all sin frid.
Kanhända sköna bilder nu framhägra
Med ljufva minnen från hans barndomstid?
Vid en rörelse af mig vaknade markisen, och då jag
låtsade sofva, för att ej hindra honom att göra det
samma, gick han fram till min bädd och, strykande
håret från min
svettiga panna, hviskade på sitt vackra modersmål:
»Stackars gosse!»
»Jag tror, ni vakar, herr markis, och det för min skull?
Ni är bra god – ni öfverhopar mig med välgerningar. Säg
mig dock nu, hvad som passerat. Endast dunkelt börjar
jag fatta det föregående.»
»Tyst, tyst, min käre Seeman! Du får inte tala, det
har läkaren sagt, men han har tillåtit mig att nu,
när du är redig, omtala allt för dig.»
Och nu började herr de Pontchateau att uppdraga den
ena taflan efter den andra ur mitt föregående lif,
lösryckta bilder, hvilka mitt återvändande minne
småningom infattade i sina af sällsamma skickelser
och personer skulpterade ramar. Aldrig förgäter
jag den faderliga godhet och det milda deltagande,
hvarmed han vidrörde den senaste perioden af mitt
lif – den händelse, hvilken jag senast berättat för
eder. En moder kunde ej framställt denna förfärliga
tilldragelse på ett ömmare sätt. Jag gret; tårarne
lättade mitt sinne. Markisen omtalade, att jag
blifvit af fader Rémole och hans son förd hem efter
den omtalade katastrofen, och att jag, sedan dess,
sväfvat mellan död och lif eller, rättare, mellan
grafven och dårhuset. Endast min starka natur och den
sorgfälligaste omvårdnad hade räddat mig ur den svåra
hjerninflammation, hvartill min sjukdom hade urartat.
Så satt nu den ädle, och trösten
Han gaf mig med fullaste mått.
Jag minnes hvad välljud i rösten,
Fast många år sedan dess gått.
De herrliga ord, som han lade
På hjertat, jag minnes dem än.
Han slutade i det han sade:
"Du alltid i mig har en vän".
Emellertid började jag, efter en tid, så
småningom återfå krafterna. Mitt minne återkom,
men mitt glada sinne och mina muntra visor, de hade
försvunnit. Allt var så annorlunda. Jag var sjelf
ej mera den samme. Endast markis de Pontchateau och
hans sekreterare Vefour voro de personer, som jag
nu mera önskade umgås med. Långa timmar kunde jag
sitta i deras arbetsrum och försjunka i drömmar, och
om då min välvillige husbonde, hvilket ofta hände,
närmade sig mig och stack en god bok i min hand,
hade jag knappast läst några rader deri, förrän
jag åter försjönk i tankar. Slutligen en dag, några
veckor efter mitt tillfrisknande, yttrade markisen,
i det han steg upp från sitt arbete och satte sig
helt nära mig:
»Det här, min käre Pehr Seeman, går inte an längre! Du
måste företaga dig något, måste komma i arbete,
i omvexling, med ett ord, ifrån detta grubbel,
som ingalunda kan vara nyttigt för dig. Välj nu
sjelf någon passande sysselsättning, – du vet,
att jag hvarken skall neka dig penningar eller
rekommendationer. Svara mig nu, min vän: hvad vill du
taga dig till? Vill du blifva underofficer i flottan,
eller hvad önskar du?»
»O, herr markis!» svarade jag, rörd af hans godhet
mot mig. »Jag vet verkligen ej, hvad jag önskar;
mitt hufvud är uppfyldt af underliga tankar. Jag
vill ut – men hvart? Ibland längtar jag af hela min
själ tillbaka till mitt fädernesland. Det lockar mig
med en otrolig styrka; och dock förefaller det mig,
som jag ej kunde skiljas från er.»
»Nej, min vän, inga barnsligheter! Res till ditt
hemland; vi kunna ju återse hvarandra. Fatta ett
förståndigt beslut, och säg mig det snart.»
På eftermiddagen samma dag, som ofvannämda samtal hade
ägt rum, gjorde jag en tur nedåt den del af hamnen,
hvarest handelsfartygen hade sin station. Ett af
dessa fäste min uppmärksamhet. Detta fartyg var,
ehuru ingalunda klumpigt till sina dimensioner, dock
af betydligt starkare byggnadssätt, än de öfriga. Dess
rigg var gröfre, än andra fartyg af samma storlek
och lästetal i allmänhet nyttjade, och det hela
tillkännagaf en utrustning, hvars bestämmelse måste
vara någon annan, än vanlig fraktfart. Under det jag
stod och funderade häröfver, närmade sig en gammal
bekant, nämligen konstapel Martial.
»Hå, min unge vän!» ropade gubben, »står ni nu
och grubblar igen? Det duger inte! Ni förtorkar
här på landbacken. Ut på sjön! Se det är ändå hela
lifvet. Jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
