Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXI. Paris eröfradt och franskt land taget af skandinaver. - Dufhöken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådslagen. Drabbningen beslöts, och konung Carl gick öfver
floden och anföll, men blef i grund slagen. Allt,
som icke kunde fly, blef tillfångataget eller
nedgjordt. På samma sätt gick det med en ny,
ännu starkare fransk här, hvarefter Rolf drog vida
omkring utan motstånd och slutligen gick tillbaka
till Rouen, der han blef stilla någon tid, sysselsatt
med att ordna det nordmanna-nybygge, som här började
uppstå. Derunder höllo biskopar och abboter ett möte,
som öppnades med en klagan öfver de stora lidanden,
man under så många år nödgats utstå, och man fann
orsaken till alla olyckor i de kristnas synder,
hvarigenom deras kraft förlamades, så att de icke
kunde motstå hedningarne.
Midt härunder bröt Rolf upp och drog åter uppför
Seine, på samma gång som andra vikingaskaror drogo
uppför Loire och Garonne, till utseeendet handlande
efter en gemensamt uppgjord plan. Detta satte konung
Carl i den högsta förskräckelse, så att han bad
Rolf om stillestånd på tre månader. – »Det var en
skymf för Frankrike!» – skreko konungens vasaller och
började genast fiendtligheterna efter stilleståndets
slut. De hade äfven en framgång vid Chartres, men Rolf
var i sjelfva verket den starkare, och i Frankrike
såg man icke annat än undergång för ögonen. Carl
sammankallade åter sina vasaller till rådplägning,
och nu mera var deras sinne så omstämdt, att de funno
sig böra underkasta sig vida hårdare vilkor, än blott
några månaders stillestånd. De rådde konungen att
gifva nordmannahöfdingen ett stycke land att bebo och
dertill sin dotter Gisela till gemål, för att sålunda
binda honom vid Frankrike och i honom få ett värn
mot nya fiender. Erkebiskop Franco afgick med dessa
förlikningsvilkor till Rolf. Denne fann dem antagliga,
han ingick ett nytt stillestånd, och derefter skulle
man åter sammanträda, för att fullborda freden. Grefve
Robert af Paris slöt särskilt fred och uppmanade Rolf
att antaga kristendomen, och Rolf sade till konungens
utskickade: »Jag samtycker till eder konungs förslag,
han skall vara för mig en fader, och jag vill vara
hans son!» När den slutliga freden uppgjordes,
förklarade dock Rolf, att det land, han fått, var
för litet och fordrade mera. Han fick då Bretagne,
som låg alldeles invid det förra, hvilket efter hans
nordmän började kallas Normandie.
Nu ställdes gisslan å ömse sidor, och Rolf begaf sig
till franska konungens läger. Här beundrade alla
hans höga kämpaskepnad och manliga skönhet, och
Rolf lade sina händer mellan konungens till tecken
af hyllning. Efter skick och bruk, när någon mottog
ett län, skulle nu Rolf kyssa konungens fot, men
det vägrade han. »Jag vill aldrig böja knä för någon
eller kyssa någons fot!» – sade han. Men då man blef
enträgen, befallde han slutligen en af sina krigare
att göra det i hans ställe. Denne gjorde det ock,
men på det sättet, att han fattade konungens fot
och lyftade den upp till sin mun, så att konungen
dervid föll baklänges. – Sedan konungen vederbörligen
insatt Rolf i hans förläning, drog han bort, men
grefve Robert och erkebiskopen stannade qvar hos
Rolf, hvilken följande året (912) blef döpt till
kristendomen.
Rolf regerade sedan med kraft och klokhet sitt
land, ordnande dess inre förhållanden på ett sätt,
som i väsendtlig mån skilde det från det öfriga
Frankrike. Nordbons medfödda sjelfständighetskänsla
bibehölls, utan att det helas sammanhållning på något
sätt rubbades. Alla voro, såsom krigaren svarade
Hasting, lika och erkände icke någon mellanmakt mellan
sig och Rolf, – och detta drag genomgår hela det
normandiska länsväsendet. Rolf dog 931 i Rouen, sedan
han i nitton år varit hertig öfver Normandie. Hans
ben hvila i domkyrkan i Rouen, der man ännu i dag
kan se hans grafvård, midt emot hans sons, i ett af
kyrkans kapell.
Det var naturligt, att nordmännens språk snart skulle
bortblandas, eftersom ganska få af dem förde hustrur
med sig, utan äktade infödda qvinnor, och barnen
således uppföddes i franskt tungomål. Men till en
början var man noga med, att barnen skulle lära
sig att tala sina fäders språk, och detta har äfven
lemnat spår efter sig, som knappast någonsin skola
alldeles utplånas. En mängd namn på orter i Normandie
äro ännu nordiska, ehuru med de förändringar,
som århundradens franskt uttal nödvändigtvis måste
medföra. Så alla de ortnamn, som sluta på beuf eller
boeuf, hvari vi tydligt igenkänna det norska bö eller
det svenska bo, t. ex. Elboeuf (Elfbo), Criqueboeuf
(Kyrkiebo), Limboeuf (Lindbo), Daubeuf (Dalbo). Så
är ock förhållandet med ortnamnen på tot, som icke
är annat än det norska toft, det svenska tofta,
t. ex. Routot (Rolfstofta), Lintot (Lindtofta),
Yvetot (Iwarstofta), Criquetot (Kyrketofta), Gonnetot
(Gunnarstofta) o. s. v. Namn på fleur påminna om det
fornnordiska fljot, t. ex. Fiquefleur (Fiskafljot),
Honfleur (Hindarfljot). Andra ortnamn på bec, det
nordiska bäck – Caudebec, Bolbec –, på dieppe, det
nordiska djup, och på dale, det nordiska dal, häntyda
äfven på sitt nordiska ursprung. Ännu en mängd ortnamn
finnas, der det nordiska gård blifvit utbytt mot det
romaniska villa eller ville, men namnets första del
blifvit bibehållen, såsom Ingouville (Ingulfsgård),
Herouville (Herjulfsgård), o. m. d.
Men om ock det nordiska målet till slut försvann, så
låg der dock en sådan kraft i den nordiska andan, att
den från Normandie liksom genomträngde och upplyfte
hela den nordfranska adeln både i literatur och
ridderliga idrotter.
St.
Dufhöken.
Såsom en farlig fiende till våra höns- och
duf-familjer, har dufhöken (Astur palumbarius)
förvärfvat sig ett vidt utbredt och ganska elakartadt
rykte. Han är en stor fågel, hvars längd uppgår ända
till omkring två fot – honan blifver ännu större –,
och utrustad med krafter och djerfhet i förhållande
till storleken, är han, förklarligt nog, en fasa för
de svagare varelserna, ej blott inom fågelverlden,
utan äfven bland däggdjuren.
Dufhöken är kringspridd öfver en vidsträckt
delafjorden, ehuru på åtskilliga ställen ganska
glest. I hela Skandinavien samt för öfrigt i de
flesta europeiska länder förekommer han. I södra
Europa hörer han dock till sällsyntheterna, och i
nordöstra Afrika träffas han blott oregelmessigt och
högst isoleradt. Det samma gäller äfven för Asien.
Dufhöken älskar skogar, som omvexla med åkrar och
ängar. I större skogar förekommer han dock talrikare
än i mindre.
Denna roffågel är ett ensligt lefvande, osällskapligt
djur, som blott under parnings- och kläckningstiden
umgås med sin maka. Han är ytterst häftig, vild, vig,
stark och derjemte
listig och skygg. Hans flygt är snabb. Han stiger
hastigt uppåt, sväfvar några gånger omkring, störtar
plötsligt ned, flyger med största säkerhet genom
täta träd och befinner sig än högt, än lågt. På
marken är han ovig; han hoppar vanligen och går blott
sällan. Hans stämma är ett på långt afstånd hörbart
vidrigt skri, som dock icke ofta förmärkes.
Man ser dufhöken i rörelse vid hvarje tid på dagen,
äfven under middagstimmarne, som de flesta öfriga
roffåglarne egna åt hvilan. Han genomströfvar ett
stort område temmeligen regelbundet och återvänder
under en längre tid dagligen till det ställe, hvarest
han en gång var lycklig. Hans förvånande glupskhet
tvingar honom till nästan beständig jagt, enär han
sällan är riktigt belåten, utan alltid hungrig eller
åtminstone mordlysten. Hans jagt gäller hvarjehanda
fjäderfä, från trappen och rapphönan ända till de
små finkarne, samt alla däggdjur, som han tror sig på
något sätt kunna besegra. Han störtar ned på haren,
för att döda honom; upplyfter den bitande vesslan från
marken, liksom han bortrycker ekorren ur boet; han
griper lika väl den flygande, som den sittande eller
simmande fågeln, äfvenså det springande däggdjuret;
och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
