Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XX. Arvid Bernhard Horn. - Ormtjusarne i Marocko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan motståndets krafter började skjuta starkare
brodd, vinnlade sig Horn sorgfälligt om landets
inre angelägenheter. Handeln upphjelptes, sjöfarten
utvidgades till Medelhafvet, fabriker anlades genom
Alströmers initiativ, Ostindiska kompaniet grundlades,
bruks- och fabriksägare bereddes lån i banken mot
pant af effekter, m. m.
1733 dog konung August, och Frankrike sökte ifrigt
att förmå Sverige att biträda det i att åter
sätta Stanislaus på Polens tron; men Horn höll sig
försigtigt tillbaka, väl vetande, att ett bestämdt
uppträdande för Stanislaus skulle åter indraga Sverige
i krig med Ryssland och Preussen. Och då Horn till
och med ville hafva alliansen med Ryssland förnyad
samt äfven i rådet genomdref denna önskan, började
Frankrike understödja hans motståndare, hvilkas antal
växte genom penningegåfvorna, men mest genom nationens
harm mot Ryssland öfver mordet på major Malcolm
Sinclair och genom ett yttrande af konung Fredrik,
hvilken dock nu gynnade Horn. Då dennes parti på
riksdagen en gång slumrat bort ett beslut, utbrast
konungen: »Wenn die Herren mit mir reden, so sind
sie so grosse Leute und haben Hertz wie Löwen;
wenn’s aber zum Streiten kommt, so sind sie weich
wie Nachtmützen.» Detta blef kunnigt. Horn och hans
vänner, nu anhängare af alliansen med Ryssland,
kallades »Nattmössor» och det franska partiet
»Hattar». Ingen ville vara nattmössa; hela ungdomen,
ja, större delen af fruntimren kallade sig hattar.
1738 års riksdag anslöt sig, såsom läsaren vet,
till de nya männen, och Horn, som såg sig ej längre
kunna motstå strömmen, begärde afsked, hvilket artigt
beviljades honom,
under särskilt upprepande af att han i femtiosju år
tjent sitt fädernesland, i tretiotre varit riksråd och
i tjugoåtta kanslipresident. Han kunde ock stolt svara
riksrådet Rudenschöld, då denne ännu unge herre rådde
honom att taga afsked, med Timoleons ord: »Jag tackar
Gud, som låtit friheten få rota sig så in bland mina
landsmän, att en sådan man kan fritt säga mig slika
ord.»
Han drog sig tillbaka till Ekebyholm, der han
tillbragte sina återstående dagar, tills hans
lefnadssol gick ned bakom dödens kulle den 17 April
1742.
Horns älsklingsbok var i tiden, förutom Bibeln,
Cromwells historia, hvilken han ständigt läste. Den
engelske republikanarens bild föresväfvade honom
jemt och så lifligt, att han sjelf blef både demokrat
och despot, tvenne karakterer, som för öfrigt ligga
hvarandra mycket nära, och äfven visade sig hård,
kanske grym, mot politiska motståndare, allt under
det han, som Cromwell, lade mycken vigt uppå att synas vara en from
man. Fersen kallar denna fromhet skenhelighet och
berättar, att han ofta syntes med på knäna söndriga
byxor, dem han sade sig hafva uppslitit under sina
andäktiga böner för konung och fädernesland. Det
är dock endast Han deruppe, som kan i det fallet
döma; ty endast Han ransakar själens innersta
gömslen. Biografen bedömer den historiska karakteren
efter handlingarne, ej efter förmodanden, och en
handlingarnes man var Arvid Bernhard Horn, om hvilken
vår häfdatecknare Fryxell säger: »Han var bland
de ärligast välmenande och kraftigast välgörande
styresmän, Sverige någonsin haft.»
Axel Krook.
 |
En ormtjusare i Marocko. (Se texten å följande sida.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
