Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nationelt arbete. - Till lärkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besvurna förpligtelser strafflöst betraktas, såsom
hade de aldrig funnits till; i tider, då föröfvade
våldsgerningar kasta menskligheten tillbaka till
dess ståndpunkt under barbarismens olycksdagar, då
öfvermodet och maktbegäret sköflade civilisationens
frukter, som det behöfts många generationers
gemensamma och trägna ansträngningar att frambringa,
då det glada hoppet om framgång för en sant mensklig
humanitets förbrödringsarbete, om möjligt, bortsköljes
af krigets blodvågor eller krossas af slagfältens
åskor: – i sådana tider, då menniskovännen är nära
att förtvifla om allt, huru varmt tilltalar icke
då den plötsligt framträdande bilden af en fredlig
idrott, af en verksamhet, hvars hela karakter, hvars
ursprungliga betydelse och framtida bestämmelser,
bildar den bjertaste motsats till förödelsens och
menniskoslagtens styggelser!
Det är, som när, efter långa vinterdagar, efter frost
och död, vårsolen varmt och vänligt blänker fram
och vid vår väg väcker till lif blommor på jorden
och i vår själ tankar för evigheten. Det är, som när
lifvets hopp, på väg att fly, återvänder stärkt och
förskönadt.
Månget sådant fredligt arbete, om ock i synlig måtto
ringa, kan hafva stor betydelse och sträcka sina
märkbara verkningar långt in i framtiden; det kan,
liksom ollonet, vara fröet till ett väldigt träd,
hvilket, på samma gång dess rötter göra sig till godo
jordens fruktbarhet, ständigt ökad genom trädets egna
fallande blad, med sina jättearmar bryter stormens
makt, beredande en lugn tillflyktsort, och med sin
lummiga kronas laboratorium rensar luften och gör
den frisk och helsosam.
Under intrycket af de ödesdigra tilldragelser, hvilka
i sednare hälften af förra året förvandlade stora
vidder af Frankrikes jord till grafvar, och hvilka
Europas mäktige tycktes betrakta med likgiltighet,
under det folken stodo slagna af fasa och betagna
af afsky, bevittnade vårt systerland på andra sidan
Bottniska Hafvet fullbordandet af ett sådant fredens
verk, hvarom dess folk länge drömt och hvarpå dess
bästa krafter nedlagt årslångt arbete.
Den 26 November 1870 hade den finska hufvudstaden ett
ovanligt festligt utseende; den dagen var också af
stor betydelse, icke blott inom den trånga ramen af
det finska universitetslifvets stilla verksamhet,
utan, såsom vi tro, äfven för det finska folkets
nationella intressen och sträfvanden.
Det var den dagen invigningen skedde af studenthuset i
Helsingfors, om hvars utseende teckningen å föregående
sida lemnar läsaren en föreställning.
Vi anmärkte, att det var ett mångårigt arbete, hvars
resultat återgifves i den prydliga byggnaden i hörnet
af Alexanders- och östra Henriksgatorna i Helsingfors;
vi kunna tillägga, att denna byggnads fullbordande
dock endast utgör början eller utgångspunkten
till ett ännu större och långvarigare arbete, ett
arbete, som visserligen icke kan beräknas efter det
vanliga dagsverksmåttet eller taxeras i penningar,
men hvilket, generation efter generation, skall,
såsom vi innerligen hoppas, röja sig för hvarje finskt
öga och i en eller annan form tilltala hvarje finskt
hjerta, liksom i öfrigt hvar och en annan, som fattar
betydelsen af ett bildningsarbete och förstår den i
förevarande fall djupa betydelsen af sanningen, att en
nation ej kan dö, som icke sjelf är död för odlingen.
Att det finska folket, vaksamt och aktgivande, som
det är i följd af sin af läget anvisade ständiga
förposttjenst för den europeiska civilisationen mot
det påträngande slaviska elementet, till fullo insett
nödvändigheten af att på allt sätt kringgärda och
stärka sin nationalitet, att värna sin kultur och
att aldrig släppa ur sigte dennas uppgift och mål,
det har detta folk ofta visat, och ett afgörande
bevis härpå har det lemnat i sitt intresse för den
finska högskolans fullkomnande, hvartill såsom en
ytterst vigtig länk sluter sig det nya studenthuset,
hvars tillkomst inom alla klasser i Finland betraktats
som en verklig nationalangelägenhet.
Denna angelägenhet har upptagits, behandlats och
genomförts helt och hållet på frivillighetens
väg. Studenterna sjelfva, hvilka saken närmast
angick, verkade derför, hvad de i sin mån kunde. Två
generationer af studentsången utsände kring Finland
studentqvartetter, tolf man starka och derför kallade
»tolfvorna», hvilka genom omtyckta konserter samlade
medel för ändamålet. Finlands författare skrefvo
böcker och tidningsartiklar för samma sak. Finlands
ungdom och åldringar arbetade, hvar och en på sitt
sätt, för att drömmen om ett studenthus skulle
blifva en verklighet; men hvad som påskyndade
frågans lösning och måhända gjorde denna möjlig var
den verkliga entusiasm, hvarmed Finlands qvinnor
togo saken om hand. Deklamatoriska och musikaliska
soiréer, sällskaps-spektakler och föreläsningar
aflöste hvarandra i de flesta af landets städer,
qvinnorna anordnade utställningar af arbeten, som
de för ändamålet förfärdigat, och de, som ej kunde
göra någonting annat, skänkte kontanta bidrag. Det på
detta sätt samlade beloppet uppgick till icke mindre
än omkring etthundrafemtiosjutusen mark – en summa,
som i det närmaste var för ändamålet tillräcklig.
Det är ett upplyftande skådespel att sålunda se ett
helt folk besjäladt af en god tanke, af en vacker
framtidsidé, hvars betydelse är oomtvistad.
För den patriotiske finnens inre öga lyfter sig också
studenthuset vida högre, än det i verkligheten synes,
och dess hörnstenar äro för honom af helt annat slag,
än dem en borgare i Helsingfors skänkte studentkåren.
Då det finska folket byggde ett föreningshus för sin
studerande ungdom, landets blomma, hopp och framtid,
skapade det nämligen på samma gång för sitt nationella
lif en brännpunkt af vida mer afgörande betydelse,
än hvilken offentlig lärosal som helst. Ty mer för
lifvet, än boken, bildar samqvämet, umgänget,
den personliga beröringen, med ett ord: allas
uppfostran genom alla. Vid ett universitet, liksom
vid hvilken annan skola som helst, är ungdomen under
en utvecklingsperiod, då hemmets och familjelifvets
stöd och goda ingifvelser bäst behöfvas för den
växande anden, snart sagdt helt och hållet beröfvad
båda delarna. Den ersättning, som kamratlifvet, der
ett sådant verkligen kan existera, härför lemnar,
är i de flesta fall mycket god och fullvigtig. Det är
för att möjliggöra ett sådant kamratlif, som Finlands
mödrar och döttrar, fäder och söner med sina händers
arbete och sin intelligens skapade detta studenthem,
som man gifvit det betecknande namnet »Aura rediviva»,
det återuppståndna Finland.
Ett sådant nationelt sträfvande är värdt icke blott
erkännande, utan äfven att stå som ett manande exempel
för andra.
Anderson-Edenberg.
Till lärkan.
Välkommen åter, sångarinna,
Hit upp till Nordens kalla pol!
Välkommen, lilla tjusarinna,
Som för i spåren vår och sol!
Din sång så skönt till hjertat talar,
Från himlens klara azurblå,
Om kärlek och om blomsterdalar,
Om lundar, som i vårskrud stå.
Nog är än luften kall och bister,
Nog ligger böljan fjettrad än;
Men för din sång snart isen brister,
Ty kölden kan ej tåla den.
Var derför helsad af oss alle –
O, var välkommen, hulda mö!
Ja, eko häraf återskalle
Från berg och dal, från land och ö!
P. J. Ö-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
