Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett förmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bana väg för dessa dårskapens iltåg, hvilka rusa
åstad till ett mål – brottets.
Dante läser öfver ingången till »L’Inferno»:
»I, som inträden, lemnen hoppet efter eder!»
[1]
Den som en gång sjunkit i lastens dy reser sig sällan.
*
Lifvets förmak. Hvilken brokig samling rörer
sig der icke: från den i lyx och öfverflöd frossande till den
uthungrade trashanken, från den forskande lärde till
den råe okunnige, från snillet till idioten. Det är en
ständigt fortgående kedja, med omärkliga öfvergångar
i hvarje länk – länkar, skiftande i det godas dag
och i ondskans natt.
Lifvets förmak – för visheten ett tempelrum, der
idéens stridsmän höja sig i förevigande bilder
mellan mäktiga och symmetriska kolonnader, hvilkas
persvektiv – en Jakobs stege lik – förer hän mot det
eviga ljusets urhem. Jordlifvets frestelser sväfva
i lockande och skiftande scenerier kring adepten,
men vid templets himmelska ljus ser han genom
det tjusande höljet fåfänglighetens narrerier,
lasternas och brottets irrgångar, och han öfvas
föra vishetens skyddande, fast tunga egid –
Gudinnans med fasans gorgonbild tecknade sköld –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Taflor:
Det är så lustigt, så lustigt! Man drar fracken på,
man störtar sig in i festsalen, champagnekorkar
smälla, sånger ljuda, tal flöda, musiken strömmar
i yrande hvirflar, det är så gladt, så berusande,
man dansar, ack, dansar! Man märker ej, att golfvet
sluttar utföre och att dess yttersta rand stupar
lodrätt ned i afgrunden.
»Det var tusan så löjligt!» skrattar Rolf, under det
han fingrar på sina yfviga polisonger, »jag slog
sönder gubbens böhmiska glas och Sèvres-porslin;
jag behöfde den motionen för att kunna smälta hans
reflekteranden, och sedan hade jag en dust med några
lådhuggare ...»
»Men uniformen ... godt, du har den inte! Se, der
dansar Nathalie, ser du cancan i hvarenda hennes
rörelse. Hon var ärbar, jag tror min själ hon var det;
men nu öfverträffar henne ingen, den nymfen.»
»Den dåraktiga, hon trodde på kärlekens trohet –
trohet, den finnes hvarken i bunden eller obunden
form. Min hustru sitter hemma och sjunger vaggvisor
och tror som vanligt, att jag är på kontoret. Nej,
fy tusan, hvad han börjar se ruggig ut, den der! Han
kommer hitåt, nu börjar den eviga visan om penninglån
igen, min kassakista skulle snart bli’ tom, om ...»
»Lemna mig femhundra riksdaler, du skall här få en
inteckning på femtusen ...»
»Du går på i ullvantarne, Frans, snart har du gjort
slut på din onkels förmögenhet.»
Ȁn sedan, jag har en gallsjuk tant i perspektiv,
som jag för närvarande uppvaktar.»
»En sådan gosse, som du, har alltid säkra papper,
jag tar ditt som godt och skall hjelpa dig med
kontanterna.» Meine lieben Brüder ha lärt mig att
sätta värde på procenten. Nu är jag myndig: ’skänk i,
låt saften svalla!’ På rulettbordet skall jag kasta
din inteckning.»
»Ach, mein Gott, snart får jag i rätten bevaka hans
konkurs.»
»Herr Nathansson, var god och följ ett ungt, oskyldigt
fruntimmer hem, här äro två herrar, som ...»
»Nej, min sköna, ni skall följa med till vaktkontoret,
ni har fört stoj och oväsende på gatorna ...»
»Jag! nå då skall jag taga min värdinna och min
väninna med, herrar konstaplarne skola få höra, att de
kunna vittna om min oskuld!» Och den sköna svänger på
hufvudet, så att de glittrande stigbyglarne i öronen
skramla, och den lilla koketta hatten synes i harmen
vilja kasta sig ned från chignonens ättestupa,
men hindras hastigt af den uppåtsträfvande näsan,
hvarvid den långa plymen reser sig i vredesmod. »Jag
har aldrig sett ett så uselt samhälle, som vårt,
här finnes ej lag och rätt!»
»Skrik inte så! Jag tror hon är smord ...»
»Det vore väl inte för mycket, när den förste var
smord, som ...»
»God dam! Let the girl alone, t’is mine, I’ll follow
her home.»
»Hvad vill den svarte negersatan», ropar en
dillströmmare och hvilar på qvasten.
»Det är kocken på amerikanska skeppet ’Lincoln’,
upplyser en matros, som rusar fram med hatten på
nacken. »Jag skall ge dig, din morian; låter du bli
flickan! God dam!»
»Jaså, här skall valsas, känn då på, hvad ett par
spanmålsbärarenäfvar duga till!»
»Tjoh! din fähund, vill du lägga dig ombord med
mig! ... aj, för satan, mitt öga!» svär sjögasten –
»stopp och back, jag skall mäta dig skäppan full!»
»Ur vägen moskoviter!» skriker ett stadsbud, som
kommer springande med andan i halsen, men i det
samma gör en hastig kullerbytta öfver ett framsatt
krokben och i fallet slår omkull en full käring och
en kringstrykande, pudellikt lurfvig kittelbotare,
hvilkens kastruller trilla omkring på gatan.
»Vore det inte för uniformens skull», tjuter
dillströmmaren, men ryckes med i hvirfveln, och nu
ligger han under den svarte kocken, som ryckt åt sig
en kastrull – och dunk, dunk, klappar på den nedre
delen af dillströmmarens rygg.
»Anamma dig, din svartsoppa, skall du med min kastrull
servera rammelbuljong på dillköttet!»
»Dillströmmarne komma, de komma så raskt, en med en
skofvel, en annan med qvast. – Usch, det går alldeles
som kometens dans», hickar en »Lundström».
»Hvad är detta för spektakel! Jag tror j ären galna!
Sluten!» manar en af ordningens upprätthållare. »Jag
kallar er allesamman upp i polisen.»
»Det var gentilt, sa’ fan, målade svansen grön;
ur vägen dranktryne! Ohoj, vill du pipa för oss?»
Och pipan ljuder, tumultet tilltager, men två mera
betänksamma herrar smyga sig in på »Juvelskrinet»
i hörnet.
Slammer af glas, knifvar och tallrikar, skratt, eder
och skrål möta de inträdande. Ett bredt leende glider
öfver deras skinntorkade ansigten – här är en musik
i deras smak.
»Lilla Malena, hjertekorn, en kabenaris och en
gaffelbit, det stärker kråset», säger en koppärrig
karl med klufven mösskärm, ofvanför hvilken en topp
rödt hår sticker ut. Hans plirande öga sväfvar mellan
en sillbit och en snyggt klädd herre, åt hvilken
han nickar förtroligt. »Huru går det med affärerna i
år? Det var svinaktigt, att man skyllde er för att ha
samma taskspelareskicklighet som Lasse-Maja. Men det
är väl, att lögnen finnes till, sa pigan!» Den snygge
bevärdigar honom icke med ett svar och försvinner
hastigt med några marknadsresande in i ett halfskumt
sidorum.
»Detta är bet på klockskojaren, sa’ mästerman om
eggjernet, skål bror!»
»Knubb! En bläcka till! Nå, pys, vill du också bli
klarerad?» frågar en karl med skotsk rand kring sin
trasiga mössa.
»Gif mig en stor stark, mutter lilla, stor för tusan,
det är den första jag får i dag!»
»Det var en dugtig pojke, dig tycker jag om, du blir
nog en karl med tiden!» och han klappar den lille
trashanken på den veka skuldran.
»Bänvin ä mitt lif», jollrar en treåring, som följer
den större gossen i hälarne.
»Det skall du min själ ha en hvit slant för. Tala
om för mor din, att det var jag, som gaf dig den.»
Och med skygg blick kring rummet sticker karlen med
skotska mössranden sina fingrar i en elegant och
späckad portmonnä.
»Mamma ä dö å pappa ä dö, å vi fysa å fälta.»
»Åh, tyst med dig, Oscar! För herrarna behöfver du
inte rabbla upp det der», skrattar den äldre. »Se
här skall du få dig en tår.»
[1] "Lasciati ogni speranza voi che’ntrate."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0114.html
