Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett förmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvilken dag har hon icke upplefvat, hvilken natt! Hon
har sett en skymt af honom; han var vid en ung,
elegant och leende qvinnas sida – just så glad, så
strålande, som hon en gång sjelf hade varit. Hennes
utsträckta, bettlande hand hade sjunkit vanmäktig
utmed hennes sida och hon hade släpat sig bort till
bergsklinten, der hon nu satt, och hvilken sköljdes
af den lugna, kristallklara insjön. Der satt hon, och
skuggorna föllo, de blefvo allt längre och längre
och sjönko i tyst förtrolighet samman. Hvilken
natt! Hennes ögon spana
genom mörkret, de se ej den glänsande, vattrade
ytan; hon blott vet, att den finnes, under det
hon lyssnar på de entoniga vågslagen – det är en
vaggvisa, som kan sofva henne till ro – om hon
vill. Hvad har hon väl att lefva för – hvad binder
väl henne vid lifvet, detta lif, hvars morgon var så
skön och rosenfärgad? Det var underligt att tänka
tillbaka. Huru dåraktigt glad hade hon icke varit,
den dagen hon köpt sig den tunna organdifklädningen –
huru flitig, huru sparsam!
Hon hade stigit upp med solen, sjungit i kapp med
lärkorna; men det var ej att undra på, om hon var glad
och verksam, hade hon icke arbete på det präktigaste
modemagasin i verlden. Huru hade man icke vändt
sig om och sett efter henne om söndagarne, då hon
promenerade. Det hade också han gjort, första gången
hon mötte honom, och sedan bar det så till, att hon
jemt och ständigt fann honom i sin väg. Sådana ögon
han hade – kunde hon annat än tro dem! Gråt inte mitt
hjerta, gråt inte! Och hon vände varsamt sitt barn i
sina armar, det famlar efter bröstet – men finner
der ingen näring. Evige Gud, att hafva bragt till
verlden ett barn och icke äga ett tak öfver det,
ingen föda åt dess kalla läppar!
Men böljorna sjunga sin entoniga sång – Den sången kan
sofva dem båda till ro, om hon vill – och hon vill!
Hon står nere vid stranden, barnet hvilar än tryggare
i hennes famn: »vi skola ej skiljas i döden! –
i döden? Månne det mörker, som omgifver oss, skall
räcka från evighet till evighet?
 |
"Farfars klinga", efter en tafla af Tidemand. (Till ett poem af Fr. Hedberg, se sid. 114.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
