- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
142

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lipariska öarne. - Hvad liknar jag väl? Poem av David Ekebohm. - Under Eqvatorn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lipariska öarne.

Då man, kommande söderifrån, seglar genom det
Messinska sundet, passerar man de ställen,
som af Virgilius skildras under benämningen Scylla
och Charybdis, hvilka emellertid nu, med den höga
ståndpunkt, navigationen i vår tid ernått, ej erbjuda
någon vidare fara för sjömannen. Sedan fartyget, utan
att uppslukas af Charybdis eller krossas af Scylla,
glidit fram ännu ett stycke utefter den täcka
sicilianska kusten, uppdyka snart för den spejande blicken
i fjerran de Lipariska eller, såsom de fordom
hette, Æoliska öarne, detta den gamle vindgudens
stamhåll, hvarest han i underjordiska grottor höll
de öfvermodiga stormarne fängslade, tills han fann
för godt låta dem flyga ut öfver hafvet, der dessa
vildars väg betecknades af vrak och spillror efter
genom deras förvållande förolyckade fartyg. Dessa öar,
tillhörande provinsen Messina, räkna omkring 20,000
bebyggare. De förnämsta bland dem äro Lipari, Volcano,
Panaria, Stromboli, Salina, Felicudi och Ustica.

Alla de Lipariska öarne synas hafva uppstått genom
underjordisk eld, hvarföre också forntidens skalder
ej blott, såsom redan blifvit antydt, hit förlade
den mäktige Æoli residens, utan äfven ansågo eldens och smedernas gud
Vulcanus här hafva sin verkstad. Öarne äro rika på
vin, russin, korinter, fikon, bomull, rapphöns,
kaniner, fisk, pimsten och svafvel. Lipari,
den största, med fem geografiska qvadratmils
omfång, är fruktbar, äger varma bad, och af
det förträffliga Malvasier-vinet, som växer här,
exporteras betydande qvantiteter. Handeln å Lipari
med sydfrukter, hufvudsakligen vindrufvor och fikon,
är betydande. Den liknämda staden på Lipari är säte
för en biskop och har tvenne hamnar samt ett på ett
högt berg beläget kastell. Volcano och Stromboli hafva
eldsprutande berg. Särskilt den branta 2,520 fot höga
volkanen å den sednare ön, hvilken hela året igenom,
hufvudsakligen vissa tider på dygnet, utkastar eld
och glödande stenar, erinrar derom, att ifrågavarande
öar, så väl som det sydliga italienska fastlandet,
äro volkaniskt underminerade och att dessa trakter
åt sina bebyggare meddelat något af det i dess inre
jäsande eldiga elementet. Felicudi, den högsta bland
öarne, reser sig ända till 2,862 fot öfver hafvet. Den
hvitaktiga pimsten, som i flera lager förekommer i
det höga kägelformiga berget Campo-bianco, bildar en
handelsartikel.



Hvad liknar jag väl?

Hvad liknar jag väl, när med lutan i hand,
Skild från jordiska band,
Jag mitt lif och dess mödor har glömt?
Är jag lik dessa källor, som lekande gå
Bland stränder af rosor och törnen också
Och kyssa dem båda så ömt?
Nej – jag liknar dem ej – ty i sången, så skön,
Ligger: längtan och bön.

Hvad liknar jag väl? Är jag lik denna sjö,
Som till kärlekens ö
Förde hjertan på spegelklar våg? –
Är jag lik den i vårens prismatiska glans,
När Æol hörs spela vid elfvornas dans,
Zefirerna hålla sitt tåg?
Nej – jag liknar den ej – ty i blicken, så öm,
Ligger: älska och glöm.

Hvad liknar jag väl? – Är jag lik detta haf,
Som, vildt, brusande af,
Kastar skum, väcker fasa och död? –
Är jag lik det, när skyhögt det hvälfver sig fram
Och slukar den farkost, på vågorna sam
Vid höstsolens slocknande glöd?
Nej – jag liknar det ej – ty i vågornas brus
Höres dödsengelns sus.

Hvad liknar jag väl? – Är jag vår-regnet lik,
När välsignelsen rik
Ges åt kornen i nymyllad teg?
Är jag lik det, när mäktigt, vid åskornas dån,
Det forsar och bryter båd’ blommor och strån
Och sköljer bort vandrarens steg?
Nej – jag liknar det ej – ty i dropparnes tal
Ligger: glädje och qval.

Hvad liknar jag väl? – Är jag lik denna tår,
Som så talande går
Från en själ i båd’ smärta och fröjd?
Är jag lik den, när tindrande, klar som kristall,
Den offras, i natten, vid dygdernas fall,
När själen för himlen är böjd?
Nej – jag liknar den ej – ty i tårarnes flod
Ligger: droppar af blod.

Hvad liknar jag då, när med lutan i hand,
Skild från jordiska band,
Jag mitt lif och dess mödor har glömt?
Är jag lik denna perla af sommarens dagg,
Som glömdes af rosen och föll på dess tagg
Och blickar från stängeln så ömt?
Ja – jag liknar den, ja! – ty när morgonsol ler,
Är ej daggdroppen mer.

David Ekebohm.


Under Eqvatorn.

Den, som under månader reser till sjös och
fortfarande endast ser det evigt enahanda –
himmel och vatten –, helsar med glädje hvarje
tillfälle, som erbjuder någon omvexling. Vi befinna
oss ombord på ett krigsfartyg, som seglar till de
ost-asiatiska farvattnen, och närma oss eqvatorn,
hvilken händelse af sjömännen brukar firas med en
särskilt högtidlighet. Detta torde för mången af våra
läsare icke vara någon nyhet; men då artisten lemnat
oss den å sid. 144 återgifna bilden, som framställer
en sådan festlighet och således bättre för läsaren
åskådliggör tillställningen, och då troligen äfven
många af våra ärade läsare torde hafva mindre reda
på, huru vid ett dylikt tillfälle tillgår, så vilja
vi här lemna en kortfattad skildring deraf.

Öfverskridandet af den mellan de båda passaderna
liggande eqvatorn, eller på sjömansspråket
»passerandet af linien», har af ålder gifvit sjömännen
anledning till ett djerft narrspel, det så kallade
»liniedopet», hvilket alla bland besättningen, hvilka
för första gången passera linien, måste underkasta
sig. Passagerare, i fall sådana finnas om bord,
kunna lösköpa sig med en tribut i penningar, liksom
man också öfver hufvud i nyare tider, i synnerhet
på krigsskepp, småningom upphäfver farsen och blott
fordrar en kontant gåfva till hafsguden.

Redan långt förut träffas, med största möjliga
hemlighet, förberedelser till komedien. Har slutligen
det passande ögonblicket kommit, så ljuder plötsligen,
såsom ur hafvet, genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free