Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En barndomsdröm. Skiss af Onkel Adam. (Forts. och slut fr. 3:dje häftet, sid. 93.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat slags folk, än miss Mårtensson, som, »efter all
anledning», var dotter till legations-sekreteraren
vid engelska missionen, mister Georg Morton, som på
sin tid var den diplomatiska kårens Adonis och allas
förtjusning. Modren? – ja, det visste man nog, fastän
gamle hofjunkaren Gyllenpistol på sin ära försäkrade,
att flickan var hittad i en lada och detta i hans egen
när- och öfvervaro; men gubben hörde till slägten och
var i öfrigt en sådan narr, att han kunde inbillas
hvad som helst – menade den fina verldens utlefvade
representanter.
Emellertid blir »miss Morton» ett godt parti med
tiden; ty Herlingsberg var en stor possession –
och ganska bestämdt skulle hon bli arfvinge efter
sin »välgörarinna», den svartklädda, »sörjande»
grefvinnan. – Ha! så vackert och så ömt, att en hustru
sörjer sin man och en liten barnunge i fyra – ja,
i fjorton år – har man hört på maken? Men hennes
försök med det svarta hade ej velat gå, och dessutom
lär hon vara mycket fin och känslig och har verkligen
afslagit flera, som ömt och troget skulle älskat henne
– och Herlingsberg. Hon förblef ogift. Ja, hon hade
läst så mycket romaner, att hon nu mera lefde endast
i minnet af – mamsell Mårtenssons söta herr pappa, –
och satans grann karl var den der engelsmannen, fastän
han sedan gifte sig med en bleklagd, ljuslockig
miss – utan pengar. Det var hans idé; men han var
inte engelsman för intet.
*
4.
Glädjedagar.
Lilla miss Mårtensson hade blifvit konfirmerad och
inträdde genast i societeten. Hvad hon var näpen och
naiv, den lilla snälla flickan, som tycktes hafva
godt hufvud och mycket berömdes af sina guvernanter,
både den svenska och den schweiziska.
Grefvinnan von Lützow öppnade sin våning och började
begagna kulördt. – Hon hade, påstod man, funnit,
att svart ej mera klädde henne så bra, som fordom –
dessutom hade det fiskafänget icke lyckats – den rätte
hade ej kommit – och dessutom öfvergick flickan sin
mor (fostermor nämligen) i utseende, och om den äldre
damen ville täfla, så var kulördt nödvändigt. Man har
en ofelbarhet i att genomtränga allt – då man vill
tyda allt illa – eller neddraga det rena och lägga
det i smutsen.
Emellertid blef det mycken umgängelse i grefvinnans
hus. Allt, hvad Stockholm hade skönt och intressant,
samlade sig der, och de unga männen kringsvärmade
lilla Olava, som var tronföljarinna i detta lilla
rike.
Alla voro glada och lyckliga – särdeles Olava, som tog
allt för kontant och i fulla drag njöt af rikedomens,
ungdomens och sällskapslifvets alla behag.
Den ende, som icke såg glad ut, var gubben Grönström –
betjenten. Han hade sett mången dylik verld full af
glädje förut – han hade sett, huru fröjderna, lika de
mångfärgade lamporna vid en Tivolibelysning, slocknat,
den ena efter den andra, fastän papperslyktorna, som
förut, hängde i festoner. De voro qvar, och det enda,
som felades, var lågan.
Gamle Grönström hade på detta sätt följt mången
försvunnen fröjd på den sista färden till glömskans
dal och tystnadens rike och hade sett nya lampor
tändas och slockna.
Han var en gammal erfaren betjent, som ofta vet
mera om sitt herrskap, än det sjelf vet. En dylik
trotjenare intager, till följe af sin ställning,
en punkt utom den verld, der han lefver. Han har en
fast punkt utom jordklotet och förmår rubba dess gång
med sitt lillfinger. Han såg mera, än någon annan –
han hade studerat sig till mycket, emedan det nära
nog ligger i en betjents kall att lära sig urskilja
karakterer.
Intet bortblandade hans goda omdöme, ty han var
en gammal ungkarl och således lika lös och ledig
från samhället, som en munk, hvilken iakttager
celibatets alla reglor. Men ett hade han ej med hela
sin ointresserade verldsåskådning kunnat förhindra,
och det var, att han höll af den der flickan, som om
hon varit hans eget barn.
Gubben liksom förargade sig öfver ödet, som gjort
henne rik – eljest hade han sammansparade ett par
tusen riksdaler, som han så gerna velat gifva
henne, om hon behöft; – men hon behöfde intet,
hon – hon behöfde ej Grönström en gång, den
fordna tiggarflickan. Men han var ändå en noggrann
observatör och hade, sedan Rapp, trött af lefvande,
försvunnit från scenen, på sätt och vis öfvertagit
dennes roll. Samma trohet och, om man så vill,
samma efterhängsenhet stämplade hunden och den gamle
betjenten.
Olava kunde ej gå ett steg, utan att Grönströms djupt
liggande gråa ögon följde henne. – Hon kunde ej småle,
utan att Grönström också drog en smula på de stela
smilbanden, och såg hon sorgsen ut – vildt sköto
hans buskiga ögonbryn ut öfver ögonen.
Men det förargade Grönström, att han skulle beständigt
tänka på »den der flickungen» – hvad gagnade det
till? Inte behöfde hon honom och inte behöfde han
att gå som en narr och fundera på hennes framtid. –
Och ändå – ack, menniskan är ett svagt käril – ändå
höll han af »den der flickungen» – dumt, mycket dumt
af en så klok karl, som Grönström alltid varit.
Hela verlden sade, att Olava tillbads af löjtnant von
Lützow, och det var inte utan, att Grönström med sin
skärpta blick trott sig förmärka, att Olava smålog
mot löjtnanten på ett annat sätt, än mot honom sjelf.
Nu må löjtnant von Lützow hafva varit så bra som
helst, både som menniska, militär och blifvande man;
men Olava var ändå för god åt honom – och så vida
Grönström velat rätt undersöka saken, var detta
förhållandet med hvarenda en, som tyckte om Olava –
med undantag naturligtvis af Grönström sjelf, som var
öfverårig och således ren och klar som en himmelens
stjerna; ty slagget faller bort med åren och slutligen
är endast den lysande kärnan qvar.
Det är ej en dödlig beskärdt att pröfva hjertan och
njurar; men ingen kan vara säker på, om Grönström
med sina sextio år på nacken skulle med så stor
tillgifvenhet tänkt på »den der barnungen», om
hon varit vanlottad, med eldrödt hår, sned och
halt. Så länge vi gå här i jemmerdalen, kunna vi
ej slippa att mera älska det sköna, än det fula,
och man kan, utan att misstaga sig, tro, att till
och med en åttatioåring tycker mer om en dam med,
än utan näsa. Dumt och svagt är det, men menskligt
och ohjelpligt, man må reglementera och tala om inre
solida och ädla egenskaper, huru mycket man vill. Just
derför, att de äro inre, är man i fara att beständigt
taga skalet för kärna; fastän det är en naturlag,
att den mogna, ädlaste kärnan utvecklar sig, under
det att skalet vissnar och rynkas.
Emellertid fortgingo åren, utan att Olava blef
förlofvad. Orsaken låg till en del deri, att Olava
hellre, så länge som möjligt, förblef ett barn
och bibehöll sin lillbarnatro och dels derpå, att
Grönström, som lärt sig förstå halfqväden visa och
som kände familjen bäst, på hvarje försigtig fråga
från ungherrars, mödrars och slägtingars sida –
huru han bar sig åt – vidrörde, att grefvinnan intet
testamente gjort och dessutom var unga menniskan,
som kunde behöfva ett stöd.
»Inte skall hon giftas bort för pengar», mumlade
Grönström. Jag skulle bygga för de der snokarna – nej,
det är hon för god och snäll till. Hvilken diplomat
hade kunnat göra sin sak bättre? Grönström kände folks
små svagheter och giftas-affärernas grundelementer.
*
5.
Sorg.
Det var framför en af rummets trymåer. Der stod en
qvinna, liksom hon velat betrakta hela sin varelse
i det stora, klara glaset. Hon var svartklädd, men
deremot voro alla rummets möbler klädda med hvitt,
och dagern föll dämpad in genom lakanen, som voro
fastade för fönstren. Och der var tyst i det stora
rummet, der så ofta festligt klädda menniskor glammat
och skämtat, sjungit och spelat proverber.
Det är någon död – hvem?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0160.html
