Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En barndomsdröm. Skiss af Onkel Adam. (Forts. och slut fr. 3:dje häftet, sid. 93.)
- Till Claës Johan Ljungström. (Efter genomläsandet af poemet "Moderskärleken".)
- Allmännyttigt.
- För trädgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’min barndomsdröm kom igen’, sade hon, – ’kanske, om
jag blundar, återkommer den, och så är jag framme. Det
är ej långt härifrån och dit’.»
»Och hon blundade, och drömmen återtog sin gång,
ända tills hon, efter en lätt suck, vaknade i det
eviga lifvets land.»
*
Om någon kommer till N–, så gå på kyrkogården den
smala gången mot öster. Längst bort i fonden står
en enkel, men finpolerad granitvård. Under denna
vård, som »tacksamma lärjungar» rest åt den gamla
lärarinnan, hvilar hennes stoft, välsignadt, så länge
någon lefver, som gått i hennes mosterskola.
*
»Hon var en ypperlig person», säger alltid direktör
Mandelstadt – stadens orakel. »Hon var en ypperlig
person och
egentligen af mycket hög börd – hvarföre hon också
af drottningen fick ett smycke. Äfven ägde hon, så
sparsamt hon lefde, efter sin död åtskilliga juveler,
som hon fått af förnäma slägtingar; men förhållandena
voro icke egnade åt offentligheten. Joho – joho!»
Direktören såg ut, som en vetande broder, fastän han
icke visste det allra minsta, utan blott fått höra
ett aflägset eko af en gammal sqvallerhistoria.
Det säkra är, att gumman Mårtensson – den så beprisade
miss »Morton» – hela sitt lif gömde sin dröm, och
så gick hon från fattigdomens dal upp till sin rätta
verksamhet och till hvila.
»Gud signe gamla Olava och hennes mosterskola!»
säger mången man, då han gungar barnen på sitt knä
och med ömma blickar betraktar sin hustru – både hon
och barnen hade gått i Olavas mosterskola.
Till Claës Johan Ljungström.
(Efter genomläsandet af poemet "Moderskärleken"[1].)
Lyran nedföll, skrällande gällt mot golfvet;
Isiga tankar ilade genom hjernan,
Fastän nyss hon, täcknig af vin och brännhet,
Diktat om ruset.
Blicken sökte tränga igenom mörkret,
Som mig omgaf nattsvart på alla sidor,
Men förgäfves! Himmelens klara stjernor
Upphört att tindra.
Barmen häfdes våldsamt af djupa suckar,
Vilda känslor rasade i mitt hjerta,
Men ack, qvalen kunde ej mer upplösa
Sig uti tårar.
Utdödt och förkolnadt mitt inre tycktes,
Lik en graf, som uti sitt sköte gömmer
Länge sedan – o, huru djupt begråtna
Minnen och drömmar.
Alla veka, milda och ljufva toner
Tystnat redan – furier och demoner
Hånfullt blandat in i den dystra sången
Skärande missljud.
Se på silfverglittrande månskensstrålar
Steg då ned en främmande sånggudinna,
Vid min sida satte hon sig och rörde
Gyllene strängar.
Och hon sjöng allvarliga, milda sånger,
Ej om död och krossade hjertans plågor.
Om den allt uppoffrande, rena, ljufva
Kärleken qvad hon: –
»Ack, hvar jordisk kärlek är liksom strålen
Utaf himlens sol: den kan blifva bortskymd
Af ett moln som ställer sin mörka skifva
Honom i vägen;
Utom en, och den är en moders kärlek
Till sitt barn, för hvilket hon gått igenom
Dödens fasor, hvilket hon saligt sluter
I sina armar.»
Liksom eolsharpan i sommarqvällen
Höres genom vågornas vilda tummel,
När, af stormen piskade, högt de ryta
Öfver hvarandra;
Så igenom stormande känslors kaos
Trängde tonen, dallrande ljuft, men mäktig,
Från den vana, leende sångmöns läppar
In i mitt hjerta.
Och den bjöd befallande ro åt oron,
Frid den bjöd åt kämpande onda makter,
Och en tår, så främmande blyg och ensam,
Glänste i ögat.
Tack för den, du sångare bortom hafvet,
Der ännu min älskande moders hjerta
Troget klappar, lika i mot- som medgång
Varmt för sin älskling.
Säll är Du, om ännu en moders blickar
»På Din medgångs skönaste rosenkullar»
Följer Dig – – om hon ifrån andars boning
Skådar din lycka!
Osäll den, som, irrande långt från hemmet,
Blott för med sig gnagande, bittra minnen
Af en moders sorger och strider, dem han
Sjelf har förvållat!
Sjung för mig! Jag kan icke slå Din lyra,
Kan ej sjunga likasom Du om kärlek,
Men jag kan med tacksamhet och förtjusning
Lyssna till sången.
Adalbert Lamberg.
Allmännyttigt.
För trädgården. Alla ärade husmödrar, som äro nog
lyckliga att äga en trädgård, men också nog olyckliga
att under våren få de nysådda ärterna eller deras unga
brodd uppätna af sparfvarne, vilja vi meddela, att
det, för att afhålla dessa djur från ärt-rabatterna,
är tillräckligt, om man
betäcker de ställen, hvarest ärterna äro lagda, med
garfbark, d. v. s. med sådan bark, som garfvarne
redan begagnat vid garfning, och hvilken man kan
erhålla hos hvarje garfvare. Sparfvarne synas alls
icke tycka om barken, men ärternas välbefinnande
blifver på intet vis stördt genom den samma.
[1] Se Svenska Familj-Journalen, IX, sid 80.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0163.html
