Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Målningarne här äro ännu bibehållna», började han,
hastigt afbrytande sina funderingar, i det han vände
sig om, »de äro bibehållna, utom i midten på taket,
der en gång ett stycke föll ur och der man i stället
målat denna punschbål med slef. A propos, vi skola
väl ännu ha’ oss något till bästa. Hvad säger ni om
Grönstedts, Tjulanders och Cederlunds punsch eller
Demontowicz’ konjak? Ni hör, jag också förstår mig
på den moderna smaken.»
Sedan vi afgjort, hvad vi skulle reqvirera, slogo vi
oss ned i den luftiga paviljongen, medan de gamla
lindarne utanföre förtroligt hviskade om fordna
lysande tider, under det de lutade sina kronor samman,
lik en äreport, rest öfver det förflutnas minne.
»Hvem tycker ni, att denna flicka liknade? Jag menar
hon, som nyss satte fram brickan åt oss. Hon är visst
lite passée, och man kan snart med Bellman säga om
henne:
’Har hon lika vacker hy?
Nej, nu är hon ful och grå!
Hennes vackra ögon blå
Kunna ej mer förmå ...’
Men oaktadt allt detta, så liknar hon?»
»Flickan i omnibusen!» svarade jag efter en kort besinning.
»Ja, det är inte så utan, och derföre kunde jag inte
låta bli’ att betrakta henne under färden. De äro
rätt vackra flickor, båda, men komma på långt när
icke upp emot den tredje, som de påminna om. Oh,
sacre-dieu! Det var en qvinna! Hon var uppasserska
här på gården och drog hit mera folk, än sjelfva
biffstekarne. En älskare kan inte önska sig ett mera
rosenfärgadt blad för sina kärleksbref, än hennes hy,
och ingen mörkare himmel för sina möten, än hennes
ögon. Hon kallade sig Hanna, och, ma foi, tror jag
icke, hon var döpt till det namnet, kanske tyckte hon,
det lät lika mjukt och behagligt, som Rosa, Eugenie
eller Desirée, hvarmed de andra nymferna bytt ut sitt
Stina, Lisa eller Kajsa; men detta är ju en förlåtlig
svaghet – en vacker uppasserska måste ju också ha’
ett vackert namn.
»’Jag får ingen bugt på dessa välsignade lockar’,
sade hon ibland, ’jag har en hel timma i dag förgäfves
sökt att kamma mitt hår lika slätt som Rosas’, och hon
vred om fingret en gyllene länk, under det hon kastade
en blick bort till Rosas något tunna kastaniefläta,
och lät den derpå sjunka ned till Rosas kinder, som
vid hennes ord antogo en lätt skiftning i gult. Man
måste pardonnera en sådan flicka, i fall hon är litet
fåfäng om sitt yttre; men med tillbedjare för sina
fötter från morgon till qväll och kanske från qväll
till ljusan dag ... dock, ni rör ju inte ert glas!
»Att Hanna lefde på bindmössornas tid», fortfor han
efter en liten paus, »behöfver jag väl inte säga er,
den är förbi, liksom så mycket annat. Et pourquoi,
monsieur? De voro de kokettaste ting på de kokettaste
hufvuden, och flickorna handlade kanske grymmast emot
sig sjefva, då de bortlade detta mod. Den lilla blå,
guldpaljetterade mössan med sina vingar, som Hanna
ständigt bar, gaf hennes utseende något seraflikt
eller kanske förr något af en vingad fjäril, och en
fjäril var hon och sög honung oeh dagg, hvar hon
kom. Hon var enda barnet till en klockare; avoir
une fille unique, och släppa ut henne så der vind
för våg! Men klockaren var måhända andligt sinnad,
han kände till psalmerna, men hade kanske aldrig i
sin tid hört talas om sirénsånger.
»En dag kom Hanna och visade mig en bred, slät
ring. Den dagen låg det ett blekt doft öfver
hennes kinder; och hennes ögon blickade liksom
bort i något okändt fjerran. ’Jag skall gifta mig
till hösten’, sade hon, ’och orangören på Haga
skall bli’ den lycklige.’ Hon log med ett svagt
försök att få fatt den glädje och bekymmerslöshet,
som hittills alltid följt hennes rörelser. ’Jag har
druckit nog med champagne och höstat in tillräckligt
drickspenningar! Och utomdess – så menar han ärligt
och är inte lik så mången annan.’
»Härvid föllo hennes ögon bort på en ung baron S.,
löjtnant vid andra gardet och som en lång tid visat
sig höra till Hannas lifvakt. Det låg något djupt
och egendomligt i den blick, hon kastade på honom.
»Samma qväll såg jag, att Hanna talade med sin
utkorade. Det var en lång, smärt gosse med ett
genomhederligt ansigte. Men vackra flickor hafva
icke alltid smak för hederliga karlar – och Hanna
kastade sitt lilla hvita förkläde, så fort han
var gången, öfver sitt hufvud och sprang snyftande
bort. Men följande dagen voro hennes ögon så klara,
som om de aldrig fällt en tår, ja, kanske klarare än
någonsin, hennes kinder brunno och hon var snarare
som en etherisk varelse, der hon sväfvade bort emot
Bellevuepark. Vid grindarne der såg jag henne några
timmar derefter skiljas från baron S.
»Det gick nu en tid bortåt och Hanna tycktes vara
samma behagsjuka och barnsliga flicka, som före
sin förlofning. En gång förde jag talet på hennes
förestående giftermål.
»’Han är en så god gosse’, sade hon, ’jag önskade,
att jag lärt känna honom innan ...’ Hon tystnade,
ett tankfullt moln slöjade hennes strålande skönhet
och hon tillade dröjande: ’innan jag kom hit.’
»Ett par dagar derefter kom hon leende emot mig och
sade: ’Vet ni den stora nyheten? Rosa skall gifta
sig med någon, som hon riktigt tycker om!’
»Det låg ingen afundsjuka i hennes blickar, men
det var ett visst bittert tonfall i hennes röst,
då hon tillade, ’liksom hon visste, hvad det är –
att tycka om!’
»’Vet lilla Hanna det då?’ frågade jag.
»Hon gaf mig en flygtig blick, en dimma skymde
dess sol; men dimman sjönk och solen bröt fram
med en brännande glans. Jag hade rört vid ett
exploderande ämne, sacre-dieu! De ögonen glömmer jag
aldrig. Douleur et passion! Men, mon ami, hvem kunde
väl tänka sig ett sådant känslornas djup hos en så
lätt och lekande flicka? Jag blef till mods, som om
jag rört vid ett getingbo, och bytte genast om ämne,
med att fråga, hvad hon bjöd på till middagen.
»’Allt hvad ni vill önska er bland flygfän, däggdjur
och fiskar!’ svarade hon, på sitt flygtiga sätt och
med ett litet leende, ’dito alla möjliga och omöjliga
desserter, glädje och champagne, ja, allt upptänkligt,
utom kanske lugn och ro’, tillade hon skrattande.
»’Jo, nattro!’ inföll lilla Rosa, som då passerade
förbi oss med en bricka.
»Hanna hade alltid den gracen att servera mig och
mina vänner. Också denna middag buro hennes små händer
fram våra karotter och tallrikar; men jag märkte, att
händerna darrade och att det låg liksom en febereld
öfver hennes genomskinliga skönhet.
»Hon var icke van att under serveringen stanna inne
hos oss; äfven andra gäster brukade hon aimabelt se
till godo, och fastän hon naturligtvis icke kunde
passa upp på hela verlden, så sväfvade hon likväl
igenom alla rummen som en elfva, icke förnekande
något hvar att fröjda sig af hennes åsyn, eller att
till och med en passant snappa upp ett famntag. Men
denna dagen blef hon temmeligen stilla i vårt rum;
dock sköt hon undan det henne bjudna champagneglaset.
»’Hvad går åt Hanna?’ hviskade jag till Rosa, ’hon
är i dag inte rätt à son aise, tror jag?’
»’Det har hon inte varit på lång tid. Baron S. har
kollrat bort henne, pratat en hop tok om giftermål
och sådant. Nu har han inte varit här ute på öfver
fjorton dagar. Jag förstår inte, huru hon har kunnat
vara så dum att tro honom. Sannerligen tänkte jag
icke, hon hade för godt hufvud dertill!’
»’Mais le coeur, petite Rose!’
»’Ja så, likör de rose!’ svarade hon och sprang sin väg.
»Med nya gäster, som kommo från staden, spred sig
kort derefter ett rykte om, att baron S. var förlofvad
med en hoffröken.
»Vi sutto just här i paviljongen och afhandlade de
apparanser han kunde draga af denna förbindelse. Jag
kom ovilkorligen att tänka på Hanna, pauvre fille! I
samma sekund fladdrade hennes ljusa klädning förbi
våra fönster, då hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
