Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 184 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett gammaldags hus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade en fyrfotad underreda af bastanta virkesdelar,
benen visst nog sina nio tum i fyrkant. Äfven detta
var hvitskuradt och såg glatt och nyhyfladt ut,
ehuru det säkert var öfver hundra år gammalt.

Hvem bodde i detta gammaldags hem?

Der bodde »Laggakatrina», en »trollkäring», som här
hade så kalladt undantag från sina föräldrars gård
Laggarehemmet.

"Laggakatrina" och hennes boning.

Redan namnet »trollkäring», som hon fått för sin
sysselsättning att bota både menniskor och djur,
gjorde, att man kände sig mindre hågad att närma sig
henne, helst första
gången och ännu hellre, då man var ett barn och
fantasien lekte med underbara ting. Icke dess
mindre var jag ofta hos »Laggakatrina», ty många
hade bud till henne, och jag var då af grannarne
merendels anlitad, och jag fann henne slutligen
vara mycket »snäll och beskedlig». Sedan jag sett
hennes stora bibel liggande på bordet och äfven
sett och hört gumman läsa i denna, var min fara så
godt som ingen. Men besynnerlig såg gumman ut: hon
var en qvarlefva från äldre tid, och i sin klädsel
m. m. var hon från ännu äldre tid, än hennes ålder,
och härigenom, äfvensom genom sitt lugna och afmätta
sätt att skicka sig, ingaf hon vördnad, ju mera
man blef bekant med henne, på samma gång hennes
alltid vänliga tal och framför allt hennes milda,
men djupa blick, med hvilken hon så godt som såg midt
igenom själen på sin nästa, gjorde, att man kände sig
dragen till henne, ehuru man icke undgick att känna
en vidskeplig fruktan.

»Laggakatrina» var allmogens i orten läkare, såsom ock
dess veterinär. För äldre som yngre menniskor, för
får och för kor o. s. v. visste hon bot. Söktes hon
för sjuka menniskor, skulle alltid ett klädesplagg,
helst linnet, vara med. Detta synade hon med yttersta
noggrannhet, och sedan lemnade hon
oftast något pulver till intagning. Icke sällan
yttrade hon, sedan hennes öga granskat det medhafda
plagget: »Den har råkat ut för något.» Söktes
hon för djur, skulle hår eller ull af det sjuka
kreaturet visas henne, och äfven då granskades på det
sorgfälligaste det medförda, och pulver till ingifning
lemnades. Dessa pulver, som voro af olika färg,
hade ofta en stark lukt och voro tydligen lagade af
örter; andra pulver saknade lukt. Stundom, sedan hon
betraktat det förevisade, gick hon ut i förstugan,
och man hörde henne gnida på något föremål, som om
hon afskrapat någonting. – Hennes kurer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>