Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från flydda dagar. Af Sofie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlorat, komme på dens ansvar, som icke från början
kunde fatta, att ålderdomsskrifter äro af en dyrbarare
vigt, än den, som betsmanskroken anger.
*
Återstår här att tillägga, att den nye ägaren af
Åkertuna, som lät öfvertala sig att afstå den förut
omtalade säckens innehåll, hvaraf i hans namn en
gåfva gjordes till ett af våra större biblioteker,
blef högt beprisad i alla landets stora tidningar
såsom en ädel befrämjare af fosterländska minnen,
under det hans blygsamma slägtinge känner sig mer än
tillfreds öfver den ära, som kommit honom till del.
*
<i>Ulrika Eleonora, på afresan till Sverige.</b>
Den 1 Maj 1680 lemnade den danska konungadottren,
Ulrika Eleonora, Köpenhamn, för att anträda resan
till Sverige, der hon väntades som brud åt dess unge
konung. Det var en smärtsam dag för Köpenhamnarne,
ty prinsessan var älskad af alla, höga och låga, rika
och fattiga. Det var ej så mycket dragningskraften
af yttre skönhet, som tillvann henne allas kärlek,
som fast mera den hjertats godhet, den tankens
klarhet, den bildningens öfverlägsenhet, som hon i
hög grad ägde och hvarmed hon förenade den sedesamhet
och anspråkslöshet, som satte kronan på alla andra
egenskaper. Ulrika Eleonora var dock, såsom porträtter
af henne visa, ingalunda missgynnad å utseendets
vägnar. Milda blåa ögon, rikt cendré-hår, bländande
hvit hy samt hals, armar oeh händer af skönaste former
gåfvo, i förening med det vackra själsuttrycket,
hennes yttre ett intagande behag. Hon beledsagades af
alla sina närmaste, konung Kristian, hennes broder,
och hans gemål, enkedrottningen, hennes moder, samt
prinsessorna, hennes båda systrar, till Fredriksborg,
der hon i skötet af dessa sina kära skulle tillbringa
de få dagar, som hon ännu tillhörde dem och Danmark.
Bland de många, som begreto prinsessans afresa,
gjorde ingen det djupare och mera af hjertat, än
Malin Rosenlöwe. Hon hade också i rikt mått åtnjutit
hennes godhet. Dotter i andra giftet af en öfverste
Rosenlöwe och hans maka – som varit hofmästarinna
för de kungliga prinsessorna – och redan från
spädaste åren utmärkt för sitt täcka utseende,
hade hon blifvit en förklarad gunstling hos de unga
prinsessorna, synnerligast hos prinsessan Ulrika, vid
hvilken hon tillbaka fästat sig med barnahjertats hela
hängifvenhet. Vid fyra års ålder hade hon förlorat sin
moder, och som fadren vid den tiden var ute i krig
och således icke kunde ordna om hennes uppfostran,
fick hon stanna på slottet och växa upp bland de
kungliga barnen. Prinsessan Ulrika, det yngsta
bland dessa och sex år äldre än Malin, omfattade
henne med denna hjertats godhet, som för henne var
så utmärkande och af andras lycka skapade hennes
egen. Hon visade tidigt för sin lilla gunstling något
både af en moders och systers ömhet, och Malin fästade
sig år för år varmare och innerligare vid denna sin
unga gynnarinna. När nu den tid kom, då fråga blef,
att prinsessan skulle lemna Danmark, omfamnade Malin
hennes knä och bad att få följa med till hennes nya
land. Ehuru prinsessan, af finkänslighet för detta,
icke ämnade medtaga någon uppvaktning från sitt eget,
trodde hon sig dock kunna göra ett undantag för Malin,
så framt nämligen dennas fader lemnade sitt samtycke
till hennes afresa, hvarpå så mycket mindre var att
tvifla, som han vistades på sitt gods på Fyen och
således i alla fall lefde skild från henne.
Så mycket större blef Malins förvåning och smärta, då
hon efter lång väntan mottog ett bref, icke från sin
fader, utan från sin halfsyster – tio år äldre än hon,
hvilken vistades hos honom och af hvilken hon från sin
barndom hade få, men föga vänliga minnen –, deri hon
i kalla ordalag å deras faders vägnar förklarade hans
missnöje med hennes bortflyttning till ett främmande
land, men lade valet på hennes eget hjerta, så vida
det ännu hade en röst för naturens bud, i hvilket
annat fall han, långt ifrån att motsätta sig hennes
lycka, endast önskade, att den icke måtte komma att
störas af förebråelser för förgätna pligter; hvarpå
följde en temmeligen
sträng påminnelse om barnsliga skyldigheter m. m.,
hvilket allt kändes som dolkstygn i Malins hjerta.
Utan styrka att muntligen framföra detta oväntade
svar, visade Malin under tårar brefvet för prinsessan,
som, sjelf ledsen öfver denna utgång, ålade henne att
utan knot underkasta sig sin faders vilja, såsom den,
hvilken borde gälla högst för henne, och med ödmjukt
sinne böja sig för hans fordringar, och Malin gjorde,
hvad hon förmådde; hon tillskref honom ett bref,
just i den anda hennes beskyddarinna skulle hafva
dikterat, men ju närmare skilsmessans stund nalkades,
ju sorgsnare blef hon till mods. »Jag vet, att du
älskar mig», sade prinsessan, för att trösta henne,
»och då så är, bör du glädja dig åt min lycka,
i stället att öfverlemna dig åt sorgen öfver vår
skilsmessa.»
»Ni är van att tänka som prinsessa och derför kan
ni tala så», sade Malin, »men jag ....» Och så
grumlades rösten och hon förmådde icke säga mer.
I sällskap med den mest älskade af sina systrar,
prinsessan Fredrika Amalia, gift med hertigen af
Holstein-Gottorp, hade Ulrika morgonen efter ankomsten
till Fredriksborg begifvit sig ut i trädgården, för
att ännu en gång glädjas åt vårens lif i sitt hemlands
leende nejder. Sedan de en stund promenerat mellan de
klippta backarne och löftäckta gångarne, satte hon
sig till hvila i en skuggig berså och öfverlemnade
sig med ljuft svärmeri åt föreställningen om den
lycka, hon skulle gå till möte, och åt sina känslor
för sin unge brudgum, som hon väl ännu icke sett, men
som hon dock i djupet af sitt hjerta älskade. Ryktet
om hans enkla lefnadssätt, rena seder och djupt
allvarliga gudsfruktan hade sedan länge funnit
anklang hos henne och framställt honom för hennes
inbillning såsom idealet för alla de dygder, hvilka
utgöra menniskans yppersta värde och konungens högsta
majestät. Det är icke alltid det älskade föremålet,
sådant det framstår för vårt yttre öga, utan bilden,
sådan den målar sig för vår själ och fattas af vår
inre syn, som tilltalar vårt hjerta och ger lif och
väckelse åt dess behof att älska.
Med blyg förtrolighet biktade hon för den kära
systern, huru hon allt från Karls första frieri känt
sitt hjerta draget till hans och huru hon icke förmått
slita det ifrån honom under de olyckliga trenne år,
då fiendtligheterna atbrutit deras förbindelse och
hotat att tillintetgöra den; ja, huru det varit
henne omöjligt att dela den allmänna glädjen öfver
svenskarnes nederlag och huru hon lidit af att nödgas
närvara vid segerfesterna, som derför anställdes.
Under detta systerliga meddelande hördes på gången
utanför ljudet af steg, som väckte prinsessornas
uppmärksamhet, hvarpå en ung man visade sig och,
inträdande i löfsalen, vördnadsfullt stannade vid
ingången. Han betraktade ett ögonblick, liksom
Jemförande, de begge prinsessorna, hvarefter han,
vändande sig till Ulrika, sade: »Konung Karls brud,
Sverges blifvande drottning?»
»Ni är svensk?» afbröt hon vid ljudet af brytningen
i hans tal och fastade på honom sina milda ögon.
Han tycktes vara omkring tjugu år, lång och smärt
till växten, i enkel klädsel, utan några militära
tecken, men med något af krigisk hållning i sitt
väsende. Hans ansigte var välbildadt och öppet,
med ett uttryck af frimodighet, nästan stolthet.
»Jag är son af det land, som snart skall hafva lyckan
att äga en drottning med ett hjerta, öppet för alla
dess barns lidanden och böjdt för att lätta deras
bekymmer.»
»Och ni kommer, för att pröfva det?» log prinsessan,
»utan tvifvel är det något, ni af mig vill begära?»
»Hvad skulle eljest djerfts föra mina steg hit och
störa lugnet af de sista stunderna före er afresa? Ja,
nådiga prinsessa, jag har verkligen en bön att lägga
för er fot, och sedan jag under de sista dagarne af
ert vistande i Köpenhamn förgäfves sökt tillträde
till er person, har jag fördristat mig hit, i hopp
om ett tillfälle, så lyckligt som det närvarande.»
»Hvarmed kan jag vara er till nytta? Tala utan
förbehåll och tvifla icke på den glädje, jag
känner, vid hvarje tillfälle att kunna ådagalägga
det hjertelag, jag hyser för mitt nya land och för
mina undersåter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0190.html
