Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från flydda dagar. Af Sofie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är icke tacksamhet hon begär, ty hon utöfvar
helst sina välgerningar i tysthet. Ni skulle se, huru
omsorgsfullt hon vanligen söker dölja den gifvande
handen! Ni skulle känna huru god hon är!»
»Utan denna öfvertygelse skulle jag icke nu befinna
mig här, icke vågat anropa henne om att bedja konungen
om min räddning från ett fruktansvärdt öde.»
Malin fastade på honom en blyg, deltagande blick,
och båda stodo några ögonblick stumma, då en lakej
brådskande skyndade till med ett bref, hvilket han
öfverlemnade till Malin, i det han sade det vara
anländt med en exprès från Fyen.
Adolf, som fann det stötande mot grannlagenheten
att längre dröja, aflägsnade sig genast, vikande in
på en sidoväg mellan höga häckar, genom hvilkas
löfverk han ännu kunde följa henne med ögonen,
tills hon försvunnit bakom de skuggande träden. Men
i stället att hasta bort, såg han henne stanna på
den plats, der hon mottog brefvet ur lakejens hand,
och med otålighetens brådska bryta och genomögna
det, hvarpå hon med ett utrop af glädje tryckte det
mot sitt hjerta och till sina läppar, lyftade sina
sammanknäppta händer mot himlen och ilade, så lätt
som en hind, tillbaka på vägen till slottet.
Adolf erfor härvid en egen beklämning öfver sitt
bröst. Hans hjerta slog så underligt, oroligt. Han
blef länge qvarstående utan förmåga att lemna stället,
då han på en gång, liksom vaknande ur en dvala, sade:
»Var det en uppenbarelse eller verklighet, en dröm,
oförberedd af ett förutgående och utan sammanhang med
ett kommande? Lika godt! För mig är du försvunnen, men
mitt minne skall bevara dig i oförgänglig tillvaro.»
*
Vid prinsessans återkomst från promenaden möttes hon i
sitt rum af Malin, som, med glädjen strålande på sitt
ansigte, framräckte henne det återfunna guldhjertat
jemte det bref, vi sett henne erhålla. Prinsessan
mottog det förra med glädje och läste derpå det
sednare, hvars innehåll vi här återgifva:
»Min kära dotter!
Vid läsningen af ditt sista bref fann jag mig lika
förundrad öfver dess innehåll, som rörd af den
undergifvenhet, du visar dig äga för min faderliga
vilja. Sedan jag nu blifvit upplyst om det misstag,
som uppstått mellan oss, skyndar jag att meddela dig
det, med önskan, att detta bref måtte hinna dig tidigt
nog, för att upphäfva alla konfusioner.
Ditt bref, som innehöll underrättelsen om hennes
kungl. höghets nådiga åstundan att qvarhålla dig hos
sin höga person, anlände hit, under det jag var i
Mecklenburg, der jag någon tid uppehöll mig, för att
helsa på några slägtingar, som jag ej på länge råkat,
då din syster Metta öppnade och besvarade det utan
min vetskap. Emellertid vill jag nu låta dig veta,
att jag, långt ifrån att motsätta mig din resa till
Sverige, med gladtigt sinne lemnar mitt samtycke
dertill, då jag deri finner ett prof på din höga
gynnarinnas fortfarande nåd och välbehag, hvaraf jag
faderligen lägger dig på hjertat att städse göra dig
förtjent; anbefallandes dig i den högstes beskydd
och alltid förblifvandes
din hulde fader
Owe Rosenlöwe.»
Efter detta bref var hindret för uppfyllandet af
Malins högsta önskan hafvet, och den dag, som ännu
återstod till prinsessans afresa, användes till nödiga
anordningar för hennes. Med klappande hjerta helsade
hon nu slutet af den dag, som nyss synts henne så
förskräcklig, såsom den sista hon skulle få lefva
i sin älskade prinsessas närhet, och med en hemlig
längtan motsåg hon den kommande, som skulle uppfylla
hennes käraste förhoppning.
*
Emellertid stod prinsessan om aftonen vid ett af
fönstren i sitt rum, som låg mot öster, och såg, huru
skuggorna, som i det lutande solljuset stundligen
växte, föllo längre och längre. Ett stilla vemod
låg öfver hennes milda drag, och tårar och leenden
vexlade ömsom på hennes ansigte. Vid det hon så
stod, inträdde hennes broder, konungen, och närmade
sig henne, utan att hon blef honom varse.
»Förlåt mig, min syster», sade han, i det han vänligt
lade sin hand på hennes axel, »förlåt mig, om jag
stör dig i en stund, då du måhända helst ville vara
ensam med ditt hjerta och de tankar, som för hvarje
känslig qvinna, på tronen eller i kojan, måste vara
de samma vid en vändpunkt i deras öde, sådan som den,
vid hvilken du står.»
Prinsessan fattade med ömhet hans hand och sade: »Jag
stod och betraktade skuggorna, som i det sjunkande
solljuset falla längre mot öster, mot det land, mellan
hvilket och detta jag så gerna önskar att inga skuggor
mera måtte uppkomma. Ack! min broder», tillade hon
och tryckte hans händer mellan sina, »det skall ju ej
mera uppstå några sådana mellan Danmark och Sverige.»
»Du är sjelf det solljus, som skall förjaga dem»,
sade konungen vänligt.
»Vore en så hög bestämmelse mig beskärd! Om kärlek
och en god vilja förmå något, o, då kunde jag ha’
för mycket att hoppas!»
»Du skall blifva fredsbandet mellan våra folk och
deras konungar! Hos dig skola de danskes och svenskes
hjertan förenas till broderlighet.»
»Mina goda danskar», genmälde Ulrika, »vet jag hafva
mig kär; men skola äfven svenskarne komma att älska
mig? Och om de ej vilja det, om jag ej kan vinna deras
kärlek, skall ej min gemål komma att lida deraf?»
»Gör dig inga onödiga bekymmer, goda Ulrika. ’Den
kärlek ger, han kärlek får’», och under det han
sade detta framtog han ett litet skrin, hvilket han
räckte henne. Då hon öppnade det, steg en hög rodnad
på hennes kinder, hennes ögon fylldes af tårar, hon
fattade sin broders hand och tryckte den till sina
läppar.
Skrinet innehöll juvelsmycken och andra dyrbarheter
jemte den ring, konung Karl tillsändt henne vid deras
första förlofning, och hvilket allt hon pantsatt hos
en jude, för att skaffa medel till understöd åt de
svenska krigsfångar, som deraf voro i behof.
»Du äger der panten på dina nya undersåters kärlek. De
välgerningar, du visat de arma fångarne, skola i rikt
mått tillvinna dig dem.»
»Min konung!» stammade prinsessan i det hon betraktade
de återställda dyrbarheterna,
»Glöm ej brodern för konungen», sade
Kristian och slöt henne i sin famn. »Om den
sednare ej kan tillåta den svenska drottningen
att betala den danska prinsessans skulder,
kan den förre ej försumma tillfället att visa en
älskad syster en välvilja, genom hvilken han hoppas
kunna göra henne glädje. Vi måste i morgon skiljas,
och jag har till sista dagen af vår sammanvaro velat
spara ett tillgifvenhetsbevis, som kan blifva dig
ett kärt minne af mig.»
»Hur många prof af kärlek och ömhet jag medför till
mitt nya fädernesland! Att vinna så mycken lycka,
som mig är förunnad, det är för mycket för en svag
dödlig!»
»Icke för en Ulrika Eleonora!» – och konungen tryckte
en kyss på hennes panna.
»Bed himlen, att jag måtte blifva min lycka värd!»
sade hon rörd, då Kristian ömt slöt henne i sin famn.
Efter ännu några vexlade tillgifvenhetsbetygelser
åtskildes de kungliga syskonen under de varmaste
önskningar för hvarandras väl och de gladaste
förhoppningar på framtiden.
*
Den fjerde Maj gick klar och lyckobådande upp öfver
Nordens begge syskonländer. Sundet låg solbelyst och
lugnt mellan Danmarks och Sveriges nylöfvade stränder
samt afspeglade dem i vårens glada färgton. Från
trädens kronor drillade muntra fågelskaror och på
himlens blåa hvalf fanns ej ett moln, som kastade sin
skugga på någon punkt af den ljusa taflan eller bådade
en vexling i dess prakt. På begge stränderna hvimlade
en otalig menniskomassa, för att skåda, på den ena
prinsessans aftåg från Helsingör, på den andra hennes
ankomst till Helsingborg; det var, som om himmel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0193.html
