Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXII. Carl Gustaf Wrangel. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandenburg, med hvilken Carl Gustaf ingått förbund,
och Frankrike erbjödo nu sin fredsmäkling. Polackarne
ville dock ej gå in derpå, hvarför nu det ryktbara
slaget vid Warschau, hvarunder kurfursten och Wrangel
förde befälet på venstra flygeln, levererades. Det
stod i trenne dagar, och fick Wrangel derunder
månget lysande tillfälle att ådagalägga sin taktiska
skicklighet.
Carl Gustaf vann en glänsande seger,
hvars frukter dock ej blefvo så stora, på grund af
brandenburgarnes affall och Danmarks fredsbrott. Den
svenska konungen måste lemna sin osäkra eröfring,
Polen, och skynda till sitt eget lands försvar,
efter det han förutskickat Wrangel till Pommern, för
att der ställa allt i ordning. Han mötte konungen
med några regementen och skickades derefter till
det af danskarne intagna hertigdömet Bremen. Inom
fjorton dagar hade han drifvit dem ur alla fästena,
med undantag af Bremerfurth. Strax derpå erhöll
han befälet i Jutland, med befallning att blockera
Frederiksudde, Danmarks starkaste värn på fastlandet
genom sitt läge vid Lilla Belt midt emot Fyen. Han
tog ock denna fästning med storm (1657). Danskarne
förlorade 2,000
fångar, 39 fanor, 50 kanoner, annat krigsförråd och
en myckenhet lifsmedel. Svenskarnes förlust var blott
70 man.
Öfverraskad af denna vigtiga eröfring, som gjorde det
möjligt för konungen att utföra sin plan, att gå öfver
Belterna, upphöjde han Wrangel till riksamiral. Då
tåget öfver isen från Jutland till Fyen anträddes,
gick Wrangel, som alltid användes främst, der fara
hotade, förut med högra flygeln. Han påträffade först
öfverste Sehestedt nära skogen vid Fens, slog honom
och tog honom till fånga. Såsom bevis derpå skickade
han två fanor till konungen, hvilken nu påskyndade
sitt tåg, för att fullända segern.
Denna seger blef också fullständig, och efter den
höll konungen råd, om han skulle fortsätta sitt tåg
öfver Stora Belt. Det är förut bekant, att Wrangel
motsatte sig det och aldrig kunde förlåta Dahlberg,
att denne lyckades öfvertala konungen till det
djerfva steget. Seland eröfrades, konungen stod
utanför Köpenhamn och Wrangel skickades att belägra
Kronborg, hvilket starkt befästade slott han intog
på mindre än tre veckors tid.
Det var från fönstren till detta slott, som Carl
Gustaf blef åsyna vittne till den märkvärdiga
drabbningen mellan holländska flottan, som kom
för att understödja danskarne, och den svenska
under Wrangel, som ville hindra henne att löpa in i
Öresund. Fastän fem svenska fartyg bragtes ur stånd
att strida, fortfor Wrangel dock att försvara sig
med amiralskeppet »Victoria», tills äfven detta måste
redlöst föras till land. Våra vapen ledo här nederlag;
men Wrangel häfdade dock sitt gamla hjelterykte.
Följande året var Wrangel herre på sjön och eröfrade
de danska öarne Laaland, Langeland, Falster, Als
och Möen. En öfverlägsen styrka af österrikiska,
polska och brandenburgska trupper hade emellertid
landstigit på Fyen och slagit den der befintliga
svenska hären. Wrangel hämnades med att i grund slå
kurfursten af Brandenburg på hafvet, hvarefter han
begaf sig till Pommern och tvang de allierade att
upphäfva belägringen af Wolgast.
Detta blef hans sista bedrift i detta krig, hvarefter
han som Pommerns högste styresman förvaltade detta
land, tills
han en tid efter Carl Gustafs död vände tillbaka hem
och i sin egenskap af riksmarsk och riksamiral intog
sitt rum bland konung Carl XI:s förmyndare.
Den gamle fältherren fick likväl icke i frid
tillbringa sina återstående dagar. Vid den unge
konungens tillträde till regeringen var landet
inveckladt i ett vidt utseende krig, och för Pommerns
försvar ville Carl anlita den enda qvarlefvande
af trettioåriga krigets fältherrar. Under denna
expedition var han ofta sjuk, och medan han qvarhölls
vid bädden, ledo de svenska vapnen beklagliga
nederlag, hvilka djupt grämde honom, mot hvilken
segerlyckan så ofta vänligt lett.
Den svenska flottans nederlag under Creutz smärtade
honom äfven djupt, och då han erfor, att några skepp
af den samma räddat sig i en pommersk hamn, begaf han
sig från sin egendom Spiker på ön Rügen dit, för att
mönstra dem. Resans besvärligheter och bekymren för
rikets olyckliga ställning förvärrade hans sjuklighet
så, att han vid återkomsten till sin egendom afled
midsommardagen 1676, sextiotre år gammal.
 |
"Kyrkogårdsgrottan" vid stranden af Oregonfloden. (Tillhör art. "Underbar klippformation", se sid. 202.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
