Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Welin och hennes hyresgäster. Af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Welin och hennes hyresgäster.
Af Sylvia.
1.
Fru Welin var husägarinna i Djurgårds-staden. Hon
var ytterst mån om hyresqvartalernas ordentliga
erläggande, hvarföre det ju var helt naturligt,
om hyresgästerna i mer eller mindre mån afskydde
henne. Hon hade en son, en ungdom med lorgnett i
ögat, som genomgått ett landtbruksinstitut och som
mycket brukade gå långa gatan framåt. »Han går der,
för att visa sig; han ser ut, som om han tillhörde
någon oxdrift», anmärkte hyresgästerna med leende
ansigten, då de sågo honom så der sysslolöst drifva
förbi. »Vår herre vete, hvad det blir af den pojken!»
Och de skakade på sina hufvuden och räknade på
fingrarne, att han varit hemma i öfver ett års tid.
Fru Bast, som bodde på nedra botten, bjöd ibland
fruarne en trappa upp till sig; och hvem kan förtänka,
att de då gerna afhandlade, huruvida fru Welin
verkligen kunde vara så i behof att bära upp af dem
hvartenda skyldigt öre, eller om hon samlat någon
förmögenhet och således icke vore i behof. Detta
ämne blef dock för dem lika oklart som kaffesumpen,
ty fru Welin var, angående den inre hushållningen,
så hemlighetsfull som en finansminister, och om de
influtna medlen sparades på eller lefdes upp, derom
sväfvade allmänheten, som sagdt, i den djupaste
okunnighet. Näst efter begrundandet af fru Welins
financiella förhållanden intresserade man sig för
hennes sons blifvande öde.
»Jag är den, som har bott längst här i huset», sade
fru Bast, icke utan en viss öfverlägsenhet, till
en fru i gråa tygkängor och som vanligtvis hvarje
qvartal brukade byta om bostad, »och jag mins den
dagen han kom hem; det var då något galet med honom!»
»Så förskräckligt! Ja, man vet aldrig, hvad som blir
af ens barn ... tänk på mig, som har sex!»
»Jag har fem och är inte stort bättre deran», svarade
fru Bast, som ständigt bar sitt yngsta barn på armen;
»men jag vet, att jag handlar så, att om något ledsamt
sedermera händer dem, så har jag intet att förebrå
mig», och hon skakade sin äldsta dotter i armen och
sade, att det var rysligt fult, det hon ständigt hade
den ovanan att snatta socker.
»Men hvad i all verlden var det för galet med unga
Welin?» sade frun i de gråa tygkängorna,
»Jo, den dagen han kom hem, var fru Welin så röd
i ansigtet som en kokt kräfta ... fjorton dagar
förut hade hon sagt mig, att han skulle bli borta
minst ett halft år till; jag anade således genast,
att det var något på tok.»
»Det var då något riktigt fuffens, han begått?»
»Ja, ’man vet sin början, men man känner inte sin
ände’, säger Syrach, och huru rätt har han inte.!»
inföll en lång mager fru, som berömde sig af att
aldrig ha’ försummat någon högmesso-gudstjenst.
»Ja, det är visst och sant», återtog fru Bast, »och
jag tänkte, som sagdt, det är bestämdt något på tok,
då jag såg honom komma öfver gården. En stund derefter
sprang jag upp, för att låna en nypa mjöl af fru
Welin, ty jag höll just på att vispa till pannkaka
åt barnen; jag fick stå länge och väl i hennes kök,
för hon och sonen talade så högt, att de inte hörde
när jag knackade på. Jag vet ingenting, som jag afskyr
så mycket som att lyssna, och jag brydde mig visst
inte om, hvad de sade; men så mycket hörde jag ändå,
att sonen förälskat sig i någon ung flicksnärta,
en hushållerska eller något sådant der borta på
institutet, och att mor hans svor en dyr ed på,
att han inte skulle få henne samt att hon derföre nu
skulle ha’ honom under sina egna ögon och att dessa
nog skulle hålla sig öppna.»
»Han går så mycket den här gatan framåt», sade frun
i tygkängorna och såg så eftersinnande ut, »tänk om
det är
någon, han här förgapat sig uti! Nere på slätten
har jag sett honom ett par gånger tala med mamsell
Delén, enkans dotter.»
»Jag har sett honom ett par qvällar vandra med henne
’lilla promenaden’», intygade den magerlagda.
»For min del känner jag inte flickan», sade fru Bast,
»hon har nu väl varit hemma ett par månader; men för
resten har hon i flera år konditionerat någonstädes
på landsbygden ... åh, det rinner upp ett ljus för
mig! Tänk om den der flickan, han förälskat sig uti,
just är mamsell Delén! Jag har verkligen lust att ge
fru Welin en vink om något sådant!»
»Ja, för min del säger jag bara, det jag spår,
att fru Welin blir straffad i honom: han kommer nog
att rulla om med hennes skillingar; sanna mina ord,
och låtom oss tacka Gud, om det slutar härmed!»
Fru Bast visade sig villig att gå in derpå. Då påminde
sig plötsligen frun med tygkängorna, det hon hade en
tvättgryta på i spiseln och att elden väl alldeles
hade kolnat under den, och hon sprang bort, hvarpå den
magra damen försäkrade, att hon af hela sitt hjerta
beklagade en viss maskinist, som i någon obetänksam
stund förenat sitt öde med en sådan person, som den
nyss bortsprungna. »Ja, kära fru Bast», tillade hon,
»den der tvättgrytan hade hon på i går också, men
då satt hon i magasinet här midt emot och sqvallrade
bort hela eftermiddagen.»
»Och hennes stackars små barn!» sade fru Bast och gaf
en örfil åt en liten pilt, som tog sig det orådet
före att skrämma henne med att falla ned från en
stol. »Gud vare lof, jag fostrar upp mina barn så,
att jag på domedag kan ansvara derför!»
Den magra nickade allvarligt och bifallande och
de båda fruntimren skildes åt med en kyss och sade
hvarandra, huru väl de trifdes som grannar och att
det just blifvit trefligt i huset, sedan de bodde
dörr om dörr.
Följande dag var en lördag. Fru Bast hade mycket
att sköta med inre husliga sysslor, men hon var en
driftig qvinna, och fastän hon hade händerna fulla
i köket, så hindrade det henne icke från att hafva
ögonen vända på gården. Vid niotiden på morgonen
hade hon sett tvenne herrar passera tvärt öfver den
och gå direkt upp till fru Welin. Att de stannat
der precist en halftirnme, visste hon på minuten,
ty hennes dalkarlsklocka gick alldeles förträffligt,
och när herrarne aflägsnade sig, voro de följda af
unga herr Welin, som gick midt emellan dem.
»Hvad i all verlden kunde de vilja?» Fru Bast strök
håret hastigt bakom öronen och begaf sig upp till fru
Welin; – der upplyste hon denna, att fastän hon var
sjelfva ordningen, så hade hon alldeles förlagt sin
rotborste, samt frågade, om fru Welin hade en sådan
att låna henne.
»Hon var så röd som en kräfta igen», tänkte fru
Bast och skakade på hufvudet, då hon sprang ned för
trapporna, "ja? jag kunde just tro något sådant!»
Nedkommen på gården höll frun i de gråa tygkängorna
på att ur en balja upphämta våta kläder och hänga
dem öfver ett streck. Fru Bast gaf henne en liten
vink, som genast hörsammades, i det baljan behändigt
kastades i en vrå.
»Jag kan svära, att något ledsamt händt fru
Welin», hviskade fru Bast och drog sin väninna
hemlighetsfullt i klädningen. »Två herrar ha
varit uppe till Welins i dag, och de
gingo nyss bort med unga Welin emellan
sig ... den ene
hade röda polisonger och den andre var
mager och svartmuskig.»
»Svartmuskig! Då var det stadstjenare Holm, han
är en riktig blodsugare! Det vill säga, jag känner
honom inte, hvarken jag eller min gubbe ha’ haft något
odeladt med lagen; men vi hade några grannar, som
han gjorde utmätning hos,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
