- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
213

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Horten. Aldebaran.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– han till och med skrattar, men situationen är
också rätt löjlig. Y. är i raseri och låter hela
sin vrede utbryta emot sina reskamrater, i det
han med förtviflan i ena handen håller en ren,
nyss sönderrifven manschett och i den andra en
ny, modern bonjour, hvilken dock tydligen blifvit
"sjöskadad". Den jovialiske Z. tröstar sin vän Y. med
att deklamera:

        "Om du af lyckan blir förskjuten" etc.

och X. – ja, han är sjuk, mycket sjuk.

För att skona den sednare, styra vi nu in i lä om
Koster-öarne, och de, som äro friska intaga, då
jakten inkommit i »smult vatten», sin frukost på
däck. Bäst det är, tittar ett lurfvigt hufvud upp
ur salongsluckan; vi börja skratta åt vår stackars
väns utseende. Det är X., som med komisk pathos
deklamerar:

"Och detta, det kallar ni lustresa, ni!
Ack himmel, ett sådant elände!
Jag kunde ej tro, att jag sjuk skulle bli’.
O! om till en hamn vi snart lände,
Då skulle för skratta, jag gifva er lön,
Och ej mer i verlden jag ger mig på sjön.

Men kommer jag en gång helbregda i land,
Jag alla det rådet skall gifva,
Att aldrig med båt lägga ut ifrån strand,
När som man i land kan få blifva;
Ty nu har jag gjort ett det bittraste rön,
Att landkrabbor passa alls intet på sjön."

»Bravo! jag tror att bror kryar till sig», säger
Z. uppmuntrande.

»Åh ja! sedan det här åkdonet, som ni kallar lustjakt,
inte håller på att välta i hvarje ögonblick, så känner
jag mig något bättre ..... Men hör nu, kapten! säg
mig: äro vi inte i Norge snart? Slippa vi nu de der
svåra vågorna mera?»

»Det beror på», svarade den tillfrågade, »vi hålla
just på att öfverlägga om – – –»

»Nej! nej!» afbryter X.; »ingen öfverläggning, då
vill jag inte vara med; jag hade nog af att jakten
’lade öfver’
för en stund sedan. Ni behöfva alls inte ’lägga öfver’
– man kan bli’ sjösjuk bara att se med hvilken aptit
ni lägga in» – och med dessa ord tumlar vår vän åter
ned, men uppkommer dock på däck efter en stund,
sedan han gjort toalett och väl omlindat sig med
schalar och filtar.

Färden fortsattes. Vinden bedarrar något, klyfvare
och toppsegel hissas och så flyger den snabba
jakten framåt mellan Tislerne och Torbjörn-skjær,
förbi Söstrene och Fulehuks-fyr. Vi inträda nu i
Christianiafjorden. Landet på båda sidorna öfvergår
så småningom från skärgårdens kala klippor till
kullar och ängar. Längre innanför dessa kunna vi se
landbergens blåaktiga förtoningar.

Den snabba farten, den vackra aftonen och den sig nu
skönt framteende fjorden vidga sinnet till njutning
af den tafla, som utbreder sig för vår syn.

illustration placeholder

Kyrkan i Horten.



Vi hafva Bastö till venster, med en fyr af samma
namn på en udde; litet mer förut synes Horten[1]
med sin långa hamnbrygga, fästet Carl-Johansvärn,
skansen Vealös och sin götiska kyrka. På motsatta
stranden synes Moss och der utanför den skogbekransade
Gjælön, från hvilken det vackra herresätet Refsnæs
höjer sina stolta tornspiror. Rätt förut från oss
sammantränger sig fjorden vid Filtvetoddes fyr till
en smal kanal, på båda sidor omgifven af i den samma
brant nedstupande berg. Öfver det hela ligger en lätt
solrök utbredd, påminnande om Gudes herrliga taflor.

Eftermiddagen börjar öfvergå till afton och vi
skynda derföre att »lofva» upp mot Horten samt hissa
brödralandets flagga gladt på toppen, helsande
så väl henne som fästningen med fem dundrande
kanonskott. Just då vi passerat Möringen utgår en
hvit rök från Carl-Johansvärn, och dånande besvara
dess kanoner vår vänliga helsning. Flottans musik
spelar ifrån Tivoli, och vi hafva knappt lagt till,
förrän en mängd folk samlas vid bryggan, för att
beskåda jakten och dess innehåll. Vi upptäcka snart
ett par bekanta officerare, som naturligtvis genast
inviteras om bord, att med oss tömma ett glas för
gammal bekantskap och återseendets nöje.

Vännen X., som blifvit fullkomligt återställd,
så snart vi närmat oss land, håller naturligtvis
festtalet – han höjer glaset – han hostar – han inta’r
ställning – nu börjar det:

"En skål jag höjer for brödralandet
Och för de vänner, som deri bo,
Ty vänskap fastare knyter bandet –
På dem vi lita, på oss de tro.
Skål’n för dess qvinnor vi icke glömma
Att dricka här uppå gästfri kust,
För dem pokalerne strax vi tömma
Med hjertats glädje, med fröjd och lust."

Efter bifallsyttringarne för skålen gör man en
promenad upp i det gröna. Tivoli, en liten vacker äng
med några gångar och bänkar nere vid hafsstranden,
besökes. Denna plats är ännu i sin ungdom, men kommer
troligen, då


[1] Till
denna uppsats hafva vi fogat ännu en
illustration, utom de af författaren sjelf lemnade
teckningarne, nämligen den å sid. 216 förekommande,
af artisten Carl Baagöe utförda, "Inre Horten med
Carl-Johansvärn", tagen från Kejsermarken.
Vi tillfoga följande notiser om Horten:

Staden var förr en liten obetydlig plats med få
byggnader, hvars invånare lifnärde sig af den
afkastning, hafvet och skogen lemnade, då den kort
efter Norges skiljande från Danmark blef utsedd
till örlogshamn och station för den flotta, som
till en del skulle skapas. Norge fick nämligen vid
skilsmessan från Danmark några kanonbåtar och ett par
värdelösa krigsfartyg. Valet af Horten berodde dels
på dess belägenhet djupt inne i Christianiafjorden
och endast åtta mil från hufvudstaden, dels i dess
säkra och rymliga hamn, som beskyddas af klippvärn,
mellan hvilka leder ett temmeligt djup, och hamnen,
som har god ankargrund. Utanför sjelfva fjorden är
vattnet deremot så djupt, att skepp icke kunna få
ankarfäste. Hela norska marinens sjökrigsmateriel
har efter hand utgått från Horten och den största
delen deraf finnes samlad här. Fästningsverk äro
anlagda omkring örlogsvarfvet, så väl på öarne
som på fastlandet; ett rymligt varf, verkstäder,
magasiner, stapelbäddar o. s. v. äro uppförda, och
ett helt arbetaresamhälle har efter hand uppväxt
omkring varfvet. Slutligen har för några år sedan
sjökadettskolan, som förut var förlagd i Fredriksvärn,
nu äfven blifvit flyttad till Horten, der således
hela den norska maritima verksamheten samlats. Om
den äldre delen af staden ännu benämnes Horten,
kunna vi icke säga, men namnet Carl-Johansvärn,
som kung Oscar gaf staden, omfattar åtminstone
fästningsverken, örlogsvarfvet och den nya staden.
Red.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free