Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Welin och hennes hyresgäster. Af Sylvia. (Forts. fr. sid. 211.) - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den svartmuskige herrn och herrn med de röda
polisongerna, samt med sin son och enkefru Delén med
dotter bakom sig.
»Fru Welin har varit borta», svarade fru Bast, som
först repade sig ur sin förstening, »borta öfver ett
dygn, och derför började vi frukta, att något ledsamt
kunde ha’ händt.»
»Vårt deltagande ...»
»Jag får då tacka för herrskapets deltagande», afbröt fru
Welin med ett litet leende, »jag mår, Gud ske lof,
bra och kommer just hem från en utflykt på sjön –
jag har varit borta och köpt en egendom åt min son
för tjugutretusen riksdaler af dessa herrar, och här
får jag presentera min sons fästmö!»
Fru Welin gick alltjemt leende förbi sina hyresgäster,
som åter samlade sig hos fru Bast.
»Således bara en utflykt på sjön! Lofvad vare Gud!»
sade den magerlagda.
»Gud ske lof, att hon inte träffade oss vid
nyckelhålet!» tackade frun i de gråa tygkängorna.
»Vi sade alltid, att vi inte riktigt trodde, att något
ondt händt henne», sade mamsellerna, »och hennes son
sedan, som är den älskvärdaste och mest exemplariske
yngling, vi känna!»
De andra damerna ville också draga sig till minnes,
att de egentligen icke trott, det unga Welin begått
något lagstridigt alls, och att vår Herre allena vet,
hvarifrån dåliga och osanna rykten uppstå.
»Ser ni, chignonen låg i fönstret, för att hon,
högtiden till ära, köpt sig en ny hårkorg», sade fru
Bast, »och nu veta vi, att hon är rik som ett troll
och snål som en varg! Nej, nej, ondt krut förgås inte
så lätt!»
Fru Welin satt under tiden uppe i sin lilla
våning. Det nyförlofvade paret sysselsatte hennes
tankar och hon sade:
»Måtte ni bli’ lyckliga med hvarandra! Jag var i
början visst inte böjd för att ge mitt samtycke till
ert giftermål, men då Emil inte kunde glömma ...»
»Kom, goda mamma!» Och hennes son kysste en af hennes
knubbiga händer.
»Ja, hvad gör man inte för sina barn! Men den här
utflykten till sjös var ändå bra rolig! Såg ni,
hvilket uppseende den väckt hos mina hyresgäster?
Gud förlåte mig, tror jag inte, att de tänkte,
det jag hängt mig!»
»Åh, så långt kunde väl inte deras gissningsförmåga
sträcka sig!» sade den unga fästmön.
»När du hunnit till mina år, min flicka, så vet
du, att den förmågan kan sträcka sig ganska långt,
särdeles i det, som är ondt!»
»Men att alldeles ta’ något så der ur luften!»
»Ur luften? Ja, det har du rätt uti! Ett rykte kommer
som vinden, det flyger och far; men det hänger fast
vid den, det träffar som stoftet under fötterna –
huru man än söker afskudda sig det, hänger alltid
något korn qvar, men det lilla kornet kan ofta vara
så tungt som en qvarnsten att bära på!»
»Jag skall riktigt ge akt på, hvad jag hädanefter
säger!»
»Du är en präktig flicka! Ja, hade du det inte varit,
hade du aldrig fått min son. Se, huru solen skiner in;
det bådar godt!»
Från flydda dagar.
Af Sofie Bolander.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 192.)
Ännu hade icke ett ord af klagan gått öfver Ulrikas
läppar; men då konungen afrest från Halmstad,
hvarifrån han ämnade företaga en resa genom de vestra
provinserna, för att sammankalla och mönstra de der
förlagda regementena, gaf hon luft åt sina länge
sammanpressade känslor i ett häftigt utbrott af
tårar. Konungen hade, som vanligt, rest tidigt på
morgonen och samtidigt med honom baron Gyllenstjerna,
hvilken skulle begifva sig till Skåne, der han såsom
general-guvernör borde taga provinsens angelägenheter
i betraktande samt bearbeta de skånska herrarne för
den blifvande riksdagen, som skulle lemna konungen
enväldet i händer och derigenom rödja vägen för de
i bakgrunden stående reduktionsplanerna.
Ulrika var ännu icke uppstigen; hennes örongott var
vått af tårar, och hon bad Gud om nåd och kraft, att,
med den ödmjukhet och ståndaktighet, som hon borde,
kunna bestå i det prof, hon hade att genomgå, då,
midt under denna bön, hon hörde dörren till rummet
öppnas och lätta steg närma sig sängen. Hon spratt
till och frågade, hvem som fann sig föranlåten att
störa henne, då hon ännu ville hvila.
»Det är jag. Jag måste tala, om också ers majestät
skulle vredgas på mig», ljöd Malins röst.
»Du, Malin?» och drottningen aftorkade sina tårar
och försökte visa sig lugn.
Malin såg sig spanande omkring, som hade hon fruktat,
att väggarne kunde lyssna eller de döda tingen omkring
henne blifva hennes förrädare. »Ers majestät har en
fiende, en farlig fiende», sade hon sakta.
Ulrika såg frågande på henne.
»En orm, som vill smyga sig mellan konungens hjerta
och edert.»
»Betänk hvad du säger, Malin!» sade drottningen,
halft varnande, halft uppmuntrande.
»Ack, ers majestät! jag har hört hans hväsande
tunga. Det var gift i hvarje ord, och konungens hjerta
blödde, fastän han ej klagade.»
»Hvem talar du om? Hvem skulle vara denne afskyvärde?»
»Han, den förskräcklige mannen med det korpsvarta
håret och de stygga ögonen; han, hvilken redan väckte
er förskräckelse, då han som konungens sändebud var
i Köpenhamn.»
»Gyllenstjerna, menar du?»
»Just honom. Tillåt mig berätta, hvad jag hört af
honom sjelf, af hans egen mun.»
»Af hans egen mun! Det låter nästan som en fabel! Men
jag är nyfiken höra, hvarom det handlar.»
»Jag vaknade tidigt i dag på morgonen och kunde icke
somna igen. Solen sken in i mitt rum och fåglarne
sjöngo utanför, hvarföre jag steg upp, öppnade ett
fönster och satte mig att skrifva till min far. Han
längtar nog att få höra något från mig. När jag slutat
brefvet, fattades mig eld på ljuset för att försegla
det, och som jag redan hörde rörelse i slottet,
gick jag att bedja någon förskaffa mig det. Jag
gick sakta utför trappan och ned i korridoren; men
knappast hade jag hunnit till första pelaren, innan
jag hörde steg, som närmade sig. Jag trodde det vara
någon af betjeningen, men märkte snart, att det var
konungen sjelf, åtföljd af baron Gyllenstjerna. Helt
förskräckt öfver detta oväntade möte, ställde jag mig
bakom pelaren, hvaraf skuggan var så djup, att den
dolde mig. Jag hörde dem tala, och allt som de kommo
mig närmare, blefvo orden mig tydligare. Slutligen
hörde jag baronen säga: ’Ers majestät har genomgått
profvet till båtnad för sig och regementet.’
»’Men icke för min husliga lycka eller för min
gemåls! Jag fruktar, hon föga skulle prisa edra råd’,
sade konungen, hvarpå baron Gyllenstjerna invände:
’Man kan icke tjena två herrar tillika. Det är
konungen, icke gemålen, jag svurit min tjenst, och
honom har jag varit och skall förblifva trogen.’
»’Ni har icke känt, hvad det är att pressa tårar ur
en makas ögon, och en maka med det mildaste sinne’,
sade konungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
