Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXV. Drottning Gunillas ring. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXV.
Drottning Gunillas ring.
Då vi sökt ett samband mellan de minnen, hvilka vi här
vilja förtälja, hafva vi trott oss finna ett sådant i
sägnen om en gammal drottning, som haft sitt slott
vid en af vikarne i Bohusläns skärgård. Denna sägen
böra vi då först anföra, äfven derför, att den,
i och för sig, är ganska märkelig.
Innerst i Gullmarviken, hvilken, sträckande sig i
nordostlig riktning, skiljer Stångenäs och Tunge
härad från Lane härad i Bohuslän, ligger, vid det
för sin utomordentligt sköna belägenhet med skäl
omtalade säteriet Saltkällan, ett berg, med namnet
Korsborg. Här skall i fordna dagar, så förmäler
sägnen, hafva stått ett slott, som tillhört en
drottning Gunilla. Det skall hafva varit en qvinna,
som ständigt följts af en sådan medgång, att hon
deraf blifvit i hög grad öfvermodig. Bland andra
dyrbarheter i guld och silfver skall hon hafva haft
en ring af högt värde. Denna ring kastade hon en
gång i Gullmarviken, yttrande, »att det vore lika
omöjligt för henne att blifva olycklig, som att
återfå denna ring». Men tidigt på morgonen fångade
en fiskare en ovanligt stor fisk, som han bar upp på
slottet, och när fisken uppskars, fann man i magen
drottning Gunillas ring. Denna öfverlemnades till
sin ägarinna, och icke långt derefter, så fick den
stolta drottningen erfara lyckans obeständighet. En
fiendtlig konung kom med härskepp och anföll drottning
Gunilla. Han hette Asmund. Drottningen drog honom
till mötes i den efter henne uppkallade Gunillaviken,
och i slaget stupade hon. Konung Asmund blef sedan
anfallen af bönderna i Foss och stupade mot dem,
samt blef jordad i en af åsarne mellan Åtorp och Lilla
Foss. Men den slagna drottningen begrofs i sitt slott,
som sedan fallit i ruiner. Bland andra smycken, som
inlades med henne i grafven, var äfven den ofvannämda
ringen, och sägnen förtäljer, att den blifvit röfvad
ur hennes graf, men att drottningens vålnad visat
sig och tvungit högbrytarne att återbära sitt rof.
Sådan är sägnen om drottning Gunilla och hennes ring,
som ännu ligger i hennes graf på Korsborg.
Men alla dessa rika och bördiga landskap, som ligga
utefter vår vestra och södra kust, – äro de icke ock
en ring af oskattbart värde, ett minne från denna
vår stormaktstid, som nu slumrar i det tysta, liksom
drottningen på Korsborg? Man har äfven sökt röfva
bort denna ring och mera dertill, men måst lemna den;
och när man besinnar de svårigheter, den nöd och det
elände, hvarmed vårt folk i gångna tider
haft att kämpa, må man väl medgifva, att det finnes
ännu en likhet mellan sagan och verkligheten, nämligen
den, att en högre makt beskyddat Sveriges land,
liksom sago-drottningens ande hennes graf. Männen
strida, men Gud gifver kraften och framgången och
segren. Derför må vi väl under sägnen om drottning
Gunillas ring kunna framlägga ett par drag ur
gångna tiders historia, då fiender kommo, för att
taga landskapsringen vid vår kust, men tvungos att
vika tillbaka och lemna den orörd. De tillhöra båda
Bohusläns historia, och den ena sjelfva den trakt, der
drottningens vålnad vakar öfver sin ring på Korsborg.
Tvenne årtionden voro icke gångna, sedan vårt land
vunnit sin naturliga gräns i vester och söder,
d. v. s. Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge, förr
än Danmark emot sin ypperste statsmans, Griffenfelds,
råd, som tillstyrkte ett fast förbund med Sverige,
uppträdde bland dess öfriga fiender och ville försöka
att återtaga dessa kustländer. I Bohuslän bodde då
den tappre generalen Rutger von Ascheberg, som år 1673
upphöjdes till friherre, med Kastellgården vid Kongelf
till friherreskap. Denne fick nu, när kriget utbröt
1675, befallning att vaka öfver Bohusläns försvar mot
infall från norska gränsen och ombesörja upprättandet
af förrådshus i Göteborg och Marstrand. Dessa
fylldes ock inom fyra veckor, så att äfven en del
kunde föras till Wenersborg. Men den krigsstyrka,
hvarmed han hade att försvara landet, var obetydlig
och utgjorde icke mer än 2,700 man. Likväl gjorde han
allt, hvad man af en tapper och erfaren krigare kunde
begära. Han hade lärt sig sin konst under trettioåriga
krigets fältherrar och under Carl X Gustaf, och han
förnekade icke sina läromästare.
I det lägervall, hvari allt i Sverige då befann sig,
och icke minst försvarsverket, fästningar, krigshär
och flotta, var faran stor och möjligheten af framgång
hvilade på härförarne. Sådana funnos ock af första
ordningen, men krigsskådeplatsen var så stor, vårt
välde hade så många svaga sidor, och medan skräcken
af vårt första nederlag vid Fehrbellin gick öfver
landet, landstego danskarne i Skåne och en norsk här
ryckte in i Bohuslän. Inom vår egen halfö skulle
således denna gång kriget gå sin gång, och borde
derför blifva så mycket hetare, som det skulle komma
att gälla en strid för hus och hem. De båda danska
härarne skulle från Skåne och Norge förena sig med
hvarandra vid Göteborg och sedan tåga in i hjertat
af Sverige. Det var danskarnes krigsplan. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
