Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIII. Pehr Brahe, den yngre. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lära något till förbättrande af det bestående. Den
unge herren reste således icke för sitt nöjes skull
allena, icke för att, såsom det i våra dagar varit och
till en del ännu är sed, i London begapa the docks0,
i Paris berusas af Mabille, i Rom beundra S:t Petri
eller i Berlin hänföras af korporalskäppen. Han
reste tvärtom för att lära, för att som biet suga
civilisationens honung och sedan föra den hem till
fosterlandets kupa, sitt land och sig sjelf till
fromma och ljuflig njutning. Han besökte äfven denna
gång Strasbourg, hvarest, säger en tecknare af den
tiden, »den franska finheten då gifvit en förädling
åt tyskarnes redbarhet» och man hade den yppersta
skolan för »ridderliga öfningar». Han stannade här
i mer än ett år och begaf sig sedan till Italien,
»dit ljuset, smaken och det glänsande snillet kallade
Europas förnäma ynglingar». Han uppehöll sig en hel
sommar i Venedig, der han med synnerlig förkärlek
studerade dess aristokrati.
Vid 24 års ålder återkom han till Sverige, nu fullt
mogen och färdig att egna krafter och ett bepröfvadt
omdöme åt fosterlandets tjenst. Gustaf II Adolf, som
hade för vana att anställa lofvande unga män vid sin
person, för att sålunda kunna sorgfälligt pröfva dem,
utnämde grefve Brahe till sin kammarherre, liksom han
förut utnämt Lennart Torstenson till sin lifpage, Carl
Gustaf Wrangel till kammarjunkare samt Johan Banér,
Gustaf Horn och Claes Flemming till kammarherrar –
en samling af män med lysande snillegåfvor, på hvilka
vi än i dag blicka med saknad tillbaka. Men också hade
den store konungen lärt af Johan Skytte de tänkvärda
sanningarne: »Alle döma, att regenten är så till
sinnes som de, med hvilka han dagligen umgås. När nu
politica en herre och furste detta lärt hafver, så
kommer hon sedan och undervisar, hurudane rådspersoner
skole väljas», nämligen icke till att taga sådane män
till rådspersoner, »som intet mer veta än en åsna,
klädd uti purpurkjortel.»
En kammarherre hos Gustaf II Adolf hade andra
åligganden, än att, med en guldnyckel der bak på
uniformen, upprätthålla etiketten vid hofvet. Också
var det i krigslägret, som Brahe måste uppsöka sin
monark, som då förde krig mot polackarne, hvilkas
konung, såsom bekant, ansåg sig ha’ arfsrätt till
svenska kronan. Här deltog han i arméens rörelser,
under det skansen vid Pillau samt Braunsberg,
Trauenburg, Elbingen, Marienburg och Dirschau
intogos. Brahe hade eget befäl, hvilket han lyckligt
förde, i en strid vid Gothstad. Då konungen mot
vinterns annalkande återreste till sin hufvudstad,
för att närvara vid sin dotters födelse, följde
Brahe honom dit. På våren beledsagade han kungen
åter ut i kriget, då han genom sinnesnärvaro och
mod ett par gånger räddade konungens hotade lif. Då
denne vid vinterns inträde på nytt vände tillbaka
till Stockholm, för att bevista riksdagen (1628),
uppvaktades han äfven af Brahe, som härvid blef i
tillfälle att lägga grunden till en framtid, prydd med
fredens eklöf, i stället för krigets lager. Det var
vid denna riksdag, som konungen först i ett utskott
framlade den vigtiga frågan, huruvida Sverige,
som i detta fall kunde påräkna Frankrikes hjelp,
skulle uppträda till förmån för de protestantiska
trosbröderna i Tyskland. Resultatet blef Stralsunds
undsättning af svenska hjelptrupper. Konungen
sjelf öfverreste, för polska krigets fortsättande,
till Preussen på första vårdag, och strax derefter
inställde sig Brahe hos honom på fältet utanför
Dirschau, der han af konungen sjelf förestäldes såsom
öfverste för Smålands kavalleriregemente, med hvilket
han ock ännu samma dag, i konungens egen åsyn, inlade
prof på tapperhet emot polackarne. Han förhindrades
dock af sjukdom att deltaga i årets krigsrörelser
och återvände med sitt regemente till Kalmar.
Händelserna drefvo emellertid Sverige in
i hvirfveln af det trettioåriga kriget. Det
påverkades af Frankrike, som då under Richelieu
inledde den stormaktspolitik, i hvilken kanske
våra dagar fått skönja början till en nödtvungen
förändring. För att skaffa Sverige fria händer mot
den romersk-österrikiska absolutismen, som ville lägga
hela Europa under sig, befordrade Frankrike kraftigt
ett stillestånd med Polen; under det att grefve Brahe,
för första gången landtmarskalk, framlade inför
riksdagen, emedan konungen var i Preussen, dennes
och hans ministers och råds djerfva plan att öppna ett
vidt utseende krig mot den så allrådande österrikiska
makten. Det skall alltid stå som ett lysande bevis
på tilliten till det godas seger och på folkets mod,
att riksdagen nästan med tillfredsställelse emottog
underrättelsen om detta nya, vidt utseende krig,
till hvilket konungen redan energiskt förberedde sig,
»dertill drifven af en mäktig ande, den ingen motstå
kan», såsom Oxenstjerna yttrade sig. Sedan försök
till en försonlig uppgörelse med Wien misslyckats,
inkallades den märkvärdiga 1630 års riksdag, vid
hvilken Brahe blef för andra gången landtmarskalk. Nu
skulle det definitiva beslutet fattas. »En hvar»,
säger Fryxell, »kunde lätteligen förutse de
stora olägenheter, som af detta krig skulle i
framtiden föranledas; men ingen enda stämma höjde
sig deremot. Det ädla, det storsinnade i sjelfva
företaget hänryckte alla sinnen, och folket offrade
sjelfvilligt sina ägodelar för den heliga sak,
för hvilken dess konung visade sig beredd att offra
sitt eget lif. Kriget blef gilladt och nödiga gärder
beviljade.» Vid detta vigtiga besluts fattande är
således Pehr Brahes namn fästadt och dermed beskärdt
ett framstående rum i vår historia.
Vid riksdagens slut utnämdes Brahe till medlem af
rikets råd, men måste likväl följa konungen öfver
till Tyskland och deltog med sina smålänningar i den
bekanta, lysande embarkeringen vid Elfsnabben. Derpå
var han under de tvenne årens fälttåg alltid nära
konungens person, och befann sig äfven med vid
stormningen af Würzburg, hvilken var Brahes sista
krigsbragd under Gustaf Adolf, som hemskickade
honom för att deltaga i det till vintern stundande
riksmötet, å hvilket konungen ville ha’ hans skickliga
medverkan. Brahe inträdde nu först i rådet, der han
fick sin plats närmast dem, som beklädde rikets fem
höga embeten, och på den afdelning, som då utgjorde
hofrätten. Konungen ville nämligen göra honom bekant
med rättegångsverket, för att han en gång skulle kunna
öfvertaga den honom tillernade riksdrotsbefattningen,
då hans farbroder Magnus Brahe en gång afgick.
Kom så budskapet om den store konungens död och
försänkte landet i ett svalg af smärta och sorg,
hvars djup man väl nu knappast kan fatta. »Rådet
visste icke, hvad det skulle råda, befälhafvarne
icke, hvad de skulle befalla, och Axel Oxenstjerna
hade sin första sömnlösa natt. Många kunde icke bära
den förkrossande tidningen, och gamle Magnus Brahe
och Jakob Spens dogo af sorg.» Pehr Brahe öfvertog
nu efter sin farbroder riksdrotsbefattuingen, men
utnämdes icke definitivt, emedan rikskansleren,
som icke älskade Brahe, ville på denna post,
som under rikskanslerens bortovaro äfven omfattade
ordförandeskap i regeringen, heldre ha’ sin pålitlige
broder Gabriel. Man har häri velat finna en anledning
till Brahes missnöje med rikskansleren och hans
öfvergång till det mot denne stämda Banérska partiet,
med hvilket den äregirige Johan Skytte förenade sig,
ehuru dock denna osämja mellan de båda männen äfven
kan härledas af andra orsaker. Brahe ägde liksom
Oxenstjerna lysande egenskaper och en sjelfständig
karakter. Men han hade äfven ett högt medvetande om
sin förmåga, hvarför han icke kunde finna sig i att
ha’ en underordnad plats. »Till förmåga, studier
och skaplynne kanslerens närmaste man inom rådet»,
säger Odhner i sin teckning af drottning Christinas
förmyndare, »och liksom formad af samma stycke som
denne, begåfvad liksom han med skarpt förstånd,
orubbligt lugn och en ’prompta lingua’, fann han
icke tillräckligt utrymme för sig bredvid denne
allt omfattande ande. Dertill kom en skiljaktig
uppfattning af adelns ställning: utom de grefliga
anspråken, hvilka Pehr Brahe dref mycket långt och
hvaraf Axel Oxenstjerna redan förespådde vådor i
framtiden, förfäktades de adliga privilegierna af
Pehr Brahe vid alla tillfällen med en ensidighet,
som var snarlik egennytta.»
Emellertid blef Gabriel Oxenstjerna verkligen
riksdrots och Brahe måste nedlägga denna befattning,
hvilket likväl icke hindrade, att han qvarstannade i
förmyndarestyrelsen, tills han utsågs att vara svenska
regeringens legat hos rikskansleren, för att, i
händelse något timade denne, genast kunna representera
svenska kronan på stället och öfvertaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
