Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En faders testamente till sina döttrar. II. Sedlig fulhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En faders testamente till sina döttrar.
II.
Sedlig fulhet.
Egenkärleken, denna för sjelfbevarelsen oumbärliga
naturdrift, har blifvit inplantad hos alla lefvande
väsenden; men blifver den en uteslutande driffjäder
för den menskliga verksamheten, så nedsjunker den till
last, och detta icke blott till en af de nesligaste,
utan ofta rent af till en af de förfärligaste.
Hos mannen är egenkärleken beledsagad af stolthet,
hos qvinnan af fåfänga; ur den med egenkärleken
parade stoltheten uppstår hos mannen ärelystnad;
ur den med egenkärleken parade fåfängan uppstår hos
qvinnan behagsjuka.
Den äregiriges mål är äfven den behagsjukas; begge
vilja herrska, och begge se i de menniskor, af
hvilka de äro omgifna, blott verktyg, skapade för att
tjena och upphöja dem. Den tillgifvenhet, de vinna
hos andra, tjenar, blott som medel att beherrska
dessa. Oemottagliga för alla ädla rörelser och
känslor, synas de blott hafva sinne för den glädje,
som beredes dem genom framgången af det intryck, de
förstå att göra på andra, och denna glädje stegras
med deras medtäflares förödmjukande och med det
afundsjuka raseri, som dessa dervid lägga i dagen.
Sedan den egenkära och fåfänga qvinnan i sin ungdom
herrskat genom glansen af sin skönhet, genom sitt
yttre behag, genom sina prydliga kläder, blifver
hon under den mognare åldern ganska ofta icke just
gudfruktig, utan skrymterska; hon prålar med sina
regelmessiga besök i den offentliga gudstjensten; hon
visar sig sträng mot andra, ogillar allt öfverseende,
och till och med på den plats, hvarest alla ödmjuka
sig, vill hon herrska. – Men i synnerhet i skötet af
familjelifvet anställer denna själens kräftskada de
rysligaste härjningar.
Den egenkära unga flickan skördar, utan att derför
göra sig förebråelser, en ofta blind ömhet från
sina föräldrars sida, för att tillfredsställa sin
egenkärlek, fåfänga och prålsjuka och göra sin
omgifning till tjenare åt sina nycker.
Den egenkära makan sträfvar efter ett obegränsadt
välde öfver sin make; än vill hon uppenbarligen
herrska genom den fruktan, hennes ofta förekommande
trumpenhet, hennes elaka lynne, hennes vredesutbrott
ingifva; än smickrar hon tvärtom straffbara
svagheter, ur hvilka hon hämtar sin kraft;
hon upptager allt med bifall; hon förstår att
genom tusende osynliga band fängsla sin make,
i det hon inbillar honom, att han är herre, under
det att han i verkligheten dock ingenting annat är,
än hennes slaf.
Hos modern yttrar sig egenkärleken genom en
vansinnig ömhet för sina barn; så länge hon
sjelf lefver, vill hon se dessa lyckliga; och för
detta egoistiska behof, denna rent personliga
tillfredsställelse, uppoffrar hon omsorgen för
sina barns framtida lycka.
Med tvekan, mina älskade döttrar,
afslöjar jag nu för
edra blickar en dyster målning ... men eder faders
stämma har kanske redan for alltid upphört att
ljuda, när fåfängans röst med starka ljud träffar
edra öron; i en tidsperiod, då verlden åt eder
offrar en berusande hyllning, och hvilken ofta
afgör qvinnans hela lefnadsriktning! Denna tanke
besegrar min tvekan; jag måste meddela eder, jag
måste for eder lägga i dagen, huru det onda alstrar ondt, och
huru ingen dödlig kan afvika från den rätta
vägen, utan att redan här nere hemfalla åt det
förtjenta straffet. Frid vare öfver den olyckligas
stoft, om hvilken jag här talar, och
hvilken, ännu helt
ung, upphörde att lida! Måtte dock åtminstone
exemplet af henne tjena eder till en varnande lärdom!
Hon var utrustad med många yttre företräden. Som barn
ägde hon detta naturliga behag, som vinner hjertan;
derföre beherrskade hon också redan i barndomen sin
omgifning. Förgudad af sin moder så väl som af sin
onkel, hos hvilken sistnämde de begge bodde, älskade
hon, om möjligt, sig sjelf ännu mer än hon älskades;
och sålunda hade sjelftillfredsställelsen blifvit det enda målet för
hennes sträfvan. Svagheten hos hennes ögon,
hvilken man väl skulle hafva kunnat afhjelpa,
tjenade henne till förevändning att visa ifrån sig
hvarje undervisning. Sedan hon sålunda uppvuxit i
okunnighet och lättja, hade hon uppnått den ålder,
då unga flickor tro, att de kunna kasta ifrån sig
alla bildnings- och undervisningsböcker, emedan man
i adertonde året icke behöfver lära någonting vidare.
Med åren växte hennes egenkärlek och fåfänga. Som
barn åtnöjde hon sig med att beherrska sin familj; som
ung flicka fattade hon behag för den vurm, som redan
störtat så många af hennes kön i förderfvet. Hon var
begåfvad med kroppsliga behag; hon hade lärt så mycket
musik, att hon kunde sjunga hjelpligt och ackompanjera
sin sång. Förstånd fattades henne icke, men det
var icke utbildadt, om också fint och intagande;
också smickrade hon sig med hoppet om ett lysande
giftermål – hon, den unga flickan utan förmögenhet,
utan vetenskaplig bildning, men som likväl inbillade
sig kunna berömma sig af så många företräden! Från
det ögonblicket började förfallet af hennes sedliga,
såväl som hennes fysiska natur.
Hon var hittills i besittning af en utaf det jordiska
lifvets mest ovärderliga gåfvor, en blomstrande
helsa; men att befinna sig väl och hafva röda
kinder utgjorde i hennes ögon egenskaper, som hvarje
menniska af den lägsta härkomst kunde dela med henne,
hvaremot en blek ansigtsfärg syntes henne vara lika
anslående som intressant, emedan den påminde om
någonting öfverjordiskt, en engels natur! Frivilligt
underkastade hon sig derför ett slags svältkur och
använde dertill medel, som måste undergräfva den
starkaste helsa.
Före klockan tre eller fyra på morgnarne gick hon
aldrig till sängs; deremot steg hon upp så sent som
möjligt, för att sålunda förkorta den för henne så
långa dagen, och ville, oaktadt alla böner, icke taga
sig någon rörelse i fria luften; på sin höjd förmådde
henne en ny toalett att gå ut, emedan det beredde
henne nöje, att visa sig i den för andra. På sådana
dagar började redan tidigt qvalen af hennes snörlif,
som hämmade kroppens vigtigaste organer i deras
normala verksamhet. Det herrskande modet fordrade
en taille, som påminde om en geting; korsetten var
derföre utomordentligt lång och smal öfver höfterna;
axelstyckena voro så smala och anbragta på ett
sådant sätt, att hvarje fri rörelse blef omöjlig;
ärmarne omslöto öfverarmen så hårdt, att derigenom
förorsakades en stickande känsla i armarne. Denna
modets tvångströja blef hinderlig för den fria
andningen och hämmade blodomloppet. Halfstöflar,
som voro så utomordentligt trånga, att hvarje steg,
hon gick, förorsakade henne svåra smärtor, fulländade
de mest olikartade qval, som hon med glad uppsyn och
leende mun fördrog, så länge det i hennes närhet
fanns beundrare af hennes skönhet och elegans. Vid
bordet berörde hennes läppar knappast födoämnena,
äfven om dessa hörde till hennes favoriträtter;
och med en otvungenhet, som skulle hafva förvånat
hvar och en, som känt hennes qval, visade hon sig
dervid älskvärd, behagfull och tjusande, ehuru alltid
haltlös.
I hennes familj förekommo talrika bjudningar, i hvilka
blott skenet af lyx glänste; dessutom visade man sig
också ofta i stora verlden. Teater, konserter och
baler togo en stor del af hennes nätter i anspråk,
hvarunder hon tillvann sig de stoltaste triumfer, i
thy att hon gjorde den ena eröfringen efter den andra
och förstod att genom sin dyrbara elegans fördunkla
alla andra qvinnor; ty just för att öfverglänsa andra
af sitt kön göra qvinnorna ofta de mest vansinniga
utgifter; för männen är det höga priset å en dyrbar
klädespersedel, en fin spetsbesättning, ett guld-
och perlsmycke merendels obekant, hvaremot qvinnorna
ganska väl känna priset på dessa föremål och med
förnämt förakt se ned på dem, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
