Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXVI. Öfverste Kronlod och öfverstlöjtnant Törnsköld. - Farväl till fosterlandet. Reinhold Winter. - Téet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig öfver den samma. Men de få krigarne stodo som
lejon och föllo med det medvetandet, att genom sin
tapperhet hafva räddat hvad som räddas kunde.
I andlös väntan sutto konungen och generalerna på
stranden och sågo båtarne lägga ut från strand. De
kommo lyckligen öfver, oaktadt det störtregn af kulor,
som följde dem. Men då inträffade något, som ingen
i det svenska lägret kunnat vänta.
Öfverste Kronlod var en bland de sista, som lemnade
Sandomirs slott. Det var i anseende till fiendens
öfvermakt omöjligt att föra undan allt det krut,
som var sammanfördt i slottets källarhvalf. När
derför det sista af de etthundraåttio faten bars
upp och man just skulle lemna slottet samt försöka
det djerfva genombrytandet till stranden, fästade
öfversten en brinnande lunta vid ett af de krutfat,
som måste qvarlemnas. Inalles lågo der två hundra
centner krut och fyra tusen granater. Så fort luntan
vederbörligen var fästad, sprang öfversten ut och slog
igen dörren efter sig samt skyndade upp och slöt sig
till den lilla truppen, som nu stod färdig att bryta
ut genom slottsporten. Allt var ett ögonblicks verk,
och allt gick lyckligare, än någon kunnat vänta.
Inom några ögonblick fylldes fästningen af
segerjublande fiender, hvilka öfveröste den
lilla hopen af undanvikande svenskar med skymfliga
rop. När de tappre krigarne väl hunnit öfver till
andra stranden, kunde man se, huru de öfverallt i
slottets fönster svängde med sina fanor, under det
att väldiga trumpetstötar genomskuro fröjderopen.
Då hördes en dof, förfärlig knall, slottet tycktes
liksom lyfta sig, stad och nejd fylldes af tjock
rök och jorden bäfvade under den svenska härens
fötter, der den stod på andra stranden och skådade ut
öfver det fäste, som skulle blifva dem en hjelp vid
återtåget, men som nu gått förloradt till fienden.
Fienden fick dock icke heller någon nytta af Sandomirs
slott. Det sprang i luften och begrof under sina
spillror två tusen polackar. Fienden hade sålunda
tillräckligt tillfälle att lära känna lifaktigheten
af den svenska härens tillvaro, ehuru han fann det
med sin fördel öfverensstämmande att utsprida ryktet
om härens undergång och konungens död.
Emellertid var konungens ställning fortfarande
förtviflad. Men han var omgifven af tappra och
behjertade män. Hvarje man i den svenska hären
var färdig att våga det samma, som öfverstlöjtnant
Törnsköld och öfverste Kronlod. Deras bragd blef
derför icke föremål för någon synnerlig beundran,
och bland rikedomen af de sagolika äfventyr och
tappra bedrifter, som utmärker detta svenskarnes krig
i Polen, i synnerhet i grannskapet af den ännu mer
underbara tilldragelsen, då konungen räddade sig ur
den öfverhängande faran, är det lätt förklarligt, att
hjeltenamnen Kronlod och Törnsköld skulle bortblandas
bland de tusende andra.
Vi vilja i nästa häfte framställa, huru
konungen med sin här förstod att gäcka den i
förkänslan af sin seger öfvermodige fienden.
St.
Farväl till fosterlandet.
Natten sjunker öfver fjäll och dalar,
Allt om frid, om lugn och lycka talar,
Blott uti min själ fins oro qvar.
När naturen sig till hvila sänker,
Smärtans tår uti mitt öga blänker
Och min suck med vindens fläktar far.
Hvarför skall jag denna saknad lida?
Finnes lycka uppå jordens vida?
Jag i minnet blott den söka får.
Gryningen af lifvets morgontimmar
Som en vårdkas genom töcknet glimmar;
– Det är allt, som nu mig återstår.
Och nu ilar jag från fosterjorden –
Denna jord, som dock för mig är vorden
Dyr och helig, samsmält med min själ.
Ack, när trasten sjunger uti qvällen
Och när böljan plaskar emot hällen
Hviska båda ett: – farväl, farväl!
Trogna vänner vinka mig från stranden,
Kusten sjunker ned vid himlaranden,
Snart är blott en ljusgrå strimma qvar.
Tårögd jag på böljans kammar blickar
Och mitt afsked jag tillbaka skickar
Till det land, der allt jag lemnat har.
Spaniens vår, Italiens gyllne sommar,
Hvilken lycka än i södern blommar
Skall dock lemna tomhet i min själ.
Till den dag, då jag får återvända,
Vill jag dig min suck och tanke sända
Dyra fosterland – farväl, farväl!
Reinhold Winter.
Téet.
Bland alla de växtalster, hvarmed jorden förser oss,
är det få, hvilkas användning blifvit så allmänt
utbredd som téets.
Genom holländska kompaniet i Ostindien blef téet i
början af sjuttonde århundradet infördt i Europa. Från
Holland öfverfördes år 1666, genom lorderna Arlington
och Ossary, en rätt betydlig qvantitet té till
England, hvarest det samma då först gjorde sitt
inträde. Man berättar en ganska kostlig anekdot från
denna tid. År 1685 var bruket af té ännu nytt i vissa
delar af Stor-Britannien. Hertigens af Monmouth enka
skickade ett skålpund af denna vara till en af sina
slägtingar i Skotland. Denna kinesiska produkt var
der helt och hållet okänd; man undersökte den med
uppmärksamhet; man skickade efter kocken, som, med
visst skäl, upplyste, att det var en torkad ört. Man
anförtrodde åt honom den dyrbara gåfvan, på det han
skulle använda den så, som han ansåg lämpligt. Hvad
gjorde väl konstnären? Han kokade bladen, afsilade
vattnet och serverade dem som spenat. Man
kan föreställa sig, hvilka miner de olycklige
bordsgästerna gjorde. Denna okunnighet om téets
egenskaper fortfor ej länge, ty bruket utbredde sig
ganska hastigt i England, så att en förordning af
Carl II föreskref, att de caféer skulle stängas,
i hvilka man drack té, på den grund att man i de
hållna samtalen uti dessa etablissementer och
i de derstädes allmänt lästa skrifterna anföll
hans majestäts regering och gjorde rikets fred
osäker. Senare, efter reklamationer och petitioner
från värdarnes sida, hvilkas rörelse sålunda blifvit
tillintetgjord, gafs tillåtelse, att dessa värdshus
åter skulle få öppnas, men under uttryckligt vilkor,
att värdarne skulle utöfva en sträng kontroll öfver
de böcker och tidningar, som å ifrågavarande lokaler
infördes, och förebygga, att der hölles något samtal
eller ens fälldes något yttrande mot regeringen och
ministrarne. Dylika mått och steg kunde naturligtvis
ej annat än göra téet ännu mera populärt.
Téet tillhör familjen Ternstroemiaceæ och är nära
beslägtadt med de uti våra drifhus så allmänt odlade
camellierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
