Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd i jordens inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närvarande; den oförskräckte unge mannen ensam förblef
lugn: ingen ansigtsmuskel förrådde hos honom den
minsta rörelse.
Efter att hafva omsvept hufvudet med en sorts
fallvalk, för att skydda sig mot de stenar, som
kunde lossna ofvanom honom, och sedan han försett sig
med en lykta, lät den unge våghalsen fastgöra repet
kring kroppen och gaf tecken till nedhissande. Denna
nedhissning verkställdes långsamt, för att undvika
hvarje olycka. Det oaktadt lössletos emellanåt
klippstycken och jordklumpar kring Malströmmens
djerfve undersökare. Lyckligtvis träffade de honom
ej.
Alltjemt under nedstigandet såg han sig noga omkring
vid ljuset af sin lykta.
Omkring trettio fot från mynningen upptäckte han
en utskjutande kant, från hvilken, efter allt
utseende, tvenne eller trenne gallerier måste utgå
i olika riktningar; han gaf då tecken att hålla,
annoterade i sin anteckningsbok tillvaron af dessa
gallerier och befallde derefter släppa efter repet
för nedstigningens fortsättning.
Nedkommen på hundra fots djup, befallde undersökaren å
nyo att hålla; han hade upptäckt en källa, som utgick
från ena sidan af svalget och kastade sig i bråddjupet
med ett dystert buller. Sedan detta blifvit antecknadt
i boken, fordrade han åter repets eftersläppande.
Källans vatten, som upplöste sig i ett fint
regn, återspeglade högst obetydligt ljuset från
lyktan. Luften förtunnades. Den modige forskaren,
ehuru han genomblöttes på alla sidor och med
möda kunde andas, fortsatte icke dessmindre sin
färd. Redan angaf repet en längd af hundrafemtio fot,
då plötsligen ett doft buller hördes, en förfärande
underrättelse för alla de personer, som lutade sig
öfver afgrundens mynning. Instinktmessigt upphörde
man att nedfira repet; men den unge mannen gaf genast
signal till fortsättning. Detta buller härrörde från
fallet af ett oerhördt klippblock, som, nedstörtande
till bottnen, var nära att krossa den oförvägne,
men allenast tilldelade honom en stark kontusion.
Då han nedstigit ytterligare några fot, fann han,
att strömmen plötsligen antog en nästan horisontel
riktning; han hörde vattnet sorla, icke mera under
sig, utan vid sidan. Sedan han aftorkat rutorna i
lyktan, på hvilken vattnet icke mera föll, hade han
en tillräcklig belysning, för att urskilja föremålen
på ett visst afstånd omkring sig. Emellertid,
som man alltjemt eftersläppte tåget och den unge
mannen ej gjorde någon rörelse, befallde en af de
vid denna hemska nedstigning närvarande personerna,
doktor Wright, att hålla, för att öfvertyga sig,
om icke någon olycka drabbat den allt för djerfve
unge mannen.
Ingenting rörde sig. Intet ljud. Ingen signal.
»Hissa upp, hissa upp fort!» ropade doktorn.
Man började att häftigt upphissa honom, som man
ansåg qväfd, eller åtminstone vanmäktig af fruktan
eller brist på luft. Men denne, som märkte hvad som
försiggick öfver honom, och hvilken, såsom han hade
hoppats, var nära att beröra afgrundens botten, gaf genast med eftertryck
upprepade gånger tecken att fortsätta nedhissandet.
En suck af tillfredsställelse undslapp alla
bröst. Sedan de, som hade tåget om hand, lydt,
uppnådde forskaren omsider bottnen. Hän hade i jordens
innandöme, i vattnet, i mörkret, saknande luft och
midt ibland stenar, som lössleto sig öfverallt omkring
honom, öfver hans hufvud och under hans fötter,
tillryggalagt en sträcka af etthundranittionio fot.
Han kunde då konstatera, att Malströmmens botten
är cirkelformig och att den mäter aderton fots
diameter. En liten öppning gaf tillträde till en annan
fördjupning af ringa omfång: vår hjelte inträngde
äfven dit och förde med sig derifrån de vackraste
prof på svart kisel, som man kan få se, äfvensom
flera stycken af stalaktiter, hvita som den renaste
kristall.
Snart derefter gaf han signal att hissa honom till en
viss höjd, emedan han ville undersöka de gallerier,
som han förut varseblifvit.
 |
I Mammuthgrottorna: "Döda hafvet". (Se förra häftet, sid. 241.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
