Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrköping. III. Skolväsendet. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med kanondunder, blod och tårar, men derför icke
desto mindre storartad och till sina frukter utan
tvifvel välsignelsebringande.
Att dessa frukter börjat visa sig inom Norrköpings
arbetarebefolkning, derför talar ett utlåtande i
Norrköpings stads och Bråbo härads hushållningsgilles
berättelse, som det torde tillåtas oss att här få
anföra. »Om den stigande välmågan hos den arbetande
klassen» – heter det här – »vittna tydligen det bättre
sätt, jemfördt med det för ett tiotal af år sedan,
hvarpå arbetaren nu kläder och föder sig, äfvensom
de flere och bättre husgeråd, som han nu äger mot
förr, samt den snygghet, prydlighet och ordning,
som nu råder i den ordentlige arbetarens hem. Att
en allmännare sedlighet, nykterhet, sparsamhet
och omtanke för framtiden, liksom en större
sjelfständighetskänsla inträder hos befolkningen i
alla samhällen i samma mån som dess välmåga tilltager
och som upplysningen hos den samma blifver större,
torde vara en öfverallt gjord iakttagelse, hvilken
äfven härstädes synes blifva bekräftad.»
Vi anföra detta, med fästadt afseende på skolväsendet,
för att antyda stämningen hos den arbetande
befolkningen, att denna uppskattar den andliga
utvecklingen såsom något högt och eftersträfvansvärdt,
hvaraf helt naturligt följer, att den helsosamt
inverkar på det uppväxande slägtet och söker för
detta tillgodogöra alla de utvägar till inhämtande af
upplysning, som tiden erbjuder. Det sednare gör sig
ock lika mycket gällande, som det förra. Folkskolorna
äro öfverfulla, och skolrådet måste årligen vara
betänkt på utvidgade skollokaler. Ingen kan annat än
glädja sig åt denna strömning till skolan, men det
är att önska, det den svaghet, som vidlåder allt
menskligt, och lätt kommer äfven det ädlaste och
bästa sträfvande att slå öfver i någon ytterlighet
och råka in på afvägar, – det är att önska, det ett
sådant sent måtte inträda eller att korrektivet måtte
finnas för handen i rättan tid. Den klara källans
spegel kan grumlas, men flyter ådern stark, rensar
hon sig sjelf.
Den afväg, som här ligger för handen, är att taga
skenet för verklighet, att tro sig blott och bart
genom ett ytligt berörande af olika kunskapsgrenar
verkligen veta något, och att på grund af denna
icke-kunskap vilja uppträda med anspråk på
likställighet med dem, som egnat större delen af
sitt lif åt inhämtandet af kunskaper. Vi tala icke
här om de lysande undantagen, hvilka funnits och
skola finnas i alla tider, och hvilka bryta sin väg
fram under äfven de mest ogynnsamma förhållanden,
utan vi tala om den stora mängden. Och att hvarje
barn, som ingår i folkskolan, skall derifrån utgå som
herre eller mamsell, – det är den missriktning, som
tidsandan kan taga och i viss mån äfven har tagit. Det
är utan tvifvel en sträfvan efter jemnlikhet, som
genomgår tiden, en sträfvan lika hög och ädel som
berättigad. Men man synes stå invid det misstaget
att tro, det jemnlikhet finnes, blott den yttre
olikheten öfvervunnits, m. a. o. att den finare
rocken, sidenhatten i stället för schaletten o. s. v.,
i allmänhet aflägsnandet så vidt möjligt är från det
gröfre arbetet, ställer den okunnige i jemnbredd med
den kunnige. Vi hafva hört en folkskolelärarinna på
fullt allvar yttra, att skolflickorna i en af stadens
folkskolor alldeles icke hafva till sin uppgift att
lära sig annat arbete, än det som kan verkställas i
rikemans finaste förmak, och att detta är tidsandans
riktning. Sådana åsigter äro farliga, ty de leda,
som man lätt torde finna, derhän, att man lemnar det
bättre för det sämre. Man rotfäster tidigt hos barnet
begäret att genom ernåendet af yttre och betydelselös
flärd förvärfva det anseende, som endast det ärliga
arbetet, af hvad art det än må vara, kan skänka,
då likväl skolans huvuduppgift är att ingifva barnet
kärlek till det arbete, som en gång skall skänka det
en ställning, oberoende af allt utom af Gud och detta
arbete, samt begär att gagna sitt land och sitt folk.
Vi hysa dock – såsom nämdt är – det hopp, att rättelse
här skall inträda, snart sagdt, af förhållandena
sjelfva, och vi bygga detta hopp dels på den stämning,
som i allmänhet råder hos arbetaren, dels ock på det
sunda omdömet
hos de lärare och lärarinnor, hvilka fått
sig det höga och ansvarsfulla kallet anförtrodt,
att vårda om fosterlandets framtid.
Men vi låta
af ämnets vigt förleda oss att blifva allt för
vidlyftiga! Vi skola inskränka oss till
en mer saklig redogörelse för hvad som under de
senare åren gjorts för Norrköpings folkskoleväsende.
Enligt folkskole-inspektörens berättelser finner
man, att de offentliga folkskolorna år 1863 voro
inalles 14, men år 1869 32, samt att under samma
tid lärjungarnes antal i dessa ökats från 663,
som det var det förstnämda året, till 1443, som det
utgjorde sistnämda år. Ännu tydligare tala följande
siffror för hvad staden å sin sida gjort för att
motsvara tidens kraf i denna vigtiga angelägenhet,
då man jemför skol- och undervisningsmaterielens
värde för de båda nämda åren. Detta utgjorde
år 1863 riksdaler riksmynt 2000, men år 1869
riksdaler riksmynt 16,170: 95, under det att
utgiftstaten under dessa år ökats från 25,000 till
44,000 riksdaler riksmynt.
Den kraft, hvarmed folkskolesaken under dessa år förts
framåt, ställer dem i ett starkt ljus vid sidan af den
föregående tiden. Från år 1842, då folkskolestadgan
utkom, gingo nära tre år, innan något af stadens
myndigheter gjordes för att afhjelpa behofvet af
ändamålsenliga folkundervisningsanstalter, och
då beslöt man sig för att inrätta tvenne skolor,
en för gossar och en för flickor. Men det är ock,
på det hela taget, allt, hvad som är att anföra för
tiden mellan 1842 och 1854. Först med det sistnämda
året, eller rättare med år 1858, började mera lif
och allvar visa sig i afseende på ordnandet af
denna vigtiga fråga. Man fann då med häpnad, att af
2865 barn mellan 6–15 år 1550 behöfde bevista de
offentliga folkskolorna, men att plats blott fanns
för ett obetydligt antal. Detta missförhållande
väckte till handling. Nu förhyrdes skolsalar,
nu inköptes tomter, stora präktiga skolhus började
byggas och slutligen 1862 beslöt man att tillsätta en
särskilt tillsyningsman med 3000 riksdalers lön för
att vaka öfver folkundervisningen i sin helhet. För
närvarande finnas trenne stora folkskolehus, ett
på norr, beräknadt för 200 barn, ett på vester
för 400 och ett i nordöstra delen af staden
eller den så kallade »Saltängen». Det sistnämda
är i afseende på byggnadsstil utan tvifvel det
vackraste. Vestra folkskolan, belägen strax invid
högre elementarläroverket, påminner i anseende till
stil om detta.
Då det utan tvifvel väcker läsarens förundran,
att man här så sent grep sig an med folkskolesaken,
böra vi framlägga en omständighet, som i någon mån
torde förklara detta förhållande, den nämligen,
att här redan sedan förra seklet funnos flere genom
enskilta storartade gåfvor grundade skolor. Den äldsta
af dessa är den så kallade »Swartziska friskolan»,
grundad 1772 af handlanden och fabrikören Peter
Swartz. Ungefär samtidigt stiftades det efter Gustaf
III uppkallade »Gustavianska barnhuset». I början på
1800-talet inrättades en i samband med »Mobergska
flickebarnhuset» – en genom enskilt gåfva grundad
välgörenhetsinrättning – ställd flickskola. År 1819
lade Carl XIV Johan genom en gåfva grunden till
den skola, som nu bär namn af »Eggeska skolan»,
emedan en rådman Egge genom testamente försett henne
med flere fastigheter. Slutligen, hade genom en
storartad gåfva af brukspatron Eberstein inrättats en
vexelundervisningsskola och en söndagsskola. Till
dessa på enskilta gåfvor grundade skolor komma för
tiden mellan 1804 och 1820–1830 tvenne »friskolor»
eller »fattigskolor» – dit barnen kallades att infinna
sig »ryktade och rena». Samtliga dessa skolor jemte
Apologistskolan lemnade, enligt protokollet vid
folkskolestyrelsens första sammanträde den 26 April
1843, undervisning åt 320 gossar och 130 flickor,
tillsammans 450 barn.
Insigten om nödvändigheten att arbeta för
upplysningens främjande är sålunda gammal inom
Norrköping, och deras minne, hvilka på ett eller annat
sätt knutit sina namn vid de särskilta undervisnings-
och uppfostringsanstalterna, är väl värdt att hållas
i ära. Måhända har ock den anda, som lifvade dem,
fört våra dagars Norrköping framåt till de stora och
kännbara uppoffringar, hvilka stadens invånare iklädt
sig för att kunna åstadkomma något dugligt och godt,
ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
